26 januari 2015

Då var Vasaloppsträningen igång! Gå ut...

.....hårt och öka ska man göra va? :-)
2 mil landade första passet på. Lika bra när man ändå var där! Vid vintern alltså, där snön finns! 
Regnet öste ner när jag körde ut från Göteborg. Jag hade tagit ledigt från jobbet idag och tänkte att nu måste jag passa på att få ett par mil i benen. Vasaloppet närmar sig galet fort och nu är det bara sex veckor kvar! Eftersom detta var mitt första pass på skidor på närmare 1 år är det verkligen läge att sätta fart nu!
Jag är SÅ glad att jag hittade vintern vid Borås skidstadion i Brämhult. Visst finns det spår i och strax utanför Göteborg också, men då är snö och minusgrader en förutsättning. Inte som nu 4,5 plusgrader och spöregn!
När jag passerat Landvetter blev regnet mer och mer till snö och när jag kom fram snöade det ymnigt och var vitt och härligt! 
Jag tog upp mobilen och knäppte en bild. Då kom en go farbror fram och sa "Kom ska jag ta så du får vara med också!" Sagt och gjort, så fick det bli.
En annan go farbror kom och frågade vart jag kom ifrån eftersom jag fotade snön! "Från Göteborg" svarade jag. "Jag kan tänka mig det" sa han då. "Fast....jag är från Dalarna från början" skyndade jag mig att säga "så jag är van vid snö" :-)
De goa gubbarna gjorde mig sällskap in i huset där man betalade för sin runda och jag förstod snabbt att dom hörde hemma där. Dom hjälpte mig tillrätta vid kortautomaten där man kunde köpa dagkort för 80:- eller årskort för 800:-. Kändes dock som ett dagkort var lagom att börja med. 
Sen visade dom mig på en karta hur banan gick och det var spårat med dubbelspår i 2 km av de 4 som annars är tillgängliga. Jag tackade för hjälpen, gick till bilen och tog av mig jackan, drog på skidskorna, (japp, så heter det nu för tiden:-) och skidor och drog iväg. Innan jag kommit till rätta med allt var jag väldigt kall om händerna och övervägde att värma dom först. Men jag kom på att så kan jag ju inte göra. Jag kanske är genomfrusen innan starten på Vasaloppet också så det är lika bra att vänja sig! Efter sisådär 3 km var jag varm och händerna frös inte längre! Snön fortsatte att falla och så kan det ju också vara under det stora loppet! Jag hade ett par sportglasögon men upptäckte att dom var inte optimala för skidåkning utan snarare cykling kanske!  Efter några kilometer hade dom immat igen och gick inte att få rätsida på. Då vet jag det! Investering av glasögon under veckan som kommer alltså! 
Spåren var fina, men jag körde på förra årets tejpvalla och jag hade både bakhalt och dåligt glid. Finns den kombon tro...??!! Ja det gjorde den uppenbarligen.....Efter 14 km stannade jag och drog på lite blå valla och tyckte att det blev något bättre i alla fall så jag borde nog ha smetat på lite mer! 

Det var mycket upp och ner så det var saxa småspringandes uppför som gällde och tungan rätt i mun nerför. Vid ett tillfälle kom en av de goa gubbarna åkande och jag släppte förbi honom eftersom det kom en nerförsbacke med sväng. "Jag har inte åkt så mycket och nerför med sväng är lite läskigt så jag släpper förbi dig" sa jag. "Vad har du för bindningar?" frågade han medan han körde förbi mig. "Öööhh....bindningar? Såna här" sa jag och lyfte upp ena foten. "Vad väger du?" frågade han medan han fortsatte åka. "Eeehh...väger...typ 55..." "Då är dom för hårda för dig" sa han och susade ner för backen.
För hårda...? Vaddå för hårda? Vad menade han med det? Vad betyder det? Frågorna dröjde sig kvar hos mig och jag bestämde mig för att jag måste fråga honom. Såg dock inte till honom mer varken i spåret eller när jag var klar. Så nu får jag försöka hitta någon annan skidkunnig person att fråga....
Grymt bra ändå att ett par av nerförsbackarna hade sväng. Åker ju slalom men nerför på längdskidor med sväng är läskigt som tusan:-) 10 varv åkte jag detta 2 km långa spår och jag klarade faktiskt backarna och svängarna galant, men sista varvet precis när jag tänkte "Ska jag klara det sista varvet också" så smack! Där låg jag och sprattlade i snön. Inget som gjorde ont, inget som såg så där jätteroligt ut tror jag utan ett ganska harmlöst fall. Puh....upp igen och kämpa sista kilometern och 20 km kan läggas in i träningsdagboken! Gött! 

