Först kände jag mig allt annat än stark!

Söndag och mina ben var trötta och tunga efter veckans träning men jag hade ju bestämt mig! Jag skulle ut på långpass och byta hav mot sjö så det var bara att dra på skorna och ge sig av. Det gick lite för lång tid att komma iväg för att energinivån skulle vara optimal men skulle jag äta något mer var jag tvungen att vänta längre så jag ignorerade det. Det är bra att träna kroppen på att gå tom också:) Så när barnen fått lunch och lite av de andra sysslorna man ska hinna med på helgen var gjorda så drog jag på mig skorna och joggade iväg lite sakta

Istället för de 500 metrarna jag har ner till havet där jag älskar att springa så drog jag iväg åt andra hållet. Det är 3 km till Oxsjöns naturområde och innan man är framme är det en låååång uppförsbacke. 

Jösses så segt det var, fick liksom inte fart på benen. Väl uppe tog jag ett djupt andetag och tog in omgivningen, den härliga doften av skog och när jag kom fram till Oxsjön tog jag inte varvet runt utan vek av bort till Sisjön. På så vis skulle jag få ihop en bra sträcka genom att runda båda sjöarna och tiden tänkte jag att jag struntar i och bara löper på. Det är skönt med kravlösa pass och långpassen ska ju gå långsamt men ofta är det svårt när man har ett tempo i benen. Det är svårt att springa både snabbare och långsammare. 

Det är rejält med upp och nerför runt sjöarna och ungefär 1,5 km däremellan, också med höjdskillnad. Man upplever det inte så när man springer men på hela min runda blev den totala stigningen 499m.

När jag sprungit några kilometer kändes benen lättare och jag märkte att jag omedvetet hade ökat farten. Och så fortsatte det, det stela och tunga löstes upp för varje kilometer och innan jag var hemma igen hade jag avverkat 17 km med ett snitt på 6,01 min/km i kuperad terräng och trötta ben. Snabbaste kilometern var den sista med 5,22 tempo och jag kände mig stark igen! Vad vill jag säga med det här då? Jo oavsett om du springer fort eller långsamt, om du inte springer alls utan promenerar så övervinn känslan av att förutsättningarna inte är optimala. Det går alltid att hitta ursäkter för att hoppa över en runda men känslan efter är inte lika skön som känslan av att besegra motstånden och ge sig ut. Långt, kort, snabbt eller sakta, oavsett så känner man sig starkare än om man inte kom iväg som man hade bestämt sig för:) 

När man inte vill gå in!

Igår var en sådan dag när man inte vill gå in! Trots det gick jag till gymet på lunchen och körde ett relativt tufft intervallpass, men jag hade inte utelöparskorna med och jag ville ha mer än en promenad så då fick det bli så.  

Tillbaka till jobbet sen för att jobba en stund till men slutade tidigare för att åka till lillkillens skola och ha utvecklingssamtal med fröken. När vi var klara där tog min man med sig lillkillen och hans kompis och drog ner till havet för att fiska ett par timmar. Jag tittade på diskbänken som skulle behöva tas om hand....såg den överfulla tvättkorgen i tvättstugan och dammråttorna under trappan som visar sig lite extra i solljuset. Skulle verkligen behöva passa på nu när man kom hem lite tidigare. Men ville jag det i det fina vädret....? Nej jag ville inte vara inne! Jag ville ut! Termometern visade på 15 grader i skuggan och jag kunde inte förmå mig till att ställa mig vid diskbänken. Beslutet var taget, slängde in en maskin med tvätt som kunde få jobba under tiden, drog på löparkläderna och stack ut! En härlig avslappnande frihetskänsla infann sig genast! Vilket bra beslut! Jag tänkte mig bara en go långsam njutarrunda eftersom jag tränat på lunchen men det bara flöt på och blev milen i ett 5,30 tempo och ändå njutbart!

