Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

05 april 2016

Nej jag mår inte alltid bra!


Det finns de som retar sig på att jag oftast är glad och positiv och mår bra. Och javisst, jag är ofta glad och mår oftast bra men jag har också motgångar som andra. Jag har haft större motgångar och mått sämre än de flesta vet... Tillfällen då det känts som att jag aldrig kommer kunna resa mig igen... Men jag har rest mig och för varje gång blivit lite starkare. Men nog om det, det är en helt annan story..... Vad jag vill säga är att jag har min positiva inställning att tacka för mycket så jag är glad att jag funkar som jag gör. Det gör livet bra mycket enklare och ärligt talat, det finns ju alltid någon som har det värre. Eller hur? Sen ska man respektera att en stor motgång för någon kan vara en liten för någon annan. Allt beror på vilka prövningar man utsatts för i livet. Jag har prövats en del, vissa saker delvis självförvållat då jag kastat mig ut och vågat satsa. Men också prövningar jag inte kunnat påverka utan bara fått klara mig igenom. 
Den prövning jag utsätts för nu är väl lite av båda delarna. Jag kan inte hjälpa hur jag är byggd, men trots att jag har rätt bra koll på min kropp och träning över lag så har jag missat vetskapen om varför axelträning alltid känts lite knöligt och trögt för mig. Jag är inte så rörlig i axelleden och det är liksom trångt. Att göra axelpress tar t ex emot och hackar lite men jag har alltid trott att det berott på att jag varit klen i axlar och rygg. Inför Vasaloppet har jag tänjt på gränserna, jag har ökat på träningen för axlar och rygg och jag åkte ju också skidor i några timmar när jag genomförde Vasaloppet så visst har de utsatts för en del på sista tiden. 
Över Påskhelgen som var två veckor efter Vasaloppet och jag ändå hunnit vila var vi till norska fjällen dit vi åkt vid Påsk senast åren för att hälsa på underbara norska vänner och umgås med skidåkning över fjället, korvgrillning, lekar och allmänt mys. 


I år var vädret inte på topp så det blev inte jättemycket skidåkning och alltså ingen större ansträngning där. Men tredje natten vaknar jag av att jag har så frukansvärt ont! Jag har hög smärtgräns men det gjorde så ont så jag grät. Jag låg bredvid lillkillen i en liten säng med hård madrass och låg lite klämd mot väggen vilket jag fått förklarat för mig gjorde att det blev syrebrist och inflammation i muskelfästen och senor. 
Mina underbara vänner är sjukgymnaster och de har undersökt mig, tejpat mig och gjort akupunktur. Jag har fått rehab övningar och nu är det tålamod tålamod tålamod! Det har jag mycket av men INTE när det gäller sånt här! Jag ska vara i rörelse men får inte provocera smärtan. Jag har ingen kraft utåt och kan exempelvis inte ens putta upp duschdörren med utsidan av handen i den rörelse det blir då. Diagnosen som ställts är Impingement/inklämning med mycket nedsatt kraft vid statiskt test av m.infrapinatus och m.subscapularis. Vid första undersökningen blev Louise rädd att senan var av....Den hade varit fin! Nu hoppas vi att så inte är fallet så jag klarar mig med BARA rehab och slipper operation. Bara den värsta smärtan kan ge sig snart.... Jag gillar inte att ta tabletter men har tagit en till kvällen, dock hjälper det inte helt och hållet ändå. På dagarna står jag ut men det är omöjligt att ligga ner så jag sitter och sover på nätterna sedan 1,5 vecka tillbaka och börjar bli lite trött nu.......
Jag tänker ändå, det finns de som har det värre, som har kronisk värk och som aldrig blir bra. Jag lever fortfarande i tron att detta blir bra och att det handlar om att lyssna till de som vet hur och vad jag ska göra, följa råden och tänka positivt. Min inställning har räddat mig förut och hållit mig uppe och den kommer att göra det igen!
Everything will be okay in the end. If it´s not okay, it´s not the end!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar