Visst börjar det pirra lite i alla fall...:)

Idag är det dags igen, dags för Göteborgsvarvet!

I år är det inte 28 grader varmt, inte ens 20. Det brukar ju vara sjukt varmt men i år står termometern bara på 12 och lite vindar på det.

Då måste man plötsligt fundera lite på klädsel också.... Annars funderar jag inte så mycket idag. Ingen fokus på klockan, inget sikte inställt på rekord. Det får bli ett annat år. I år ska jag försöka få min ostabila axel med mig runt, jag ska lyfta blicken och njuta av folkfesten runt omkring mig. Jag ska göra high five med barn längs banan och jag ska dras med av musiken som spelas här och där. Inget Hockey-VM för Sverige i år så det blir inga såna rapporter som man annars brukar få längs vägen och kanske ingen som står i trädgården strax innan Älvsborgsbron och sprutar med vattenslangen på alla som vill. Jag brukar köra mitt egna race, jag brukar vara bra på att hålla mitt planerade tempo och inte dras med för snabbt och i år har jag inte ens tänkt ha något planerat tempo. Visst, klockan kommer att sitta där på armen och jag kommer nog att snegla lite på den, men jag har skruvat om hjärnan nu och fokuserar på en go känsla före, under och efter loppet, och den coola medaljen förstås! Nu kör vi :)

Skrivtorka, sviktande självförtroende och förmåga att flytta fokus...

Jag gillar ju att skriva, det är därför jag skriver på min blogg. Men nu har jag helt enkelt haft en period då jag inte haft lust att skriva. Vad det beror på?Ja jag vet inte riktigt....kanske att jag inte haft så mycket att berätta, ventilera, tipsa....Jag skriver lite som en dagbok för mig själv men kan jag samtidigt inspirera någon att göra något den mår bra av, eller tipsa om något som underlättar för någon så blir det en bonus i mitt välbefinnande. Jag tycker om att tillföra något för andra och det kanske är därför mitt skrivande stått lite stilla... Jag har inte känt att jag kunnat tillföra något för jag har inte gjort så mycket. Ekorrhjulet har liksom bara snurrat på och med min skadade axel har jag varit begränsad. 

8 veckor har gått nu och den värsta smärtan har lagt sig. Dock har jag inte styrkan tillbaka i vissa riktningar, som att lyfta ett glas in i skåpet, en tillbringare eller täcket när man bäddar om i sängen och ska lyfta det så påslakanet trillar ner.... Läkaren som jag träffade i tisdags vill förutom den vanliga röntgen som nu gjorts även göra magnetröntgen så det är den jag väntar på nu för att få status på senan i axeln. Sen får vi se vad det blir av det, en sak i taget. Jag har tappat i styrka och i kondition när jag inte kunnat träna som jag brukar. Att sitta och sova i närmare 2 månader och en smärta och orörlighet som hindrat så ja, då blir det så. Dock sviktar mitt självförtroende nu inför både Göteborgsvarvet och Vätternrundan och jag jobbar på att flytta fokus. Jag funkar ju så att jag gärna vill förbättra mig, tävlar inte mot andra men väldigt mycket med mig själv men i år blir Göteborgsvarvet inget rekordår. Jag har heller inte cyklat en meter än så jag vet inte om 30 mil kommer att hålla om 1 månad. Jag ville ut och försöka boosta självförtroendet en smula med en lång runda men med dålig sömn och inte så bra uppladdning med vätska och mat så tänkte jag skjuta på det till söndagen. "Värst vad du hittar på ursäkter då, det brukar du ju inte göra" sa min man när jag bollade mina funderingar med honom. Det avgjorde saken! För så är det, jag brukar inte ha ursäkter för att inte träna utan det är bara att ge sig ut och det var just vad jag gjorde. Vintertightsen och mössan fick hänga med en gång till för det var blåsigt och kallt. Jag började med skogen på andra sidan gatan, för jag älskar skogen! Det går uppför och är lite trixigt så farten hölls låg precis som planerat. Kommer ut i vår vackra Billdals Park och bestämmer mig för att springa Uggledal, bakvägen ner mot Lindomevägen, in vid Torred, ner till Kullavik och hem. Då bör jag få ihop ca 2 mil. Första 3 km är tunga, som alltid...sen går det lite lättare men jag ser till att hålla nere tempot. Jag har just bestämt mig för  inte bara 2 mil utan för att köra hela sträckan 21 km så jag vet att kropp och knopp håller. Vid 13 km kände jag känslan som varit frånvarande ett tag, jag kände den där goa känslan som infinner sig när man kommer in i andra andningen och man varit igång en stund. Min kropp mindes och påminde mig om varför jag älskar att springa! Det är den där känslan när benen matar på, man är trött men inte slut, det finns mycket kvar och man vill hålla fast vid känslan! När jag bara hade 3-4 km kvar började benen omedvetet öka farten. Ungefär som hästarna vi red på i Grekland för många år sedan, tröga som tusan på utvägen men pigga och snabba när man vände hemåt igen :)

Där satt de i alla fall, 21 km! Det gick inte fort men det gick och jag var inte helt slut även om det var jobbigare än det brukar. Till nästa lördag får jag tänka sömn, gröt och en go känsla. Istället för att vinna över mig själv med en bättre tid får jag flytta fokus till folkfesten och den coola medaljen.

