Att snacka med sig själv när man tränar..

Alla som tränar i någon form känner säkert igen sig i att det plötsligt kommer något som ger motstånd. Mitt i träningspasset, när det ena sekunden känns superbra så känns nästa trög, seg och som att man bara vill stanna upp och ge upp. Börja gå om man springer, sluta trampa om man cyklar... Men det är då man måste snacka lite med sig själv! Kom ihåg varför du gör det du gör? Att låta något vara obekvämt en kort tid för att du ska bli starkare efteråt, tills nästa gång den uppförsbacken kommer eller när du kan ta en längre skön runda på cykeln, i löparskorna eller på gymet om man föredrar det. Igår när jag cyklade på min lunchrast fick jag ett sånt moment....Det lutade segt uppför och tristess i trampandet ramlade över mig och jag kände bara för att stanna. Men vad hade hänt då? Hade jag kommit förbi det jobbiga partiet? Hade jag blivit starkare genom att pulsen inte fått gå upp och musklerna fått kämpa? Nej, inget av det. Så jag snackade med mig själv. "Bra träning!" "Kämpa!" "Det här partiet har du klarat förut" "Snart förbi!" Man kan ju prata högt om man vill, det gör jag ibland, om jag vet att ingen är nära:) Haha eller i alla fall tror att jag vet. Men det funkar fint att prata inom sig också. Sätt fokus på något annat än det jobbiga, flytta fram fokus tills du är förbi det jobbiga, till den goa känslan efteråt och till att det stärker! Se framför dig en skön dusch, något gott att äta och skön vila och innan du hunnit övertyga dig själv om att du inte kan så är det jobbiga över. Snacka med dig själv! 

Det blir vad det blir....

Dags att ge oss av ut mot Lidingö. Foten är tejpad av proffs och jag kan bara ta det för vad det är.... 

Igår åkte vi tåget upp mot huvudstaden, laddade med en grymt god hamburgare, sötpotatispommes och en stor bananasplit på Gnarly Burger.

Mätta och belåtna kröp vi sen ner i Clarion Signs sköna sängar och har sovit som prinsessor inatt. Efter en stor mumsig hotellfrukost tar vi nu en promenad mot Ropsten där Lidingöloppsbussarna går i skytteltrafik ut mot Lidingö. 

Solen ska senare komma fram bakom det tjocka molntäcket och det är en vacker bana så jag får fokusera på de positiva bitarna och det andra får bli vad det blir helt enkelt. Vi hörs efter loppet! Tills dess, ha en fantastisk lördag :)

Det var ju lite onödigt....

En härlig fredag, nästan hela dagen...  Som många andra fredagar började jag dagen med ett härlig pass i Billdals Park med några av godingarna som jag har förmånen att träna i Rootcamp. Älskar den starten på dagen! Rörelse, frisk luft och att träffa goa människor!

Eftersom jag numera har hemmakontor så är det superlyxigt att ut och springa på lunchen. Idag stod det uppvärmning 15 min och sedan 7 km i ett högre tempo på schemat jag fått av Magnus och nedvarvning efter det. Det var underbart väder och jag fick lite sommarfeeling faktiskt då solen värmde och någon klippte gräset.
Idag valde jag inte att springa i skogen utan bara ett par minuter löpning från där vi bor finns en underbart vacker gång och cykelbana som slingrar sig fram några kilometer längs havet. Jag sprang på och det kändes hur bra som helst! Jag kände mig stark och pigg och kilometerna flög förbi. Stannade till en stund när jag var klar och bara njöt av havet, solen och värmen. Gjorde lite styrkeövningar på en klippa och fortsatte sedan hem för att avsluta arbetsdagen.

På kvällen hade vädret ändrats och regnet strilade ner. Jag var iväg och hämtade lite fredagsmat och balanserade väska, mat och paraply, genar nerför en grässlänt och halkar till. PANG sa det i vristen! Aj aj aj, det där var INTE bra! Jag haltade hemåt medan jag började kallsvettas och gråten stockade sig i halsen. En vecka kvar till Lidingöloppet.....
Jag satte kyla på vristen och jag borde ju förstås även lagt tryckförband och stannat med foten i högläge några timmar. Det senare slarvade jag med för den svullnade inte upp tokmycket och det kändes som att jag ville röra på den för att inte stelna till. Lite dumt och tvärtom vad råden säger och vad vi ger som råd om någon av våra deltagare skadar sig. Tyvärr har jag en förmåga att nonchalera saker lite som händer mig själv men jag jobbar på att bättre mig på det planet. Man är ju inte 20 längre liksom...

Nåja, det ska nog hinna bli bra!