 

Jag avslutade nere vid havet och satte mig på klipporna en stund och bara njöt innan jag promenerade hem, duschade och åt. Sen gick det undan, fylld av energi röjdes diskbänken av, tvätten hängdes, in med en ny omgång i tvättmaskinen och fram med dammsugaren. Lagom när jag var klar kom grabbarna hem och det var hur gott dom helst att krypa ner bredvid lillkillen, läsa Sune och skratta en stund tillsammans åt tokigheterna i boken innan godingen somnade gott. En riktig måbrakväll. Behövs liksom inte mer än det enkla och harmoni :)

Lycka! Som alltid efter...

.....ett lopp känner jag lycka! Endorfinerna rusar runt i kroppen och jag bara ler. Älskar att strosa runt efteråt, känna atmosfären och lyssna på prat kring loppet. En del ler lite samma leende som jag och en del ser lite mer plågade ut. Men här på Österlen var det mest leenden. Solen värmde och det var en av de första riktiga vårdagarna, bara det kan ju göra vem som helst lycklig! Men idag var det ändå framför allt loppet! Ett fantastiskt välordnat lopp med ekotänk. Med nummerlappen fick man en liten mjuk bägare (bredvid medaljen på bilden) som man fyllde vid vätskekontrollerna. Antingen med vatten från dunkar med kran eller sportdryck från kannor. Så ingen förbrukning av pappersmuggar som slängs i naturen alltså:)

Sportdrycken var ekologisk och god och där serverades också torkad mango och äppelklyftor. 

Banan var oerhört vacker och bitvis ganska tekniskt svår men också på många ställen som jag upplevde det lättsprungen även om den totala höjdstigningen var runt 400 m. Variationen var stor mellan mullvadshögar, hästhagar, vackra Verkeån, branta uppförs och nerförsbackar, klättra över staket och hoppa över stockar och efter ca milen var det även dags att doppa fötterna. Hör ju lite trailloppen till att bli blöt så det var ingen fara med det. Skorna var tunga och kalla en stund men man släpper snabbt tankarna på det och bara kör på.

I en go uppförsbacke vände sig en trevlig herre från löpargruppen Lonesome runners om och tog en bild och vi småpratade lite. Tackar för bilden nedan Ola Örnberg och de trevliga pratatunderna längs banan. 

Vid 14 km började jag känna mig lite trött i benen men fortsatte mata på. I ett traillopp är det mycket svårare att känna vad man håller för tempo än vad det är på ett asfaltslopp. På trail får man liksom lite go with the flow, spara på krafterna i uppförsbackarna genom att gå, springa avslappnat och släppa på utför. 

Min snitthastighet låg på 6.3 min/km och pendlade från 5.15 på snabbaste kilometern till 7.15 på den långsammaste. Den långsammaste kilometern inkluderade vätskekontrollen runt 14 km då jag kände att benen var trötta och tog mig tid att sippa lite extra sportdryck. Ett par kilometer senare kändes benen lite fräschare igen. Nu kunde jag börja räkna ner och kilometrarna minskade en efter en. När det enligt min Runkeeper var en kilometer kvar och jag var på väg att öka farten står där plötsligt en funktionär och ropar glatt "Kom igen nu! Bara 1,5 km kvar!" Eeeh vad menar han? Det är ju bara en kilometer kvar tänkte jag och sprang vidare. Såg då en skylt som också visade 1,5 km och mentalt blir dom 500 metrarna ganska jobbiga för en stund. Nåja, det blev att ställa om tankarna, lyfta blicken och njuta av omgivningen lite till, jag sprang upp för de sista små backarna och hörde hejarop och jubel på avstånd. Förstod att målet var nära och matade på. Svänger upp mot Christinehofs slott och möts av två branta trappor. Jösses, dom kändes i benen:-) Väl uppe rundade jag husknuten av slottet och sprang så fort jag vågade över kullerstenarna som avslutade detta fantastiska lopp fram till målet. Runkeepern visade 22.16 km och jag fick sedan veta att banan var runt 22 km istället för 21 km. Jag känner mig därför riktigt nöjd med tiden 2.14.00 och av 262 startande i 21 km klassen gav det mig en placering på 134:e plats av både herrar och damer i alla åldrar och en 20:e plats av 77 startande damer i alla åldrar så jag är fullt tillfreds med det. 