Kanske i år blir första året som halvmaran tar över 2 timmar....och då får det vara så! Men jag ska ha en go runda, lyfta blicken och njuta av allt det där som hör Göteborgsvarvet till! Sen flyttar jag fokus längre fram och satsar på Lidingöloppet i höst istället. 

Spring Trail Österlen

Då var helgen här, den helgen då jag och min man skulle åka till Österlen med våra vänner. Vi skulle njuta av god mat, löpning och fiske och barnen var ensamma hemma. Min axel gjorde fortfarande fruktansvärt ont och att ligga ner gick inte så lite av den förväntade avkopplingen och glädjen inför helgen var något grusad. Men jag ville prova och göra det bästa av situationen. Förra året var det bara jag och min man och lillkillen var hos sin farmor men i år var hon i sitt hus i Spanien så storebror snart 22 år passade lillebror 10 år. Jag tänkte att lillebror nog ringer och längtar och är ledsen när kvällen kommer, men icke. Jag sms:ade storebror och frågade om lillen ville prata men lillebror hade frågat. "Är hon i luren?" "Nej, hon frågar på sms" "Okej...hälsa att jag ringer henne i morgon"

:) Helt underbart! Lillkillen var så stolt och nöjd att vara ensam hemma med storebror utan tjatiga mamma och pappa. 

Vi kom ner sent på fredagkväll och checkade in på det mysiga boendet Kastanjegården. Vi hade två lägenheter som satt ihop och det var hur mysigt som helst. 

På lördagen stack männen tidigt och fiskade medan jag och Anna åt en go frukost med hembakta surdegsbaguetter som värdparet gjort, yoghurt och hembygd äppelmust från några av gårdens 4000 äppleträd. 

Vi åkte sedan bort till Christinehhofs slott vid naturreservatet Christinehofs ekopark där vi fick våra nummerlappar.

Vädret var fortfarande ruggigt, det regnade lite och vi satte oss i bilen och väntade att klockan skulle bli 11 då startskottet skulle gå. Och där i bilen slog det mig...."Tänk om jag blir sist!" sa jag till Anna. Jag tänkte att axeln kanske protesterar för mycket eller att jag inte orkar för att jag inte har tränat så mycket senast tiden... Nåja, någon ska ju komma sist också men tanken var lite jobbig för jag hade en fantastisk upplevelse av detta lopp förra året så jag ville ha en fin upplevelse i år igen. Så var det då dags och lagom till starten gick upphörde regnet och solen trängde sig fram. Ett pärlband av löpare joggade ut från slottsgården och in i skogen. Första kilometrarna är det i princip flackt men sen börjar stigningarna komma. Man springer över en kulle och det är då man tror att någon skojar med en. Upp, och så ner igen fast du ser att du kan springa bredvid också. Men se det får man inte för där står en funktionär:) 

Solen värmde och det var oerhört grönt och alldeles fullt av vitsippor. När man springer uppe på en kant med Verkeån nedanför är det så vackert att man får hejda sig för att inte bara stanna och fota hela tiden. 

Det kändes riktigt bra, kilometrarna flöt på och jag försökte tänka på att släppa ner armen då och då så den inte skulle bli för ansträngd i axeln. 

Första 13-14 km var som en promenad i parken men sen började benen känna av bristen på träning senaste veckorna. Jag tog en Enervit Liquid och fick lite nya krafter som höll en bit, men som alltid när jag minskat mängden på styrketräning så kommer löparknät som ett brev på posten. Så från 18 km och hela vägen till mål var det pannbenet som drog det tyngsta lasset. Att lyfta blicken och njuta av naturen tar en också framåt i detta fantastiska lopp!

Det som kan bli lite tungt är att det står 21km+ på beskrivningen av loppet men både i år och förra året var det 22km+ enligt Runkeeper och pulsklocka. Det blir mentalt ganska tufft sista kilometern när man räknat ner till 21 och sen är det 1 km kvar. I en backe mot slutet gick jag med en kille vars vader protesterade och vi peppade varandra att det var nära nu. Vi såg slottet och när backen planade ut gick benen av sig själva med blicken på slottet. Jag visste vad som väntade på slutet, i år precis som förra året avslutades loppet med trappor upp mot slottsgården och slutspurten går över kullerstenar in genom porten. Puh....det gick ju vägen. Medaljen i trä hängdes runt min hals, jag tog ett äpple och en äpplejuice och fick syn på Anna som kommit i mål innan mig.

Anna är en grym löpare som sprungit många Göteborgsvarv men det var hennes första traillopp och hon älskade det. Vi bestämde att det får bli repris nästa år igen. Jag kom inte heller sist utan 67:a av 175 i damklassen så med tre veckors sömnbrist, i princip ingen träning och en axel med en sena som befaras vara av så är jag nöjd :)

Vi åkte tillbaka till Kastanjegården och grabbarna hade också kommit tillbaka från sitt fiske. Efter en go dusch åkte vi till Fridens pizzeria och åt deras fantastiska pizzor som inte liknar något annat. Ska ni till Kivik så missa inte den. Men boka bord för det är poppis! 