Hur känns kroppen efter detta då? Tja, riktigt bra faktiskt. Jag kan konstatera att flåset finns där, musklerna är okej med förbättringspotential, framför allt på armar och rygg och lederna behöver vänja sig. Mina tunna handleder blev stela och vänster armbåge gjorde lite ont. Förmodligen av allt klättrande i uppförsbackarna. Men så kan ju Vasaloppet se ut också! Bara på det igen nästa helg :-)

22 januari 2015

Jag tror vi båda ville nita henne just då....,

damen som bara ville väl...som bara ville muntra upp oss...:-)

Nåja, jag får ta det från början.
Strax efter halv sju på lördag morgon kör min man mig de drygt två milen ner till  Kungsbacka. Staden sover förutom torget som myllrar av löpare. Allt var väl förberett, man lämnade in sin påse/väska med överdragskläder som sedan kördes till målet i Slottsskogen. 
Klockan 07.30 gick starten och ljudet av trampande skor fyllde de tomma mörka gatorna. Ljuset från pannlamporna lyste upp marken tills mörkret drog sig undan och dagen grydde. 

Första kilometrarna flöt på i ett gott tempo, efter ca 6 km svängde vi av in i skogen och det kändes fortfarande bra och stabilt. Sen....sen började loppet på allvar! 

Gjorde första gyttjeplumset strax innan milen. Sådär ja, då var det gjort tänkte jag och fortsatte tugga på i leran. Strax var det dags för nästa plums. Iskall gyttja till vaderna...sitter tidschippet kvar runt vristen...japp...det är kvar. Springer, klättrar, snubblar vidare. Det är ingen idé att försöka undvika vattnet och gyttjan längre. Det är bara att plaska rakt igenom. Fötterna känns som isklumpar, men mellan gyttjebaden hinner cirkulationen värma upp det blöta. Lagom till nästa plums....
 
När en halvmara passerat har jag precis korsat Lindomevägen och springer över stallgården där grannen har sina hästar. Känner igen vägen därifrån genom skogen eftersom jag åkte med dom dit en gång och sprang hem. Springer glatt på då det är ett parti utan stenar och gyttja. Men börjar strax ana oråd... Ser ingen rosa snitsel...hmm....kollar kartan...skulle vi verkligen så långt ner mot vägen...? Nä! Det skulle vi INTE! Bara att vända om och redan där plussade jag på sträckan med drygt 1,5 km..

Tillbaka på banan igen. En tjej står böjd över sin avklädda fot och jag stannar till för att kolla att hon är okej. Det var hon, bara lite förebyggande tejpning av begynnande skavsår. Springer vidare, tragglar uppför steniga gyttjiga partier och kommer så småningom fram till Oxsjön. Känner igen mig eftersom det är en runda jag tar ibland. Det är kuperat men lättköpt så jag passar på att springa på lite, har nästa vätskekontroll i sikte som var Sisjön efter 33 km (för min del typ 34,5km) och när jag kommer fram stannar jag till och sippar på lite kaffe och småpratar med de trevliga funktionärerna. Fortsätter sedan fylld av lite ny energi av vetskapen att det bara är dryga milen kvar. Fortfarande lättlöpt, en liten backe upp där det är lite knöligt så jag fokuserar på vart jag sätter fötterna samtidigt som jag får möte, springer vidare och börjar efter en stund känna att det åter igen inte stämmer riktigt. Jag är ju på väg runt hela Sisjön....vart tusan är avtagsvägen? Fiskar upp kartan och frågar ett promenerande par vart på vägen runt sjön vi befinner oss. Det visar sig att jag kommit mer än ett halvt varv runt sjön och det är närmare att fortsätta hela vägen runt än att vända. Jag stoppar in ett par vingummi i munnen, motar bort uppgivenheten som knackar på axeln när jag inser att jag sprungit ytterligare lite drygt 2,5 km för långt och kör på. Kommer till vätskekontrollen igen och ser humorn i det hela så jag frågar glatt om man får bonuspoäng om man sprungit ett extra varv runt sjön :-) 

