Jag tror vi båda ville nita henne just då....,

damen som bara ville väl...som bara ville muntra upp oss...:-)

Nåja, jag får ta det från början.

Strax efter halv sju på lördag morgon kör min man mig de drygt två milen ner till  Kungsbacka. Staden sover förutom torget som myllrar av löpare. Allt var väl förberett, man lämnade in sin påse/väska med överdragskläder som sedan kördes till målet i Slottsskogen. 

Klockan 07.30 gick starten och ljudet av trampande skor fyllde de tomma mörka gatorna. Ljuset från pannlamporna lyste upp marken tills mörkret drog sig undan och dagen grydde. 

Första kilometrarna flöt på i ett gott tempo, efter ca 6 km svängde vi av in i skogen och det kändes fortfarande bra och stabilt. Sen....sen började loppet på allvar! 

Gjorde första gyttjeplumset strax innan milen. Sådär ja, då var det gjort tänkte jag och fortsatte tugga på i leran. Strax var det dags för nästa plums. Iskall gyttja till vaderna...sitter tidschippet kvar runt vristen...japp...det är kvar. Springer, klättrar, snubblar vidare. Det är ingen idé att försöka undvika vattnet och gyttjan längre. Det är bara att plaska rakt igenom. Fötterna känns som isklumpar, men mellan gyttjebaden hinner cirkulationen värma upp det blöta. Lagom till nästa plums....

 

När en halvmara passerat har jag precis korsat Lindomevägen och springer över stallgården där grannen har sina hästar. Känner igen vägen därifrån genom skogen eftersom jag åkte med dom dit en gång och sprang hem. Springer glatt på då det är ett parti utan stenar och gyttja. Men börjar strax ana oråd... Ser ingen rosa snitsel...hmm....kollar kartan...skulle vi verkligen så långt ner mot vägen...? Nä! Det skulle vi INTE! Bara att vända om och redan där plussade jag på sträckan med drygt 1,5 km..

Tillbaka på banan igen. En tjej står böjd över sin avklädda fot och jag stannar till för att kolla att hon är okej. Det var hon, bara lite förebyggande tejpning av begynnande skavsår. Springer vidare, tragglar uppför steniga gyttjiga partier och kommer så småningom fram till Oxsjön. Känner igen mig eftersom det är en runda jag tar ibland. Det är kuperat men lättköpt så jag passar på att springa på lite, har nästa vätskekontroll i sikte som var Sisjön efter 33 km (för min del typ 34,5km) och när jag kommer fram stannar jag till och sippar på lite kaffe och småpratar med de trevliga funktionärerna. Fortsätter sedan fylld av lite ny energi av vetskapen att det bara är dryga milen kvar. Fortfarande lättlöpt, en liten backe upp där det är lite knöligt så jag fokuserar på vart jag sätter fötterna samtidigt som jag får möte, springer vidare och börjar efter en stund känna att det åter igen inte stämmer riktigt. Jag är ju på väg runt hela Sisjön....vart tusan är avtagsvägen? Fiskar upp kartan och frågar ett promenerande par vart på vägen runt sjön vi befinner oss. Det visar sig att jag kommit mer än ett halvt varv runt sjön och det är närmare att fortsätta hela vägen runt än att vända. Jag stoppar in ett par vingummi i munnen, motar bort uppgivenheten som knackar på axeln när jag inser att jag sprungit ytterligare lite drygt 2,5 km för långt och kör på. Kommer till vätskekontrollen igen och ser humorn i det hela så jag frågar glatt om man får bonuspoäng om man sprungit ett extra varv runt sjön :-) 

De goa funktionärerna ser medlidande på mig och säger några uppmuntrande ord om att jag i alla fall ser pigg ut. Jag svarar med att det var så trevligt att besöka dom att jag ville göra det igen och springer sedan vidare. Det är ingen idé att bryta ihop, det är som det är och i mål skulle jag så det var bara att köra. 

På extra varvet runt sjön började dock mitt löparknä att ge sig till känna. Efter tre veckor i Thailand där det inte blev längre distanser än 10 km så var knät lite svagt vilket visade sig efter 36-37km.

Jag sprang ändå på lite men tvingades kapitulera. Ville inte förvärra det eftersom jag har Klassikern att tänka på med Vasaloppet inom ett par månader så jag valde att gå. Det kändes inget att gå på plan mark eller uppför men nerför fick det bli sidgång och varje försök att springa fick läggas ner. Så fortsatte det, kilometer efter kilometer, geggigt, gyttjigt, blött, stenigt och knöligt men jag tragglade på. 

Att bryta fanns som sagt inte som ett alternativ för mig, medaljen skulle med hem! Så var det bara!

När det var ca 6 km kvar stötte jag på en tjej som också hade fått problem med knät så vi haltade på tillsammans. Det var då vi mötte damen som var ute med sin hund.

"Går ni hela vägen tjejer?"

"Nej vi har fått ont i knäna" mumlade vi.

"Ja ska ni till Slottsskogen är det nog bara 5 km kvar" sa damen glatt.

Ingen av oss svarade....vi gick bara vidare...sammanbitna...och efter en stund tittade vi på varandra.

"Vad tusan menade hon?!" sa jag. "Det kan aldrig vara 5 km kvar!"

Enligt min pulsklocka kunde det vara max 2-2,5 km kvar. Infon från damen var inte vad vi var mottagliga för i det läget! :-)

En stund senare kom vi ut ur terrängen och in i ett villaområde. Vi var lite disorienterade...vart var vi någonstans? Vi fortsatte framåt och plötsligt ser jag bron! Den bro man springer över på slutet av Göteborgsvarvet, in i Slottsskogen! Äntligen!! Lättnad!! Min klocka hade rätt! Damen hade fel! Över bron och sikte på Slottsskogsvallen. Härligt! Underbart! Men....vad nu? Uppför? Lera? Nej men det räcker nu! Banan var dragen över en brant backe och ner igen för en lika brant backe. Aj aj, nerför är inte alls okej....men där framme är målet! Småspringandes, haltande kom vi in på upploppet mot målet och nu ...äntligen....efter närmare 49 km som det blev med mina felspringningar och 7.5 timme hängde någon medaljen runt halsen med några berömmande ord. 

Benen värkte, knät ömmade och fötterna var genomvåta och iskalla.

Jag gick in i tältet där det serverades soppa mm och hölls föreläsningar av löparprofiler, och där satt Jenny. Goa fina Jenny som också skulle sprungit men som fick knäproblem innan och var tvungen att avboka sig. Jag blev så glad att se henne så jag nästan började gråta. Hennes varma kram och stora leende värmde ända in i hjärtat! Tack för det Jenny! :-)

Hon pysslade om mig, hämtade dricka och hjälpte mig få fram min jacka och byta skor. 

Jag pustade ut en stund och hade gärna stannat för att lyssna på föreläsning med Ann-Sofie Forsmark men jag var trött och frusen så mannen och lillkillen kom och hämtade mig. Det var helt underbart att komma hem till en varm dusch och krypa upp i soffan. 

Under loppet tänkte jag vid ett par tillfällen....."Vad är det jag håller på med?" "Det här kommer jag inte att göra om" 

Men nu....med några dagars distans till det hela och med en kropp som återhämtat sig förvånansvärt bra vet det tusan om inte tävlingstoken i mig kommer få mig att vilja ha revansch:-)