Där satt den! Samma lopp men en helt annan känsla!

Plötsligt var det dags igen. Dags att stå där vid starten i Sälen med 9 mil framför sig. Men det var många skillnader i år mot förra året. Jag hade skidor anpassade för mig! Det var snö! Vi visste att vi skulle knö oss så långt fram vi kunde i startled 10 och vi skulle ta högerspår upp för första backen.

Min familj hade hyrt en stuga i Hundfjället och åkte upp dagen innan loppet tillsammans med våra vänner medan tjejerna hade lite åtaganden på lördagen så de åkte upp på natten. På söndag morgon ringde klockan 04.15 och jag smög upp ich gjorde min supergröt med havregryn, chiafrön, ägg, mosad banan, kanel och mjölk. Jag fick meddelande från Tina och Louise att de var framme vid starten efter att ha blivit körda under natten från Göteborg av deras systerson. Jag kunde då slappna av lite och göra mig klar i lugn och ro och sedan körde min man ner mig till starten till ca 05.45 medan lillkillen stannade i stugan med våra vänner. Tina och Louise hade köat in till startfållan som öppnade 05.30 och ställt skidorna allra längst fram i sista startledet! Gött! Det var där vi ville vara! När jag kom kunde jag gå in och smyga ner mina skidor bakom deras eftersom de lagt stavarna så de tog upp lite extra plats bakåt. Mötte sedan upp tjejerna, morsade på grannarna Magnus och Putte hemifån Billdal som också skulle köra loppet och pussade min man hejdå innan han åkte tillbaka till stugan och vid 7.45 var det dags att ställa oss till rätta i startledet.
Vi småpratade och skojade med funktionären Lasse och där någonstans började adrenalinet komma och jag kände att det är nu det gäller, nu kör vi!!!

Det började röra på sig, till en början ganska fort men när backen började avtog farten markant. Vi höll oss dock på höger sida hela tiden. Noga med att ha koll på varandra upp för backen. Pratade med publiken på sidan, skrattade, skojade och hade det riktigt trevligt medan vi klättrade upp för backen. Det är 3 km innan man är uppe och det tog tid även i år, men inte riktigt lika lång tid som förra året. Vi var uppe på strax under timmen och skillnaden i år var att det rörde sig framåt i princip hela tiden. Förra året stod jag stilla där i mitten och kom ingen vart. Väl uppe för backen stakade vi iväg. Jag hade bra glid och det flöt på. Det är trångt i början, man hamnar bakom och inklämd och det går inte att byta spår hela tiden för att hålla sin fart utan man liksom anpassar sig. Första stopp var Smågan och vi åkte längst fram innan vi tog vår bulle och dricka. När vi var klara säger en funktionär: "Där är Kalle, tjejer, Kalle Moreus. Ni får prata lite med honom" "Aha, åker han också!" tänker vi men när vi vänder oss åt sidan möts vi av ett helt TV-team och en glad Kalle Moreus som utbrister: "Här har jag ju min drömtrio!" Så ställar han sig mellan oss, sätter fram micken framför näsan på oss och frågar vad vi heter, vart vi kommer ifrån, hur det går osv. Haha, jösses, det var oväntat. Vi berättar om de dåliga spåren och jag illustrerar hur bredbent man får åka, Louise berättar att man får ha bra benmuskler för att hålla ihop benen och när Kalle säger att vi får dansa på After ski sen i Mora så säger jag att vi dansar hela vägen till Mora istället.
Haha, käcka tjejer där :) Vi glider sedan glatt vidare, tittar på varandra och säger skrattande "Vad hände där?!"

Ca 1.52 in i loppet kan man se vår intervju om man kollar på Vasaloppet på SVT Play :)

Jag märkte tidigt att jag hade lite bättre glid på mina skidor än tjejerna och det i kombination med att jag kände mig piggare gjorde att vi bestämde oss för att jag skulle åka på så mellan Smågan och Mångsbodarna skildes vi åt. Jag vågade inte chansa och hålla igen för att sedan upptäcka att jag behövde den tiden om energin skulle ta slut eller om fästet skulle vara dåligt i backarna som jag visste skulle komma. Jag var ju liksom tvungen att klara loppet för att sätta min Klassiker! 