Efter maten blev det en promenad vid Stens hufvud och det är knappt man kan tro att det är Sverige. Det är så synd bara att vårt klimat gör att vi inte kan utnyttja såna här vackra stränder så långa perioder per år. 

En natt till sov vi på Kastanjegården och på söndag förmiddag blev det ytterligare lite sightseeing vid Vik där vi kollade in Prästens badkar och bara njöt av en skön promenad i solen innan vi åkte hem till barnen :) 

Jag trodde verkligen att det blivit bättre...

I morgon har det gått tre veckor sedan något märkligt hände med min axel medan jag sov. Jag har kört mina rehabövningar och petat i mig piller även om jag inte gillar det. Men för att inflammationen ska dämpas och för att över huvud taget kunna sova något alls på natten så har jag varit tvungen. Tabletterna har ändå inte tagit all smärta och jag har fått sitta upp hela nätterna för att ligga ner har inte funkat alls. Börjar bli lite trött nu...

Hur som helst så avtog smärtan någon liten grad i förrgår och jag minskade tablettintaget. Igår eftermiddag åkte jag glad och förväntansfull hem till min vän ovh sjukgymnast Louise för en kontroll och kände att det här känns bra. Hon kommer säga att jag har blivit bättre! :) Louise börjar klämma och känna, vrida och vända och när jag ska trycka handen utåt mot hennes hand säger jag glatt "Jag tycker att jag har blivit lite starkare" Louise ser på mig med en lite ledsen blick och säger "Men det tycker inte jag..." Hon förklarar att hon hade velat se en större förändring även i styrkan men nu befarar hon att det kan vara ganska illa med senan så nu skickar hon mig vidare. Men....inflammationen börjar i alla fall ge sig lite, det var lite mer rörlighet i axeln då svullnaden minskat något och bara det kan jag känna är en lättnad. Jag har fortfarande oerhört ont, men vetskapen om att det blivit bättre på det planet gör att jag ser fram mot ännu mindre smärta och mera sömn. Skidsäsongen är över, det är långt till nästa och jag kommer att kunna springa och cykla framöver. Då kan jag stå ut med smärtan lite till och vad som händer sen får vi se. Först mera rehab med rätt övningar för musklerna runt axeln, sen förmodligen röntgen och om det blir operation eller inte får visa sig. En dag i taget, en sak i taget. Det blir bra till slut.

 

Nej jag mår inte alltid bra!

Det finns de som retar sig på att jag oftast är glad och positiv och mår bra. Och javisst, jag är ofta glad och mår oftast bra men jag har också motgångar som andra. Jag har haft större motgångar och mått sämre än de flesta vet... Tillfällen då det känts som att jag aldrig kommer kunna resa mig igen... Men jag har rest mig och för varje gång blivit lite starkare. Men nog om det, det är en helt annan story..... Vad jag vill säga är att jag har min positiva inställning att tacka för mycket så jag är glad att jag funkar som jag gör. Det gör livet bra mycket enklare och ärligt talat, det finns ju alltid någon som har det värre. Eller hur? Sen ska man respektera att en stor motgång för någon kan vara en liten för någon annan. Allt beror på vilka prövningar man utsatts för i livet. Jag har prövats en del, vissa saker delvis självförvållat då jag kastat mig ut och vågat satsa. Men också prövningar jag inte kunnat påverka utan bara fått klara mig igenom. 

Den prövning jag utsätts för nu är väl lite av båda delarna. Jag kan inte hjälpa hur jag är byggd, men trots att jag har rätt bra koll på min kropp och träning över lag så har jag missat vetskapen om varför axelträning alltid känts lite knöligt och trögt för mig. Jag är inte så rörlig i axelleden och det är liksom trångt. Att göra axelpress tar t ex emot och hackar lite men jag har alltid trott att det berott på att jag varit klen i axlar och rygg. Inför Vasaloppet har jag tänjt på gränserna, jag har ökat på träningen för axlar och rygg och jag åkte ju också skidor i några timmar när jag genomförde Vasaloppet så visst har de utsatts för en del på sista tiden. 
Över Påskhelgen som var två veckor efter Vasaloppet och jag ändå hunnit vila var vi till norska fjällen dit vi åkt vid Påsk senast åren för att hälsa på underbara norska vänner och umgås med skidåkning över fjället, korvgrillning, lekar och allmänt mys. 