De goa funktionärerna ser medlidande på mig och säger några uppmuntrande ord om att jag i alla fall ser pigg ut. Jag svarar med att det var så trevligt att besöka dom att jag ville göra det igen och springer sedan vidare. Det är ingen idé att bryta ihop, det är som det är och i mål skulle jag så det var bara att köra. 
På extra varvet runt sjön började dock mitt löparknä att ge sig till känna. Efter tre veckor i Thailand där det inte blev längre distanser än 10 km så var knät lite svagt vilket visade sig efter 36-37km.
Jag sprang ändå på lite men tvingades kapitulera. Ville inte förvärra det eftersom jag har Klassikern att tänka på med Vasaloppet inom ett par månader så jag valde att gå. Det kändes inget att gå på plan mark eller uppför men nerför fick det bli sidgång och varje försök att springa fick läggas ner. Så fortsatte det, kilometer efter kilometer, geggigt, gyttjigt, blött, stenigt och knöligt men jag tragglade på. 

Att bryta fanns som sagt inte som ett alternativ för mig, medaljen skulle med hem! Så var det bara!
När det var ca 6 km kvar stötte jag på en tjej som också hade fått problem med knät så vi haltade på tillsammans. Det var då vi mötte damen som var ute med sin hund.
"Går ni hela vägen tjejer?"
"Nej vi har fått ont i knäna" mumlade vi.
"Ja ska ni till Slottsskogen är det nog bara 5 km kvar" sa damen glatt.
Ingen av oss svarade....vi gick bara vidare...sammanbitna...och efter en stund tittade vi på varandra.
"Vad tusan menade hon?!" sa jag. "Det kan aldrig vara 5 km kvar!"
Enligt min pulsklocka kunde det vara max 2-2,5 km kvar. Infon från damen var inte vad vi var mottagliga för i det läget! :-)
En stund senare kom vi ut ur terrängen och in i ett villaområde. Vi var lite disorienterade...vart var vi någonstans? Vi fortsatte framåt och plötsligt ser jag bron! Den bro man springer över på slutet av Göteborgsvarvet, in i Slottsskogen! Äntligen!! Lättnad!! Min klocka hade rätt! Damen hade fel! Över bron och sikte på Slottsskogsvallen. Härligt! Underbart! Men....vad nu? Uppför? Lera? Nej men det räcker nu! Banan var dragen över en brant backe och ner igen för en lika brant backe. Aj aj, nerför är inte alls okej....men där framme är målet! Småspringandes, haltande kom vi in på upploppet mot målet och nu ...äntligen....efter närmare 49 km som det blev med mina felspringningar och 7.5 timme hängde någon medaljen runt halsen med några berömmande ord. 

Benen värkte, knät ömmade och fötterna var genomvåta och iskalla.

Jag gick in i tältet där det serverades soppa mm och hölls föreläsningar av löparprofiler, och där satt Jenny. Goa fina Jenny som också skulle sprungit men som fick knäproblem innan och var tvungen att avboka sig. Jag blev så glad att se henne så jag nästan började gråta. Hennes varma kram och stora leende värmde ända in i hjärtat! Tack för det Jenny! :-)
Hon pysslade om mig, hämtade dricka och hjälpte mig få fram min jacka och byta skor. 
Jag pustade ut en stund och hade gärna stannat för att lyssna på föreläsning med Ann-Sofie Forsmark men jag var trött och frusen så mannen och lillkillen kom och hämtade mig. Det var helt underbart att komma hem till en varm dusch och krypa upp i soffan. 
Under loppet tänkte jag vid ett par tillfällen....."Vad är det jag håller på med?" "Det här kommer jag inte att göra om" 
Men nu....med några dagars distans till det hela och med en kropp som återhämtat sig förvånansvärt bra vet det tusan om inte tävlingstoken i mig kommer få mig att vilja ha revansch:-)

12 januari 2015

A-K, wake up!