Det sjukaste jag gjort-the whole story

Alltså, jag har varit i fjällen tidigare! Jag har vandrat upp för Kebnekaise, detta en vacker dag.... Jag har sprungit från Kebnekaise till Niklaloukta, också det en vacker dag.... Jag har flugit helikopter ut på fjället, tältat och fiskat några vackra dagar... Jag har sprungit/gått upp för Åreskutan, även det en vacker dag.... Men det här, det var något jag aldrig varit med om tidigare. Vi visste att det skulle vara tufft, att loppet sägs vara Sveriges tuffaste fjällmara men jag kunde ändå inte föreställa mig hur tuff.

Glada, pigga och förväntansfulla åt vi en rejäl frukost innan vi tillsammans med andra löpare satte oss i bussen som tog oss till starten drygt 2 km bort. Buff Bydalsfjällen är inget stort lopp, det fanns 22 km respektive 50 km och på 50 km var det bara ca 180 pers anmälda varav runt 30 tjejer. 

Allt var nerpackat i löparryggan, Vingummi, Djungelvrål, Snickers och energigel tillsammans med den obligatoriska utrustningen som mössa, kompass, underställströja, visselpipa och regnbyxor. Jag packade även ner ett par extra strumpor i små plastpåsar. 

Starten gick och vi började ta oss uppåt. Första kilometrarna sluttade lätt uppför och alla löpte på i lugn takt men snart övergick det i gång. Det var en lång väg vi skulle ta oss och de flesta sparade på krafterna. Det är alltid lite jobbigt att börja uppför och man hamnar lätt i syreskuld i musklerna.  Efter ett tag planade det ut lite och vi kunde springa en stund innan det började gå brant uppför och rakt in i dimman! Molnen började också torna upp sig och vinden tilltog. Min Salming underställströja i merinoull stod dock emot bra så det dröjde en stund  innan jag behövde på med jackan. Tack för den Salming:)

Vädergudarna var inte med oss denna lördag så molnen fortsatte dra in över fjället och redan efter ett par mil började duggregnet. Repet skulle dras vid 30 km efter 6 tim och jag tänkte att bara jag kommer förbi det så klarar jag det! 

Hmm....inte heller då kunde jag ana vad som väntade.... Min ena väninnas ben bråkade med henne vilket vi misstänkt redan innan att det skulle göra och min andra väninna fick något konstigt håll som spred sig över hela magen. Jag missade att de stannade till och plötsligt var de borta i dimman bakom mig. Gick lite sakta för att vänta in dem men tog sedan beslutet att fortsätta framåt eftersom jag visste att de var tillsammans och att det kunde vara så att de var tvungna att ta det väldigt långsamt vilket skulle minska chansen att nå 30 km. När jag lämnade 22 km kontrollen hade de fortfarande inte kommit och det var med väldigt blandade känslor jag gav mig av. Även om Tina hade behövt bryta så kanske Louise kunde fortsätta....  Men....såhär i efterhand så var det rätt beslut med tanke på vad som komma skulle. 

Efter 22 km kontrollen gick det 5,4 km rakt upp på Drommen! Det var klättra som gällde på flera ställen och jag passade på att äta lite blåbär som dök upp mitt framför mig på väggen. För det var verkligen en vägg! I slutet av backen kom jag ikapp Eddie och Micke, två killar från ett gäng på fyra som vi pratat lite med vid incheckningen kvällen innan. Jag slog följe med dem en bit och tillsammans kämpade vi på mot 30 km och det fruktade repet. Vi tog oss fram längs Dromskåran vilket var ett riktigt coolt parti! Det var smalt och brant och vi fick hålla oss i ett rep för säkerhetsskull för att inte ramla ner och sen klättra genom klippblock, också det med hjälp av rep. 

Sen kunde man springa på lite ner mot 30 km och det kändes gött att ha nått första målet med en halvtimmes marginal. Grabbarna tog lite massage som erbjöds där medan jag tog en liten tur in i skogen. Som sagt, jag ska bli man i mitt nästa liv för det verkar så mycket enklare, allra helst när man är ute på såna här strapatser:) Vi mumsade strimlat älgkött och salta kex. Fantastiskt gott!

"Det här är det godaste du kommer äta idag" sa en av funktionärerna och jag tror banne mig att han hade rätt. Även om vi bjöds på god middag på kvällen så var älgköttet ett strå vassare:) Efter en stunds återhämtning gav vi oss av och det bar återigen iväg uppåt och nu började vädret bli riktigt styggt mot oss. Jag var snabbare än killarna i utförslöpning och brant klättring uppför men där det handlade om att gå snabbt i lättare lutning fick jag svårare att hänga med. Allt eftersom regn, vind och så småningom hagel tilltog så ville man fram till nästa kontroll så fort som möjligt. Plötsligt var jag ensam på fjället, det var dimmigt och jag såg ingen framför mig och ingen bakom mig!