I år var vädret inte på topp så det blev inte jättemycket skidåkning och alltså ingen större ansträngning där. Men tredje natten vaknar jag av att jag har så frukansvärt ont! Jag har hög smärtgräns men det gjorde så ont så jag grät. Jag låg bredvid lillkillen i en liten säng med hård madrass och låg lite klämd mot väggen vilket jag fått förklarat för mig gjorde att det blev syrebrist och inflammation i muskelfästen och senor. 
Mina underbara vänner är sjukgymnaster och de har undersökt mig, tejpat mig och gjort akupunktur. Jag har fått rehab övningar och nu är det tålamod tålamod tålamod! Det har jag mycket av men INTE när det gäller sånt här! Jag ska vara i rörelse men får inte provocera smärtan. Jag har ingen kraft utåt och kan exempelvis inte ens putta upp duschdörren med utsidan av handen i den rörelse det blir då. Diagnosen som ställts är Impingement/inklämning med mycket nedsatt kraft vid statiskt test av m.infrapinatus och m.subscapularis. Vid första undersökningen blev Louise rädd att senan var av....Den hade varit fin! Nu hoppas vi att så inte är fallet så jag klarar mig med BARA rehab och slipper operation. Bara den värsta smärtan kan ge sig snart.... Jag gillar inte att ta tabletter men har tagit en till kvällen, dock hjälper det inte helt och hållet ändå. På dagarna står jag ut men det är omöjligt att ligga ner så jag sitter och sover på nätterna sedan 1,5 vecka tillbaka och börjar bli lite trött nu.......
Jag tänker ändå, det finns de som har det värre, som har kronisk värk och som aldrig blir bra. Jag lever fortfarande i tron att detta blir bra och att det handlar om att lyssna till de som vet hur och vad jag ska göra, följa råden och tänka positivt. Min inställning har räddat mig förut och hållit mig uppe och den kommer att göra det igen!
Everything will be okay in the end. If it´s not okay, it´s not the end!

Där satt den! Samma lopp men en helt annan känsla!

Plötsligt var det dags igen. Dags att stå där vid starten i Sälen med 9 mil framför sig. Men det var många skillnader i år mot förra året. Jag hade skidor anpassade för mig! Det var snö! Vi visste att vi skulle knö oss så långt fram vi kunde i startled 10 och vi skulle ta högerspår upp för första backen.

Min familj hade hyrt en stuga i Hundfjället och åkte upp dagen innan loppet tillsammans med våra vänner medan tjejerna hade lite åtaganden på lördagen så de åkte upp på natten. På söndag morgon ringde klockan 04.15 och jag smög upp ich gjorde min supergröt med havregryn, chiafrön, ägg, mosad banan, kanel och mjölk. Jag fick meddelande från Tina och Louise att de var framme vid starten efter att ha blivit körda under natten från Göteborg av deras systerson. Jag kunde då slappna av lite och göra mig klar i lugn och ro och sedan körde min man ner mig till starten till ca 05.45 medan lillkillen stannade i stugan med våra vänner. Tina och Louise hade köat in till startfållan som öppnade 05.30 och ställt skidorna allra längst fram i sista startledet! Gött! Det var där vi ville vara! När jag kom kunde jag gå in och smyga ner mina skidor bakom deras eftersom de lagt stavarna så de tog upp lite extra plats bakåt. Mötte sedan upp tjejerna, morsade på grannarna Magnus och Putte hemifån Billdal som också skulle köra loppet och pussade min man hejdå innan han åkte tillbaka till stugan och vid 7.45 var det dags att ställa oss till rätta i startledet.
Vi småpratade och skojade med funktionären Lasse och där någonstans började adrenalinet komma och jag kände att det är nu det gäller, nu kör vi!!!

Det började röra på sig, till en början ganska fort men när backen började avtog farten markant. Vi höll oss dock på höger sida hela tiden. Noga med att ha koll på varandra upp för backen. Pratade med publiken på sidan, skrattade, skojade och hade det riktigt trevligt medan vi klättrade upp för backen. Det är 3 km innan man är uppe och det tog tid även i år, men inte riktigt lika lång tid som förra året. Vi var uppe på strax under timmen och skillnaden i år var att det rörde sig framåt i princip hela tiden. Förra året stod jag stilla där i mitten och kom ingen vart. Väl uppe för backen stakade vi iväg. Jag hade bra glid och det flöt på. Det är trångt i början, man hamnar bakom och inklämd och det går inte att byta spår hela tiden för att hålla sin fart utan man liksom anpassar sig. Första stopp var Smågan och vi åkte längst fram innan vi tog vår bulle och dricka. När vi var klara säger en funktionär: "Där är Kalle, tjejer, Kalle Moreus. Ni får prata lite med honom" "Aha, åker han också!" tänker vi men när vi vänder oss åt sidan möts vi av ett helt TV-team och en glad Kalle Moreus som utbrister: "Här har jag ju min drömtrio!" Så ställar han sig mellan oss, sätter fram micken framför näsan på oss och frågar vad vi heter, vart vi kommer ifrån, hur det går osv. Haha, jösses, det var oväntat. Vi berättar om de dåliga spåren och jag illustrerar hur bredbent man får åka, Louise berättar att man får ha bra benmuskler för att hålla ihop benen och när Kalle säger att vi får dansa på After ski sen i Mora så säger jag att vi dansar hela vägen till Mora istället.
Haha, käcka tjejer där :) Vi glider sedan glatt vidare, tittar på varandra och säger skrattande "Vad hände där?!"

Ca 1.52 in i loppet kan man se vår intervju om man kollar på Vasaloppet på SVT Play :)

Jag märkte tidigt att jag hade lite bättre glid på mina skidor än tjejerna och det i kombination med att jag kände mig piggare gjorde att vi bestämde oss för att jag skulle åka på så mellan Smågan och Mångsbodarna skildes vi åt. Jag vågade inte chansa och hålla igen för att sedan upptäcka att jag behövde den tiden om energin skulle ta slut eller om fästet skulle vara dåligt i backarna som jag visste skulle komma. Jag var ju liksom tvungen att klara loppet för att sätta min Klassiker! 

Kilometrarna flöt på men hela vägen fram till Evertsberg var det ganska jobbigt då det är mycket plant över myrarna och uppförsbackar in mot Risberg. När spåren var obefintliga så fick vristerna jobba för att hålla skidorna i styr. Det var stakning som gällde och jag var tacksam över mina nya skidor, den grymma vallningen av Längdspecialisten och för att jag fokuserat mycket på överkroppsstyrka. Jag hade full koll på klockan och kände mig ganska trygg hela vägen då jag hade goda marginaler till kontrollerna. Men...med dåliga erfarenheter från förra året så kunde jag ändå inte helt slappna av. Jag gav mig snabbt av igen från kontrollerna efter att ha intagit bulle, sportdryck, blåbärssoppa eller buljong. Vid en kontroll sippade jag lite kaffe också vilket var riktigt riktigt gott.  

I en nedförsbacke innan Evertsberg gjorde jag min enda vurpa under loppet. Min högra skida skar in i snömodden och jag föll. När jag skulle trassla ut skidorna och ta mig upp kände jag hur båda vaderna krampade. Ooops tänkte jag! Ska jag få krampkänningar redan nu?! Jag koncentrerade mig, vred sakta och försiktigt benen rätt i lägen där det inte krampade, tog mig upp och stakade vidare. Gött, ingen mer krampkänsla! Och så höll det sig resten av loppet. Puh...

I Evertsberg tänkte jag på förra året då jag kastade mig in före repdragningen och en kvinna som delade ut blåbärssoppa sa "Nu är det bara utför till Oxberg, det klarar du" Under ett helt år har jag undrat, vart tusan var de där nedförsbackarna?! I år upplevde jag dessa. Det var grymt skön utförsåkning! Visst kom de också, de där båda långa uppförsbackarna som var de enda jag mindes från förra året. Men i år, med rätt anpassade skidor och grym vallning var upplevelsen en helt annan! Jag tog mig upp snabbare än många runtomkring mig och känslan var fantastisk. Jag kände mig stark och glad och när jag kom till Oxberg med god marginal var det som en seger! Det var där jag tvingades kliva av förra året, 10 min för sen till repet och i år hade jag en timmes marginal. Nu var det två kontroller kvar innan man var home safe. Hökberg och Eldris. Jag åkte förbi Rickard Olsson och hans TV-team och tänkte att då är det lugnt. Han har åkt många gånger och har stenkoll på tiden. Mellan Hökberg och Eldris började jag uppskatta hundrametare för att räkna ner till nästa kilometerskylt. Det började bli lite långtråkigt och jag längtade så himla mycket till Mora där jag visste att min man väntade. 

När jag kom till Eldris var det en underbar känsla! Nu visste jag att jag klarat det! Där är sista repet och sen kan man ta hur lång tid som helst på sig de sista 9 km till Mora. Jag hade varit hungrig en lång stund men inte tagit mig tid att äta men nu firade jag med en jordnötssmörmacka som jag hade i midjeväskan och ett samtal till min man. När jag står där, fortfarande med god marginal kommer Rickard Olsson åkande ut från kontrollen. Rackarns också! Då skulle han komma före till Mora! Nåja, jag skulle ju bara ta mig i mål på detta Vasalopp och inte tävla mot någon eller något. Jag gjorde mig klar, log och stakade iväg mot Mora. När det var ungefär 6 km kvar började man höra ljudet från högtalarna vid målet. Spåret snirklade sig vidare, kilometrarna minskade och snart såg jag målet. Plötsligt hör jag någon ropa "Heja Anna-Karin!!!!" Det var underbara härliga Jenny som kommit springande och stod hoppande på sidan och hejade glatt. Jag åkte fram och kramade henne innan jag stakade vidare mot målet. Jenny sprang bredvid "Kom igen! Hela vägen in i mål! Du är grym! Heja heja!" Haha snacka om pepp, jag stakade på och strax före mållinjen stod min man. Jag sträckte armarna i luften medan han fotade och sen skyndade jag mig över mållinjen för att mötas av en stolt och glad man.

Vilken känsla! Jag gjorde det! Och med Vasaloppet 2016 var också min första Svenska Klassiker genomförd! 

Vill ni läsa kontrasterna till min känsla av loppet detta året så finns inlägget från förra årets lopp här:

http://aksmabrablogg.blogspot.se/2015/03/fran-adrenalin-och-lycka-till.html?m=0

Mixat fokus denna veckan....1 dag kvar..

Det blev en annorlunda uppladdning i år....Nya sysslor på jobbet och värsta förkylningen på flera år har tagit allt fokus. Att Vasaloppet närmat sig har liksom legat i bakgrunden men i morgon är det plötsligt dags! Skidorna kommer i alla fall att bli vallade, jag kommer att vara rätt klädd för temperaturen och jag kommer att ha med mig lite att äta förutom det som serveras vid respektive station. Behöver man mer än så egentligen? 