Kilometrarna flöt på men hela vägen fram till Evertsberg var det ganska jobbigt då det är mycket plant över myrarna och uppförsbackar in mot Risberg. När spåren var obefintliga så fick vristerna jobba för att hålla skidorna i styr. Det var stakning som gällde och jag var tacksam över mina nya skidor, den grymma vallningen av Längdspecialisten och för att jag fokuserat mycket på överkroppsstyrka. Jag hade full koll på klockan och kände mig ganska trygg hela vägen då jag hade goda marginaler till kontrollerna. Men...med dåliga erfarenheter från förra året så kunde jag ändå inte helt slappna av. Jag gav mig snabbt av igen från kontrollerna efter att ha intagit bulle, sportdryck, blåbärssoppa eller buljong. Vid en kontroll sippade jag lite kaffe också vilket var riktigt riktigt gott.  

I en nedförsbacke innan Evertsberg gjorde jag min enda vurpa under loppet. Min högra skida skar in i snömodden och jag föll. När jag skulle trassla ut skidorna och ta mig upp kände jag hur båda vaderna krampade. Ooops tänkte jag! Ska jag få krampkänningar redan nu?! Jag koncentrerade mig, vred sakta och försiktigt benen rätt i lägen där det inte krampade, tog mig upp och stakade vidare. Gött, ingen mer krampkänsla! Och så höll det sig resten av loppet. Puh...

I Evertsberg tänkte jag på förra året då jag kastade mig in före repdragningen och en kvinna som delade ut blåbärssoppa sa "Nu är det bara utför till Oxberg, det klarar du" Under ett helt år har jag undrat, vart tusan var de där nedförsbackarna?! I år upplevde jag dessa. Det var grymt skön utförsåkning! Visst kom de också, de där båda långa uppförsbackarna som var de enda jag mindes från förra året. Men i år, med rätt anpassade skidor och grym vallning var upplevelsen en helt annan! Jag tog mig upp snabbare än många runtomkring mig och känslan var fantastisk. Jag kände mig stark och glad och när jag kom till Oxberg med god marginal var det som en seger! Det var där jag tvingades kliva av förra året, 10 min för sen till repet och i år hade jag en timmes marginal. Nu var det två kontroller kvar innan man var home safe. Hökberg och Eldris. Jag åkte förbi Rickard Olsson och hans TV-team och tänkte att då är det lugnt. Han har åkt många gånger och har stenkoll på tiden. Mellan Hökberg och Eldris började jag uppskatta hundrametare för att räkna ner till nästa kilometerskylt. Det började bli lite långtråkigt och jag längtade så himla mycket till Mora där jag visste att min man väntade. 

När jag kom till Eldris var det en underbar känsla! Nu visste jag att jag klarat det! Där är sista repet och sen kan man ta hur lång tid som helst på sig de sista 9 km till Mora. Jag hade varit hungrig en lång stund men inte tagit mig tid att äta men nu firade jag med en jordnötssmörmacka som jag hade i midjeväskan och ett samtal till min man. När jag står där, fortfarande med god marginal kommer Rickard Olsson åkande ut från kontrollen. Rackarns också! Då skulle han komma före till Mora! Nåja, jag skulle ju bara ta mig i mål på detta Vasalopp och inte tävla mot någon eller något. Jag gjorde mig klar, log och stakade iväg mot Mora. När det var ungefär 6 km kvar började man höra ljudet från högtalarna vid målet. Spåret snirklade sig vidare, kilometrarna minskade och snart såg jag målet. Plötsligt hör jag någon ropa "Heja Anna-Karin!!!!" Det var underbara härliga Jenny som kommit springande och stod hoppande på sidan och hejade glatt. Jag åkte fram och kramade henne innan jag stakade vidare mot målet. Jenny sprang bredvid "Kom igen! Hela vägen in i mål! Du är grym! Heja heja!" Haha snacka om pepp, jag stakade på och strax före mållinjen stod min man. Jag sträckte armarna i luften medan han fotade och sen skyndade jag mig över mållinjen för att mötas av en stolt och glad man.