 Haglet piskade mig i ansiktet, vinden ven kring öronen och det fanns absolut ingenstans att ta skydd. 

Att stanna var alltså inget alternativ så mitt fokus låg på att sätta det ena benet framför det andra och fortsätta framåt ett steg i taget. Jag började bli rejält frusen nu och kände mig lite yr. Det kändes som att jag var med i en film, helt overkligt och efter något som kändes som en evighet men som kanske var en timme såg jag en stuga skymta där framme. En man kom ut ur stugan, klappade i händerna och peppade mig att fortsätta. En liten klättring upp för stugan bara men "Aj! Vad hände där?!" Det krampade på insidan av höger lår och jag kunde inte gå! Var tvungen att stå stilla, vänta ut och stretcha lite innan jag med en kraftansträngning tog mig upp till stugan. Där inne möttes jag av värme och gemenskap! Jag frös så jag skakade men jag var inte ensam! Eddie och Micke var där och hade börjat oroa sig för vart jag tog vägen. Vi alla frös så vi skakade! Vi satt tätt tillsammans, drack varm buljong och jag fick bubbelplast lindat om mig av en trygg funktionär som hette Daniel. Efter en stund kunde jag få av mig min blöta underställströja och på med den torra som jag förvarat i en plastpåse i löparvästen. Oj oj så skönt det var. Bytte strumpor också även om de snabbt blev blöta igen när jag tog på skorna men det kändes ändå bra. Den torra mössan värmde gott och även regnbyxorna. De borde dock åkt på för längesen. Minsta lilla regn på fjället så på med överdrag! Det kan slå till snabbt och när man är för kall och blöt är det svårt att uppbringa kraft att krångla med det i busvädret. 

Jag skakade mindre nu, men bara tanken på att ge sig ut där igen gjorde att hela min kropp ropade nej nej nej! 

Att bryta ett lopp brukar inte ens komma i mina tankar men här hann jag innan jag nådde stugan tänka både "Aldrig mer" och "Det går inte längre, jag måste kliva av"

Efter en stund sa Daniel att vädret var för dåligt för att en helikopter skulle kunna hämta de som ville bryta så en av funktionärerna skulle i så fall följa med och ta närmsta vägen ner. Han sa även att om några kilometer kommer vi till ett vägskäl där funktionärer står och vi kan välja om vi vill ta en kortare väg ner och hoppa över sista toppen. Vi fick dock inte gå ensamma iväg från stugan. "Kom igen, du går med oss" sa Eddie! Och jag hängde på "Okej, nu kör vi!" Så gav vi oss av. Vinden hade mojnat lite och regnet hade nästan upphört så det kändes riktigt gött att få röra på sig igen. Det var blandat plant och lite lätt utför under några kilometer men på fötter som isklumpar så var det inte så lätt att springa. Grabbarna var goa och höll koll på mig men efter en stund kände jag att jag fick släppa iväg dem. Min energi var låg och fötterna stela. Det kom ett par män strax bakom mig så jag var ändå inte ensam. 

Även deras energi var låg och den ena mannen sa "Ironman är ingenting mot detta" Kändes bra att höra faktiskt..... Jag bjöd på vingummi som jag hade kvar och det fick upp energin något på herrarna också. Vid vägskälet där man kunde välja att inte ta sig an sista toppen kände jag att har jag kommit så här långt som 43 km så ska jag banne mig ta mig alla 50 km i mål! Det får ta den tid det tar! Männen jag sällskapade med kände detsamma så vi vek av mot Drommen för andra gången och började klättra uppför. I ungefär 4 km fick pannbenet jobba igen och när det var ungefär 1 km kvar till toppen av Drommen lämnade jag mitt sällskap då jag hade mer energi än dem och de hade sällskap av varandra. Rackarns så skönt det var att nå toppen! Att veta att det bara var 3 km kvar till mål och att jag skulle klara det! Plötsligt hände något där uppe och jag blev superpigg! Jag började springa utför med en väldig fart! Passerade en, två, tre personer. "Vad händer?" ropade de efter mig. "Jag vet inte" svarade jag med ett stort leende och sprang vidare. "Var försiktig" ropade de efter mig och jag lovade med en tummen upp. Jag passerade totalt 7 personer på min framfart ner för Drommen på väg mot målet. Efter en stund gick det dock inte att springa längre, det stupade nedåt i en geggig sörja och jag fick hålla mig i rep som var uppsatta och hasa, hoppa och glida baklänges nedåt. Nu hörde jag speakern i högtalarna vid målgången! "Det är en stor prestation att ha varit ute så här länge och att ha besegrat bergen i det här vädret" Jag kunde inte annat än hålla med! Det välbekanta pirret började infinna sig så som det alltid gör när målet är nära och ett lyckligt bubbel sprider sig i kroppen. Slutspurten var ner för en skidbacke och jag hör speakern säga "På väg mot mål har vi nu Anna-Karin Bäck!"