Jo man behöver förstås också adrenalin, energi och vilja. Viljan har jag, energin kommer tillbaka mer och mer för varje dag allt eftersom förkylningen mer och mer lämnar kroppen och adrenalinet, ja det hoppas jag ska komma när vi står i startfållan om inte förr :)

3 dagar kvar....

Nu har nedräkningen börjat på allvar och det börjar gå upp för mig att det snart är dags att stå där på startlinjen igen. Vallning är bokat och jag lämnar mina skidor i Sälen på lördag och hämtar dem på söndag morgon. Stålslipning för att få bort microhåren låter grymt! Microhåren måste hindrat mig rejält förra året! Haha, skämt å sido men ändå lite allvar. Jag vill ha de bästa förutsättningarna som går att få i år! Förra året hade jag skidor som var för mjuka för mig och jag tyngde ner dem för mycket. Med 10-12 plusgrader var det ingen bra kombo. 

För två veckor sedan kände jag ju av en begynnande förkylning och drog rejält i handbromsen. Ingen träning och jag stannande t o m hemma från jobbet ett par dagar då krafterna gick åt till att bekämpa baceluskerna som försökte attackera mig. Jag trodde jag vann kampen, gick till jobbet och tränade också lite eftersom jag kände mig bra. Men sen slog det till igen, rejält! Halsont så jag vaknade på natten av att det gjorde ont. Handbromsen i igen och hela helgen blev lugn. Jag som tänkt gasa och att köra Skidome både lördag söndag för att sedan vila och ladda kolhydrater, fett och vätska sista veckan. Men nu blev det vila sig i form istället. Måndag kväll efter jobbet hade jag feber så det blev Ipren och isäng. Tisdagen vaknade jag piggare och det var också första dagen på min nya tjänst på jobbet. Inte läge att vara sjuk! Febern har inte kommit tillbaka, det halsonda är borta och nu är det bara tokhosta kvar och tjock snuva som bekämpas med näsdroppar. So far so good ändå, vaknar piggare för varje dag trots att jag är upp och hostar på nätterna. 3 dagar kvar, sen är det skarpt läge! Ska jag sätta sista delen i En Svensk Klassiker eller måste jag börja om? Nu har jag sagt att jag ska göra det så då ska jag fullfölja om jag så dka hålla på tills jag bli 70 innan jag är klar :)

Väderleksrapporten växlar....från kanonbra till mängder av snö som kan ställa till besvär för både arrangörer och åkare, tillbaka till kanonbra och just nu lite snö som inte känns som det gör så mycket. Och med ett par dagar kvar tänker jag att det hinner växla tillbaka till kanonbra igen!

Vilken tur att jag inte skulle åka Öppet Spår idag...

Bakslag på förkylningen har gjort att jag hostar, harklar, nyser och vaknar på natten av att halsen gör ont.

Vilken himla tur att jag inte ska åka Öppet spår i dag tänker jag och häller upp en kopp te med ingefära och honung efter att jag mumsat både kiwi och apelsin. På en vecka är det väl själva den om det inte ska gå över! Det gäller att hålla sig borta från annat bara och lita på att kroppen åter igen är starkare än de bacelusker som nu försöker attackera. 

Jag hade tänkt toppa träningen under förra veckan och maxa helgen i Skidome för att sedan trappa ner sista veckan och istället ladda kolhydrater och vätska för att vara så väl förberedd som möjligt för den utmaning som väntar. Nu får det bli det populära uttrycket "vila sig i form" istället. Det är som det är och blir som det blir och det enda man kan göra är att göra det bästa möjliga... Istället för skidåkning i Skidome i helgen blev det ärenden på Frölunda Torg och tänka sig, jag fyndade på Haga hem och köpte ett par byxor som inte är i funktionsmaterial :-)

SÅ mycket inte jag...

I förrgår kände jag något diffust i halsen och på eftermiddagen var jag lite småfrusen på jobbet. Märkte att tempot och tankeverksamheten liksom inte var på topp. Men med 2,5 veckor kvar till Vasaloppet så är ju sjuk inget alternativ så jag försökte förtränga känslan. Min kropp brukar ju oftast vinna över baceluskerna! På torsdag morgon vaknade jag dock med ett bultande huvud och tjock hals. Hmm....det var inte enligt planen. Gick upp och drack mitt morgonkaffe som var färdigt när jag kom upp. Det är en vardagslyx att ha en kaffebryggare med timer! Det brukar ju alltid kännas bättre när man fått dricka och äta lite så jag fortsatte med de vanliga morgonrutinerna och blandade frukostsmoothien till familjen tills de kom upp och drack min smoothie. Det svalkade skönt i halsen men det gjorde ändå ont och jag kände mig lite matt och yr. "Du kanske ska stanna hemma och ta det lite lugnt för en gångs skull" sa min man. Och ja, så fick det bli. Ett vuxet beslut att lyssna på kroppen. Men det är ju SÅ inte jag! Jag har så svårt att vara stilla om jag inte har 40 graders feber och 40 grader har jag inte! Under gårdagen smög sig en rastlöshet på mig och ett dåligt samvete. Så sjuk är jag väl inte, jag hade nog kunnat gå till jobbet ändå...tusen tankar malde och gnagde så jag tog en promenad. Då märkte jag dock att det faktiskt var rätt beslut att vara hemma. Jag fick gå långsamt, jag blev trött och blicken sackade liksom efter så visst var det något som försökte attackera min kropp! 

