En stund för eftertanke..

Igår ringde skolsyster och Alvin hade fått en allergisk reaktion av ett äpple. Han har tidigare kunnat känna lite klåda i halsen men inte mer än så och så var det för mig också när jag var liten. Även mannen har känt av det men på äldre dar...Allergi för äpple och andra stenfrukter hänger ihop med pollen och det känner vi ju alla av också. Men den här gången svullnade halsen och läpparna på Alvin och han fick utslag i ansiktet. Skolsyster gav allergitablett och kortisontabletter och efter hand gav det med sig. Jag fick ge mig av från jobbet och hämta honom och resten av dagen tog vi det lugnt. Han var fortfarande tät i halsen och det liksom väste lite vid vissa andetag. Jag ringde vårdcentralen som tyckte vi skulle avvakta under dagen men komma in nästa dag och träffa en läkare. Sagt och gjort, vi åkte till vårdcentralen och träffade läkare Fredrik som lyssnade på Alvin, tittade i halsen på honom och skrev ut Betapred kortisontabletter att ha hemma ifall det händer igen. Han skrev även ut allergitabletter som Alvin ska ta en om dagen i en vecka för att motverka att det blossar upp igen. Vi stannade hemma från skola och jobb då Alvin fortfarande var trött och tät i halsen. 

På eftermiddagen kom stora sonen hem en stund mellan jobben och jag passade på att sticka ut på en mil i höstluften. Det gör mig alltid gott att springa, att tänka och reflektera. 

Det var obehagligt med en allergireaktion, det var något nytt och okänt för oss. Dessutom var mannen på tjänsteresa. En annan sjukdom, hög feber eller vad det må vara kan man oftast bedöma själv, men när det kommer till sådant här och när andningen påverkas är det svårare. Då är det oerhört skönt att det finns människor som arbetar med det som man kan få goda råd av. Jag är också tacksam att det "bara" blev det som blev. Det finns ju de som får riktig andnöd och blir mycket mycket sämre än Alvin blev. Det här var obehagligt för oss, men skulle kanske inte vara det för någon annan som har värre symptom. Så är det med de flesta saker här i livet och man får försöka ha förståelse för att olika människor har olika erfarenheter och olika känslor kring saker som händer i ens liv. Det är lätt att tänka "Äsch, det där är väl ingenting" om någon beklagar sig över saker man själv tycker är obetydliga. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag har varit med om jobbiga saker på olika plan, saker som förtjänar egen uppmärksamhet vid tillfälle men jag kan ibland känna att folk gnäller för småsaker. Och tänk på alla flyktingar och andra utsatta människor. En del gnäller ju för saker som dessa människor skulle tacka gudarna för. Men....samtidigt måste man komma ihåg att sätta saker i perspektiv. Jag försöker tänka på att den som mår dåligt över en liten sak kanske har haft en väldigt slät och fin väg genom livet utan några större bumpar. Om det så kommer ett litet gupp i vägen kan det vara nog så stort för den som haft den problemfria vägen fram tills dess. Det är inte alltid L lätt att ha förståelse för andra människor men jag försöker att ha det. Jag påminner mig om att just det där är stort och jobbigt för den personen i jämförelse med vad den gått igenom tidigare. Vi har ju alla olika tungt bagage att släpa på. När jag springer hinner jag som sagt tänka mycket och det är också då jag hinner känna tacksamhet. Tacksam över att Alvin inte blev värre drabbad än han blev, tacksam över att ha ett jobb, familj och vänner och tacksam över att kunna springa! Idag med rehabbandet på tog det ända fram till 6,5 km innan jag kände något alls och jag kunde slutföra milen utan större smärta. Att kunna springa är viktigt för mig, det ger mig tid för tankar och känslor och tillför måbrakänsla. Oavsett hur jag mår innan jag springer så mår jag alltid lite bättre efter :)