Traillöpning är roligt, utmanande, allsidigt,  visuellt njutningsfullt och ger mersmak. Nästa trail är Hallandsleden terräng 17 maj, någon som ska med? :)

 

Jaha, satte visst upp ett nytt mål...

....bara sådär....:-) Var ut på en löparrunda idag och hade väl egentligen tänkt mig en långrunda, men jag omvärderade den tanken pga lite sömn, lite mat och mycket att hinna med här hemma med familjen och landade i en lugn mil istället. Under den milen hann jag ändå tänka en del (som alltid) och en tanke som plötsligt dök upp var att innan sommaren är slut ska jag sätta PB (personbästa) på milen! Mitt PB är 50.08 och det sattes på Göteborgsvarvets seedningslopp förra året. En minut snabbare än årets tid. 50.08 är i alla fall det PB jag minns och som registrerats. Jag börjar ju bli så gammal nu att jag sprang redan på den tiden man sprang med vanlig klocka eller möjligtvis ett stoppur!

:-)

Jag vet faktiskt  inte riktigt vad jag sprang milen på på den tiden så jag räknar 50.08 som PB och målet som jag ska nå innan sommaren är över är att springa milen på under 50 min. 

Men idag blev det som sagt en mil i ett lugnt och behagligt tempo. Jag insåg samtidigt att det är dags att lägga undan vinterlöpartightsen för de var alldeles för varma idag, det är ju vår! :-)

Livsfarligt eller...?

Ja.....jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta än....:-) Jag har tyckt att rullskidor verkar livsfarligt och när IK Stern erbjöd oss medlemmar att prova på en kväll så tog jag chansen för att se om det är så farligt som det det ser ut...! 

I torsdags var det så dags! Vi samlades i IK Sterns stuga för att bli tilldelade det vi behövde låna. Jag hade med mig mina pjäxor, stavar, skidhandskar och min cykelhjälm och lånade ett par rullskidor. 

Vid introduktionen berättade en av ledarna hur ett par rullskidor fungerar, att de inte går att dra bakåt för då är det stopp. Det var därför lätt som nybörjare att ramla om man glömde det. Hmm....hängde inte riktigt med hur han menade där, varför skulle man ramla för det....? Jag sa till mina vänner att det där får han nog visa sen hur han menade. Men se, det behövde han inte för jag testade själv jag!

Vi började med att så sakta åka längs med 8:an i Skatås och samlades sedan för vidare instruktioner. Min ena skida, den vänstra liksom svängde in framför den högra och jag åkte fram till ledaren för att fråga om detta. Jag stod mitt framför honom, började prata och plötsligt såg jag himlen istället för människor och jag hann tänka massor innan jag slutligen landade pladask på rumpen. Det borde gjort hur ont dom helst men konstigt nog gjorde det inte ont alls. Hade nog en väldans tur som inte landade på svanskotan.....

Hur som helst, jag kravlade mig upp och utbrast "Aha, det var DET du menade!"

:-)

Vi körde sedan fram och tillbaka, stakning, diagonalåkning utan stavar, diagonalåkning med stavar, stakning med frånskjut, stakning bara med hjälp av magen och slutligen nerförsbacke med bromsning och nerförsbacke med sväng. 

Min skida som svängde in framför den andra visade sig vara lite tokig eftersom när jag bytte och satte den på höger sida så drog den utåt som ett skatesteg till höger. Det gjorde att jag inte riktigt fick feelingen för det här med rullskidor..... kunde inte köra på så mycket och ta ut rörelserna och kände inte som det var jobbigt alls mer än att hålla In skidan som ville svänga utåt. Men......när jag vaknade på fredagsmorgonen kände jag trots allt lite i musklerna så om det lilla jag gjorde igår tog på skidåkarmusklerna så ja.....då kanske jag ska ta mig en andra funderare framöver:-)