Idag fredag känns det bättre men inte helt bra så det känns som att det var rätt beslut trots allt att stanna hemma och dricka te med ingefära och läsa en bok. Jag läser andra boken av Marika King som jag köpte på 4Goodkväll i höstas där hon föreläste om sin utbrändhet och vägen tillbaka. Marika kommer från mina hemtrakter Dalarna och är uppvuxen i Ludvika där vi har stugan och jag känner igen flera platser hon beskriver. Hon flyttade sedan till huvudstaden och hennes liv rullade på fortare och fortare. Supernova och Projekt längtan är helt klart böcker att rekommendera i vårt stressiga och pressade samhälle och hennes budskap i hälsningen på bokens uppslag är tänkvärt. "Heja lagom!" För lagom blev hennes ledord för att komma tillbaka med balans i tillvaron. 

Jag har alltid haft ett högt tempo och många bollar i luften men jag tycker att jag hittat en lagom balans på det mesta och känner mig stark i det. Lagom städat, lagom social, lagom träning, lagom nyttig mat och lagom med onyttigheter. Vi är ju landet lagom så varför inte landa i en lagom balans och må så bra som vi kan och som alla förtjänar. Men man måste komma ihåg att vi alla har ett eget ansvar och att det inte alltid är någon annan som ska se till att man mår bra. Att hitta saker som boostar energi, göra det man tycker om och lyssna på vad just min kropp och mitt sinne säger till mig, det tror jag är grunden till välbefinnande. Och javisst, nu känner jag mig inte helt på topp när mitt immunförsvar kämpar på högvarv men det känns som att kroppen kommer vinna även denna gång så halsont och annat tjafs får backa tillbaka tidigt, och medan fighten pågår får jag väl erkänna att jag har det ganska mysigt. I alla fall en liten stund, även om det är SÅ mycket inte jag :)

Prioriterade om! Det blev en Icebug-runda...

Jag skulle åkt Engelbrektsloppet i helgen som var men det blev inställt på grund av brist på snö. Så oerhört trist!!! Då tänkte jag istället åka Västgötaloppet men 42 km distansen blev fullbokad innan jag hann anmäla så det fanns bara platser på 21 km. Kändes inte värt att lägga så mycket tid en lördag som det skulle gå åt för att köra till och från Ulricehamn för bara 21 km. Jag ville ha morgonmys med familjen istället och en dag tillsammans. När jag vaknade på lördag morgon var det vitt på marken och en blandning av snö och hagel. Min kropp skrek "Jag vill ut och springa!" Den här årstiden blir det inte så mycket löpning, allra helst inte när det är fokus skidåkning som gäller någon vecka till. Men idag ville jag helt enkelt inte åka skidor, jag ville springa! Efter en skön morgon med mys i soffan tillsammans med familjen och en go frukost så snörade jag på mig mina Icebugs och gav mig iväg. Jag andades djupa andetag, kände den friska luften fylla lungorna och en lyckokänsla började sprida sig i kroppen. Jag känner mig verkligen lycklig när jag får springa! Jag är så tacksam att jag kan springa så inga skador eller något annat i min kropp hindrar det. 

Det var inga mängder med snö så jag valde att springa i skogen, ville utnyttja mitt skoval och vek in i Billdals park. Jag sprang genom parken, vidare förbi Billdalsvallen, bakom fotbollsklubbstugan och upp i skogen mot Årekärr. Det går uppåt och uppåt och uppåt.... :)

Det är en fin slinga och man möter inte så många. Idag mötte jag en man med sin hund och ett par tjejer till häst. När jag var uppe på toppen stannade jag för lite styrkeövningar och foto samtidigt som jag njöt av utsikten.

Jag fortsatte ner på andra sidan berget och vände sedan tillbaka samma väg. Uppåt, uppåt för att sedan få ett gott medlut nedåt och en fart att ta med mig hela vägen hem. Det blev drygt en mil i härligt kuperad terräng, frisk luft, vitt på marken och jag var lycklig :) Jag längtar verkligen efter att springa mer nu, att ut på långa rundor med fågelkvitter och grönska!

På söndagen var jag tvungen att få till lite skidåkning också. Otaggad till tusen smög jag upp kl 6 och åkte iväg till Skidome. 

Det var redan ett antal entusiastiska åkare där och föret var inte lika bra som sist. Det gick trögt och jag fick inget riktigt flyt i tekniken. Försökte fokusera ännu mer, frånskjut, distinkt stavisättning, tyngdöverföring..... Puh...20 varv hade jag bestämt mig för och 20 varv fick det bli! Att vara mentalt stark har sina fördelar och känslan när man är klar är riktigt riktigt skön!