Jag sicksackade utför branten och när det planade ut lite sprang jag på....och föll pladask! Ena foten sjönk ner i den svarta gyttjan och det tog tvärstopp! Upp igen och full fart i mål! Vilken känsla! Där satt Eddie och Micke och vi gjorde high five på att vi klarade det! Vilken resa! Tina och Louise kom också och mötte upp och redan då började de bli revanschsugna på fjället. Jag var inte riktigt där....ännu... 

Jag mumsade en nygräddad våffla, tog lite bilder och gick sedan vidare upp till stugan och bytte om för middag.

Nu hade himlen spruckit upp och solen kikade fram. Det svänger som sagt hastigt på fjället.

 

Det var en underbart skön dusch och SÅ mysigt att sitta ner vid en god middag med mina vänner och andra lika tokiga individer som oss som älskar att ge sig ut på såna här strapatser. 

Men vad menade jag då när jag nämnde att det i efterhand var rätt beslut att inte vänta in Louise och peppa henne vidare? Jo även om hon hade orkat så hade hennes kläder inte klarat det och det hade satt stopp för henne. Hon hade extra underställströja med sig men alldeles för tunn jacka och för tunna byxor för oväder på fjället! Min Salming Abisko rain stod emot ett tag men i det vädret som var fick den också ge vika. Det är bara galon som klarar sånt regn. Men man kan vara så bra rustad som möjligt. 

Louise kände i alla fall att hon ville göra ett nytt försök nästa år. Även Tina ville det, men först fokus rehab på hamstringsmuskeln. 

Och när vi sitter där hör jag plötsligt mig själv säga att jag också vill göra om det nästa år.....!

Är man någonsin redo...?

Det har varit oceaner av tid till 19 augusti men i morgon ÄR det 19 augusti! 

Vart tog tiden vägen för alla långpass, alla backpass och all styrketräning som jag skulle göra i sommar? Visst har jag tränat men inte alls så mycket som jag tänkt! Livet kom helt enkelt emellan och dygnets 24 timmar ska räcka till mycket. Men är man någonsin redo för något som detta? Hur tränar man optimalt för en fjällmara samtidigt som livet med jobb och familj pågår? Jag vet faktiskt inte men oavsett så bestämmer jag mig för att jag är redo! 

Kaos före ordning :)

Nu är allt packat, tror jag...och jag har inte så mycket val än att vara redo! Det ska bli ööööösregn så extra strumpor och underställströja har stoppats i små plastpåsar. 

Proviant finns med och all obligatorisk utrustning så som kompass, första förband, visselpipa, regnbyxor, mössa, handskar mm mm 

Det börjar bli lite pirrigt nu faktiskt när jag är påväg! Nojade ur lite och packade det viktigaste i ett stort handbagage. Tänk om det skulle falla på att väskan inte skulle komma fram! 

Det kommer bli tufft men vilket fantastiskt äventyr! När jag såg filmen från tidigare lopp kände jag att jag bara måste göra detta! En kille sprang utför med armarna utsträckta och runtomkring var där bara naturen! 

Vi ska ju inte vinna loppet :) Vi ska bara försöka disponera det väl och njuta av naturen, upplevelsen, den goa tröttheten och känslan som kommer infinna sig när vi är i mål! Älskar känslan av att ha genomfört något som känns! 

Nu kör vi! En ny resa är påbörjad😊

1 augusti gick startskottet för en ny resa för mig. Många tror att jag tränar jättemycket och hela tiden men de flesta gånger jag har träningskläder på mig nu för tiden tränar jag ju faktiskt mest andra även om jag såklart får lite rörelse själv också. Det är fantastiskt roligt att se andra växa i sin träning och det ger mig massor av energi! Men sen är det ju det där med tiden då man jobbar heltid med annat....hur klämmer man in sin egen träning? Ja man får helt enkelt t ex ta lunchraster till anspråk och transportträna till och från jobbet. Jag kommer fortsätta träna andra för jag älskar det men nu kommer jag samtidigt att lägga lite mer fokus på min egen träning. Jag har ju mest kört på känsla och det har väl fungerat bra på sätt och vis men nu vill jag se vad lite mer struktur kan göra. Jag har ett försiktigt mål men jag återkommer kring det :)

 

I början av juni var jag på Workout Åre, ett event som inte liknade något jag tidigare varit på! Det var dagar med föreläsningar av kloka personer, yoga, löpning och styrka med duktiga instruktörer och det var där jag kom i kontakt med löpcoach Magnus Hagström som driver Run your Health när jag på lördagen deltog i hans pass Flowrunning.

