21 maj 2016

Visst börjar det pirra lite i alla fall...:)

Idag är det dags igen, dags för Göteborgsvarvet!

I år är det inte 28 grader varmt, inte ens 20. Det brukar ju vara sjukt varmt men i år står termometern bara på 12 och lite vindar på det.

Då måste man plötsligt fundera lite på klädsel också.... Annars funderar jag inte så mycket idag. Ingen fokus på klockan, inget sikte inställt på rekord. Det får bli ett annat år. I år ska jag försöka få min ostabila axel med mig runt, jag ska lyfta blicken och njuta av folkfesten runt omkring mig. Jag ska göra high five med barn längs banan och jag ska dras med av musiken som spelas här och där. Inget Hockey-VM för Sverige i år så det blir inga såna rapporter som man annars brukar få längs vägen och kanske ingen som står i trädgården strax innan Älvsborgsbron och sprutar med vattenslangen på alla som vill. Jag brukar köra mitt egna race, jag brukar vara bra på att hålla mitt planerade tempo och inte dras med för snabbt och i år har jag inte ens tänkt ha något planerat tempo. Visst, klockan kommer att sitta där på armen och jag kommer nog att snegla lite på den, men jag har skruvat om hjärnan nu och fokuserar på en go känsla före, under och efter loppet, och den coola medaljen förstås! Nu kör vi :)


14 maj 2016

Skrivtorka, sviktande självförtroende och förmåga att flytta fokus...


Jag gillar ju att skriva, det är därför jag skriver på min blogg. Men nu har jag helt enkelt haft en period då jag inte haft lust att skriva. Vad det beror på?Ja jag vet inte riktigt....kanske att jag inte haft så mycket att berätta, ventilera, tipsa....Jag skriver lite som en dagbok för mig själv men kan jag samtidigt inspirera någon att göra något den mår bra av, eller tipsa om något som underlättar för någon så blir det en bonus i mitt välbefinnande. Jag tycker om att tillföra något för andra och det kanske är därför mitt skrivande stått lite stilla... Jag har inte känt att jag kunnat tillföra något för jag har inte gjort så mycket. Ekorrhjulet har liksom bara snurrat på och med min skadade axel har jag varit begränsad. 
8 veckor har gått nu och den värsta smärtan har lagt sig. Dock har jag inte styrkan tillbaka i vissa riktningar, som att lyfta ett glas in i skåpet, en tillbringare eller täcket när man bäddar om i sängen och ska lyfta det så påslakanet trillar ner.... Läkaren som jag träffade i tisdags vill förutom den vanliga röntgen som nu gjorts även göra magnetröntgen så det är den jag väntar på nu för att få status på senan i axeln. Sen får vi se vad det blir av det, en sak i taget. Jag har tappat i styrka och i kondition när jag inte kunnat träna som jag brukar. Att sitta och sova i närmare 2 månader och en smärta och orörlighet som hindrat så ja, då blir det så. Dock sviktar mitt självförtroende nu inför både Göteborgsvarvet och Vätternrundan och jag jobbar på att flytta fokus. Jag funkar ju så att jag gärna vill förbättra mig, tävlar inte mot andra men väldigt mycket med mig själv men i år blir Göteborgsvarvet inget rekordår. Jag har heller inte cyklat en meter än så jag vet inte om 30 mil kommer att hålla om 1 månad. Jag ville ut och försöka boosta självförtroendet en smula med en lång runda men med dålig sömn och inte så bra uppladdning med vätska och mat så tänkte jag skjuta på det till söndagen. "Värst vad du hittar på ursäkter då, det brukar du ju inte göra" sa min man när jag bollade mina funderingar med honom. Det avgjorde saken! För så är det, jag brukar inte ha ursäkter för att inte träna utan det är bara att ge sig ut och det var just vad jag gjorde. Vintertightsen och mössan fick hänga med en gång till för det var blåsigt och kallt. Jag började med skogen på andra sidan gatan, för jag älskar skogen! Det går uppför och är lite trixigt så farten hölls låg precis som planerat. Kommer ut i vår vackra Billdals Park och bestämmer mig för att springa Uggledal, bakvägen ner mot Lindomevägen, in vid Torred, ner till Kullavik och hem. Då bör jag få ihop ca 2 mil. Första 3 km är tunga, som alltid...sen går det lite lättare men jag ser till att hålla nere tempot. Jag har just bestämt mig för  inte bara 2 mil utan för att köra hela sträckan 21 km så jag vet att kropp och knopp håller. Vid 13 km kände jag känslan som varit frånvarande ett tag, jag kände den där goa känslan som infinner sig när man kommer in i andra andningen och man varit igång en stund. Min kropp mindes och påminde mig om varför jag älskar att springa! Det är den där känslan när benen matar på, man är trött men inte slut, det finns mycket kvar och man vill hålla fast vid känslan! När jag bara hade 3-4 km kvar började benen omedvetet öka farten. Ungefär som hästarna vi red på i Grekland för många år sedan, tröga som tusan på utvägen men pigga och snabba när man vände hemåt igen :)
Där satt de i alla fall, 21 km! Det gick inte fort men det gick och jag var inte helt slut även om det var jobbigare än det brukar. Till nästa lördag får jag tänka sömn, gröt och en go känsla. Istället för att vinna över mig själv med en bättre tid får jag flytta fokus till folkfesten och den coola medaljen.

Kanske i år blir första året som halvmaran tar över 2 timmar....och då får det vara så! Men jag ska ha en go runda, lyfta blicken och njuta av allt det där som hör Göteborgsvarvet till! Sen flyttar jag fokus längre fram och satsar på Lidingöloppet i höst istället.