Rackarns också!! :(

I tisdagsmorse fick jag ett sms av min pappa som läst att man ställer in Engelbrektsloppet på söndag. Det är för dåligt med snö och man har inte tillräckligt med snökanoner för att kompensera. Här i söder har vi inte tillräckligt med plogbilar när det kommer snö och längre norrut har man inte tillräckligt med snökanoner när det inte kommer snö.... 

Jag hade ju tänkt Engelbrektsloppet som en liten måttstock på hur jag ligger till träningsmässigt inför Vasaloppet. Och som en försäkran att ha klarat En Svensk Klassiker ifall jag blir sjuk eller skadad till Vasan. För även om jag inte skulle känna mig helt nöjd med Klassikern utan att ha klarat Vasaloppet så skulle jag ändå kunna sätta check på att ha gjort En Svensk Klassiker eftersom den räknas...:)

Ja ja, vädrets makter rår man inte på utan efter den besvikelse som följde efter sms:et så blev nästa tanke, vad gör jag nu då? Hur förbereder jag mig bäst sista veckorna innan Vasan? Tänk om och ladda om. Vi stannar hemma i helgen istället så drar jag till Ulricehamn på söndag. Västgötaloppet är inte 6 mil men och 4,2 mil som också varit seedningsgrundande blev fullbokat innan jag bestämt mig så det är bara tjejloppet 21 km som det finns platser kvar på. Nåja, det blir inte alltid som man tänkt sig men det är ingen idé att lägga allt för mycket energi på besvikelser. Energin behövs till träningen och fortsatt fokus på Vasloppet. 24 dagar kvar nu....

Vilken energiboost på söndagsmorgonen!!!!

06.20 söndag morgon, kaffebryggaren pluttrade igång samtidigt som väckarklockan ringde. Kanske inte en tid alla väljer att gå upp en söndag men jag älskar det! När man väl kommit upp, sippar på lite kaffe och känner att kroppen vaknar redo för en lång dag. Den här söndagen hoppade jag över frukost, tog bara på mig skidkläderna, hällde kaffe i min grymma termosmugg och tog med den sedan kvällen innan packade väskan med frukosten i. Jag blandar havregryn, chiafrön och kanel i en burk och sen är det bara att tillsätta vatten så är det riktigt gott som det är utan mera tillbehör. Det tog inte så lång stund att göra mig i ordning och strax efter 7 svängde jag in vid Skidome. 10 varv tänkte jag köra innan frukost. Det är 1 mil och 500 m. När jag kom ut i arenan hade bara en annan person precis börjat åka. Det var nyspårat och till och med lite för perfekta spår. Men det var bra glid och även fästet funkade så vallningen var optimal. Undan för undan fylldes det på med folk men spåren höll dig fortfarande kanon så efter 10 varv ville jag inte avbryta. Jag kör 2 varv till tänkte jag, då är det inte heller så mycket kvar om jag kör 20 varv totalt. Efter 2 varv till var jag ändå inte redo för paus, visst kände jag hungern komma smygande men jag hade fortfarande energin och tekniken satt som en smäck idag. Fick liksom till allting med ett gött flyt. Bra frånskjut, tyngdöverföring, bra tajming med stavisättning på rätt ställe och jag gled framåt med bra balans. 12 varv blev 13...14...15....tanken på 25 varv kom upp och då tänkte jag att 16 varv är bra innan paus för då är det mindre än 10 kvar till 25....16 varv blev 17....18....19....och där bestämde jag mig för att köra 30 varv. Min lite sjuka hjärna tänkte då att jag kan inte pausa vid 19 utan då får jag köra 21 varv så det är mindre än 10 kvar efter paus.... Och så fick det bli. Eftersom varje varv är 1050 m blev det 22 km innan frukost. Ett gott kvitto på att kroppen orkar en hel del utan så mycket uppladdning och det är också bra att träna på det ibland, att vänja kroppen att prestera även utan kolhydrater. Även om den oftast gör bättre ifrån sig med lite uppladdning i förråden :)

Det var i alla fall gott att pausa en stund och värma min gröt i micron som finns där, sippa på lite kaffe och ringa hem för att säga god morgon till familjen och stämma av hur planen för resten av dagen ser ut. Sen var det på det igen. Ville inte pausa för länge och spåren började bli lite moddigare. Ändå fortfarande bäst av alla gånger jag varit där. De har sänkt temperaturen till -4,5 istället för -2 som det var tidigare och den skillnaden gör mycket för hållbarheten när det är många åkare i spåren. 

Älskar mina nya vantar som min man köpte till mig i Kanada! Jag är så lättfrusen om händerna men nu behöver jag inte frysa även om det är kallare! Och Lekis avtagbara stavremmar är grymma!

Kurvorna är de som tar mest stryk i Skidome och i en kurva kom en man upp jämsides med mig och sa med ett leende "Ja då är det bara att börja om då." Och det är just lite så det är när spåren börjar bli uppkörda, man stannar upp, får på många ställen "gå" i svängen och så börja om på raksträckan som följer. Efter 30 varv, 31500 meter så kände jag mig nöjd. Hungern började göra sig påmind igen och jag längtade hem till familjen och frukost nummer 2 :) Lyxade till bilresan hem med en Nude...läskande och god!