Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

19 september 2014

Det här loppet ska jag springa för min mamma....

.....min svärfar och för alla andra som drabbats eller kommer att drabbas av denna fruktansvärda sjukdom. Ja för alla helt enkelt.... för jag tror inte det finns någon som inte på ett eller annat sätt kommit i kontakt med sjukdomen. Alla känner vi någon, eller känner någon som känner någon som drabbats.....
Det är en lömsk sjukdom och forskningen  behöver gå framåt ännu snabbare, så av alla lopp jag springer kommer detta om något att vara med hjärtat! 

Året var 1998 och min mamma var under en längre tid svullen i magen. Men hon var inte den som beklagade sig och hon var ju dessutom aldrig sjuk. Hur som helst så fick pappa till slut iväg henne till läkare där hon fick diagnosen förstoppning.... Efter ett tag kände pappa att det här stämmer inte riktigt och han fick åter igen tvinga iväg henne till läkare och man konstaterar då cancer på en av äggstockarna. Det blev operation och man tog bort båda äggstockarna, livmodern och blindtarmen. Mamma återhämtade sig bra efter operationen, gick på cellgifter, tappade håret och allt annat som hör till en cellgiftsbehandling. När behandlingen var klar växte håret ut och vi var lättade att våran fina mamma mådde bra igen. 
Nu vet vi inte om hon verkligen gjorde det.....hon beklagade ju sig som sagt aldrig, ville inte oroa och tänkte alltid mer på oss andra än på sig själv. 
Drygt ett år hade passerat när mamma började känna yrsel. Pappa fick åter igen tvinga iväg henne till läkare och ännu en gång fick hon knepiga diagnoser. Exempelvis frågan om hon behövde nya glasögon? 
I min värld, om jag vore läkare och någon hade opererats för cancer skulle det vara det första jag skulle utgå ifrån vid en ny läkarkontakt. Jag skulle börja med att undersöka och utesluta det, men det funkar kanske inte så.....fast tiden är ju dyrbar när det gäller den sjukdomen så jag skulle önska det! Ytterligare ett par månader gick och till slut gjorde man en grundligare undersökning där man hittade en tumör på lillhjärnan. Jag ville vara med mamma, samtidigt hade jag jobbet och Oliver som bara var 5,5 år att sköta om. Det var svårt att få ihop det men tre gånger under en vecka åkte jag tåg mellan Göteborg och Uppsala där mamma lades in, och jag kommer aldrig att glömma den dagen hon opererades!
Vi träffade henne på morgonen innan dom rullade iväg henne för operation och hon var så fin och så tapper! Under hela dagen kändes det som att jag befann mig i en annan värld. Jag promenerade planlöst runt i Uppsala, in och ut i affärer, provade kläder utan att egentligen se vad jag provade. Kunde inte vara stilla utan var tvungen att ha något att göra. När eftermiddagen kom väntade vi på ett klartecken att hon skulle vara redo att vakna och äntligen sa dom att vi fick gå in till henne. "Prata med henne" sa dom. "Det är bra om hon hör välkända röster". Vi pratade med henne, höll hennes hand och äntligen slog hon upp ögonen. Älskade mamma! 
Mamma kom hem från sjukhuset i slutet av mars år 2000. Denna gången återhämtade hon sig dock inte lika bra och en onsdag i början av juli pratade jag med henne i telefonen och hon berättade att dom hittat tumörer på ryggraden. "Men jag har fått tabletter som ska hämma det" sa hon, lika tapper och stark som alltid. 
Och jag trodde på det hon sa, man vill ju alltid tro det bästa och greppar alla halmstrån för att slippa oroa sig och tro att något är värre än det är! Nu var det dock illa....riktigt illa och jag visste inte, förstod inte. Jag tror lillasyster som inte var så liten längre skyddades av både mamma, pappa och storebror, och även av mig själv. Jag ville ju tro på det hon sa! Därefter försämrades mamma hastigt och på torsdag morgon en vecka senare ringer min bror mig på jobbet. Han berättar att hemsjukvården just varit där och dom hade sagt att mamma har max 14 dagar kvar att leva!
Den dagen minns jag inte riktigt hur jag gjorde för att klara dagen. Jag ville inte gå hem, vad skulle det hjälpa? Jag stannade kvar och jobbade och åkte sedan hem för att packa, för nästa dag skulle jag åka hem till mamma och pappa eftersom vi skulle ha begravning för min farmor som gått bort två veckor tidigare. Jag ordnade också med "Nära anhörigvård" för att vara ledig från jobbet och vara hos min kära mamma sista veckorna. 
Tidigt nästa morgon körde jag hem till Borlänge och hann få en stund med mamma innan farmors begravning. Jag höll hennes hand och kände en liten svag tryckning, åh vad glad jag blev! Hon visste att jag var där!:) Omtöcknad av morfin och svag av sjukdomen gick tankarna till en liten fågelunge när jag såg på henne. En späd liten kvinna låg där, inte min starka mamma.....
Min moster vakade över mamma medan vi åkte till min farmors begravning. Det var en fin begravning och ledsam givetvis som alla begravningar även om farmor fick bli nästan 92 år, men jag skulle sakna min trygga farmor också! Och det var en tung dag för min kära pappa. 
Det känns så orättvist mot farmor för det enda jag kunde tänka på när jag satt på hennes begravning var att snart är vi här igen..... För mamma skulle ju inte så leva längre än högst två veckor till...
Efter begravningen åkte vi tillbaka till mitt föräldrahem och då hade hemsjukvården kommit igen. Pappa ville ha det så, han ville sköta om mamma hemma så hon fick ligga i sin egna säng och inte på ett sjukhus.
Mamma var fortfarande omtöcknad av morfin och sov när vi kom tillbaka och jag frågade dom goa kvinnorna från hemsjukvården om jag vågade åka hem till Göteborg för att komma upp igen nästa dag. Jag hade nämligen ingen som kunde passa Oliver på fredagsnatten.
"Vi vet inte" svarade dom...det var svårt att säga exakt hur kritiskt det var.
Det var ett jobbigt beslut att ta när jag körde hem mot Göteborg igen men samtidigt var jag tvungen att åka hem till min lilla pojke. Dagen efter skulle han kunna komma till sin pappa och jag skulle åka upp till mamma igen. Vi kände inte att det var bra för honom att se mormor i det tillstånd hon var. 
När jag precis kommit ner till Göteborg ringer pappa och det är med en klump i magen jag svarar. När pappa säger att det är över känns det som det är någon annan han pratar till. Inte till mig! Inte min mamma! Min älskade fina snälla mamma hade somnat in. Och jag var inte där! Hon passade på när min pappa, min moster, min bror och hans fru gick ut i köket för att hämta kaffe. Dom trodde ju att det skulle bli en lång natt.....
Dagen efter åkte vi upp, jag och Oliver och på söndagen fick vi komma för att se mamma. Hon var så fin där hon låg i kistan, klädd i sina kläder som pappa valt ut. Jag höll hennes hand, smekte hennes kind och jag var så glad att se att alla spår av smärta var borta från hennes ansikte. Fina mamma...nu hade hon fått ro.
Innan vi lämnade henne med sorg och saknad i våra hjärtan la Oliver en teckning bredvid henne som han ritat själv och på den stod det skrivet "Hej då mormor"

Alvin fick aldrig träffa sin mormor, men vi pratar om både henne och om hans farfar som också han gick bort i cancer när Alvin var 2,5 år. Vi brukar säga att vi bär dom med oss i våra hjärtan och att dom nog sitter där uppe på ett moln och vakar över oss:)