Första arbetsdagen efter semestern och jetlagen är tydligt kännbar! Ögonen svider, kroppen känns svag och sinnet vet inte vilken världsdel det befinner sig i.... Tog mig i alla fall iväg till gymet på lunchen och körde lite lätt. Att inte göra det hade bara gjort mig tröttare. Nu blev det lite löpband, lite stakmaskin, lite roddmaskin och lite styrka. Och självklart en planka också:-)

Hur många dagar ska det ta innan jag är mitt pigga jag igen tro? På lördag måste jag ju vara pigg! Då är det dags att ge mig ut på en nätt liten runda från Kungsbacka till Göteborg, ett traillopp på 44 km....

Hmm....hur tänkte jag där egentligen...? En vecka efter semestern.....:-) Nåja, det är som det är, nu är det bara att köra! Det blir en utmaning i sig bara att lägga upp loppet. Jag kommer att ta det lugnt, spara krafterna vid stigningarna och se till att tillföra energi regelbundet. Det är första gången jag springer ett så långt traillopp, och dessutom vintertid! Men jag ser fram emot det, första utmaningen av många under 2015 :-)


04 januari 2015

Att dra ut på en mil i värmen medan.....

.......reggaetonerna av Job 2 do "No war" strömmar ut från högtalarna i baren strax bredvid vår bungalow är en go känsla! 

Det är varmt, det är fuktigt, men det är heeeelt underbart! Jag njuter av varje steg och tar in allt runt omkring mig. Jag viker av bort från strandgatan som kantas av bungalows och små turistbutiker och är genast inne i lokalbefolkningens värld. Återigen slås jag av tanken på hur mycket jag älskar Koh Lanta! Den sköna mixen av muslimer och rastakultur är unik. På Koh Lanta bor sedan runt 100-år tillbaka havs-zigenare, Thai-muslimer och Thai-kineser och alla har alltid samsats med varandra. Det är på många ställen muslimer som äger stället och buddhister som driver baren. I år bor vi på Lanta Paragon, ett ställe helt i vår smak! Strandnära, laid back, go och rolig personal, fräscha bungalows och ett fantastiskt kök! Riktigt riktigt bra mat! Personalen som nästan alla tillhör familjen bor precis bredvid och barnen springer fritt. Alvin leker med två av pojkarna och fast dom inte förstår varandras språk kommunicerar dom på sitt vis och har hur roligt som helst. Plockar snäckor, åker på vågorna vid strandkanten, spelar fotboll, fiskar bläckfisk mm.

Kilometer efter kilometer passerar på min runda och jag tänker knappt på att jag springer. Det prasslar till i träden och när jag tittar upp sitter ett par nyfikna små apor och kikar ner på mig :-)
(Bilden tagen vid en moppetur)

Jag passerar en man som sköter om sin babyelefant, byns skola där barnen spelar fotboll och många hus där de små barnen leker utanför, så nära vägen så man förstår inte hur de vågar ha det så! Men dom är mycket coolare med barnen här än vad vi är. Men för den sakens skull betyder det inte att dom inte bryr sig om eller älskar sina barn. Däremot lär sig barnen sina egna begränsningar och vart gränserna går. Utanför ett av husen sitter en mamma med sina två barn och dom vinkar glatt till mig och ler. Jag får många uppmuntrande leenden och tummen upp efter vägen och återigen påminns jag om vänligheten som präglar ön! 
Jag får energi varje gång och springer leende vidare. 
Verlligen älskar närheten till lokalbefolkningen! 

Det är rejält varmt idag, runt 33 grader när jag sticker ut så jag är glad att jag har vatten med mig. Två korta stopp för att dricka måste jag göra då jag känner hur det liksom sticker i kroppen, ett tecken på att kroppen behöver vätska. Alla vägarna runt omkring bjuder på många stigningar och utförslöp och väldigt få sträckor med plan mark. 
Backarna kommer tätt och det blir riktigt bra backträning. Tidigare under semestern har jag varit ute på 7-8 km rundor men nu bestämde jag mig redan innan att milen skulle avverkas trots värmen. Och då blev det så! Tillbaka igen var jag obeskrivligt svettig och SÅ lycklig!