Hans sätt att förmedla tips för förbättrad löpteknik kändes så självklar och så lätt att ta till sig! På söndagen hade han och goa Ann-Sofie Forsmark hand om Toppturen då vi tillsammans med flera andra härliga människor tog oss upp på Åreskutans topp. SÅ fint och hela helgen var så fantastisk att den förtjänar ett eget inlägg framöver😊

På vägen upp pratade jag med Magnus och en annan kille och vid ett tillfälle sa jag att jag skulle ju behöva träna mer med tanke på de utmaningar jag tar mig för. Då frågar Magnus: "Klarar du av det du tar dig för då?" "Öööh....joo det gör jag väl..." svarade jag.

"Då så, varför ska du träna mer då?" 

Det var en så himla go och insiktsfull kommentar för visst, egentligen behöver jag ju inte träna mer utan det är good enough som det är. Men samtidigt....ja samtidigt så vill jag ju också se om jag kan utvecklas och framför allt vill jag ha en go resa i det jag gör och hålla mig så hel och stark som möjligt. Så...lite mer fokus på min egen träning får det bli och med en "spark i häcken" så blir det lättare 😊

Hur som helst, jag bestämde mig för att ta kontakt med Magnus och boka in en löpcoaching med honom när han skulle komma till Västkusten. Jag vill slipa lite på tekniken för bättre löpekonomi och lite mera fart och viktigast av allt minska skaderisken genom att springa med bästa möjliga teknik. Man blir ju inte yngre liksom....🙄Det blev en riktigt rolig timme som gav energi och ny inspiration och förutom några fler tillfällen med coachning får jag varje månad ett träningsprogram från Magnus att följa ett tag framöver vilket känns huuuur spännande som helst! Redan på augustis pass märker jag att jag får kliva utanför min comfort zone och det är ju vad man behöver för att steppa upp lite :) 

Första passet var en mil i så högt tempo som möjligt för att sätta tiden på milen och utifrån det får jag tidsindikationer på vissa av passen. Den milen körde jag på landet och jag hann även med ett intervallpass där innan semestern var slut.  

Nu gäller det att få in passen i vardagen också! 

På 20 km passet var det ingen tidsrekommendation satt utan det var leta backig terräng som var fokus. Eftersom jag älskar traillöpning så är ju ett långpass i skogen helt klart en av favoriterna! 

Att ta sig fram genom skog och mark, över stock och sten är något helt annat än landsvägslöpning. Terrängen varierar och kilometertiderna likaså. Mina 20 kilometer blev 21 lagom geggiga backiga kilometrar och en underbar känsla i kroppen:)

Ser ni hjärtat i vattnet? Jag ser det💙 

Dags att väcka min blogg till liv igen😊

Att skriva är en av de saker jag tycker om, det är "nästan" lika förlösande som att springa. Jag har under hela mitt liv skrivit dagböcker, brev, diktböcker mm mm och många gånger har jag skrivit ner mina tankar och frustrationer i ett brev eller på senare tid email till någon som gjort mig arg eller ledsen. De flesta gånger har de aldrig blivit skickade till mottagaren och jag har många gånger skrivit om det om och om igen olika dagar och i olika sinnesstämningar. Det känns bra! Det gör att frustrationen lämnar kroppen och ungefär detsamma händer när jag springer. Jag rensar och sorterar mina tankar och känslor. 

Nu har jag haft skrivtorka ett tag, lusten kom av sig när jag skadade axeln förra våren och jag har flera utkast här i bloggen som inte fått ett slut och publicerats...Nu känner jag dock lust igen och jag hoppas ni som tidigare uppskattat mina storys ska kunna dra nytta av dem igen på det sätt ni själva väljer. Jag skriver framför allt för min skull, för att jag tycker om det och för att det blir som nutidens dagbok. Samtidigt blir jag så himla glad när någon kommer och säger att de tycker om att läsa det jag skriver och att denne kan inspireras, känna igen sig eller tryggas av det för jag älskar ju när jag på ett eller annat sätt kan hjälpa någon att må lite bättre eller få ge goa tips som kan ge glädje även för andra❤️