Vilken känsla! Jag gjorde det! Och med Vasaloppet 2016 var också min första Svenska Klassiker genomförd! 

Vill ni läsa kontrasterna till min känsla av loppet detta året så finns inlägget från förra årets lopp här:

http://aksmabrablogg.blogspot.se/2015/03/fran-adrenalin-och-lycka-till.html?m=0

Mixat fokus denna veckan....1 dag kvar..

Det blev en annorlunda uppladdning i år....Nya sysslor på jobbet och värsta förkylningen på flera år har tagit allt fokus. Att Vasaloppet närmat sig har liksom legat i bakgrunden men i morgon är det plötsligt dags! Skidorna kommer i alla fall att bli vallade, jag kommer att vara rätt klädd för temperaturen och jag kommer att ha med mig lite att äta förutom det som serveras vid respektive station. Behöver man mer än så egentligen? 

Jo man behöver förstås också adrenalin, energi och vilja. Viljan har jag, energin kommer tillbaka mer och mer för varje dag allt eftersom förkylningen mer och mer lämnar kroppen och adrenalinet, ja det hoppas jag ska komma när vi står i startfållan om inte förr :)

3 dagar kvar....

Nu har nedräkningen börjat på allvar och det börjar gå upp för mig att det snart är dags att stå där på startlinjen igen. Vallning är bokat och jag lämnar mina skidor i Sälen på lördag och hämtar dem på söndag morgon. Stålslipning för att få bort microhåren låter grymt! Microhåren måste hindrat mig rejält förra året! Haha, skämt å sido men ändå lite allvar. Jag vill ha de bästa förutsättningarna som går att få i år! Förra året hade jag skidor som var för mjuka för mig och jag tyngde ner dem för mycket. Med 10-12 plusgrader var det ingen bra kombo. 

För två veckor sedan kände jag ju av en begynnande förkylning och drog rejält i handbromsen. Ingen träning och jag stannande t o m hemma från jobbet ett par dagar då krafterna gick åt till att bekämpa baceluskerna som försökte attackera mig. Jag trodde jag vann kampen, gick till jobbet och tränade också lite eftersom jag kände mig bra. Men sen slog det till igen, rejält! Halsont så jag vaknade på natten av att det gjorde ont. Handbromsen i igen och hela helgen blev lugn. Jag som tänkt gasa och att köra Skidome både lördag söndag för att sedan vila och ladda kolhydrater, fett och vätska sista veckan. Men nu blev det vila sig i form istället. Måndag kväll efter jobbet hade jag feber så det blev Ipren och isäng. Tisdagen vaknade jag piggare och det var också första dagen på min nya tjänst på jobbet. Inte läge att vara sjuk! Febern har inte kommit tillbaka, det halsonda är borta och nu är det bara tokhosta kvar och tjock snuva som bekämpas med näsdroppar. So far so good ändå, vaknar piggare för varje dag trots att jag är upp och hostar på nätterna. 3 dagar kvar, sen är det skarpt läge! Ska jag sätta sista delen i En Svensk Klassiker eller måste jag börja om? Nu har jag sagt att jag ska göra det så då ska jag fullfölja om jag så dka hålla på tills jag bli 70 innan jag är klar :)

Väderleksrapporten växlar....från kanonbra till mängder av snö som kan ställa till besvär för både arrangörer och åkare, tillbaka till kanonbra och just nu lite snö som inte känns som det gör så mycket. Och med ett par dagar kvar tänker jag att det hinner växla tillbaka till kanonbra igen!