Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

03 september 2017

Det sjukaste jag gjort-the whole story

Alltså, jag har varit i fjällen tidigare! Jag har vandrat upp för Kebnekaise, detta en vacker dag.... Jag har sprungit från Kebnekaise till Niklaloukta, också det en vacker dag.... Jag har flugit helikopter ut på fjället, tältat och fiskat några vackra dagar... Jag har sprungit/gått upp för Åreskutan, även det en vacker dag.... Men det här, det var något jag aldrig varit med om tidigare. Vi visste att det skulle vara tufft, att loppet sägs vara Sveriges tuffaste fjällmara men jag kunde ändå inte föreställa mig hur tuff.


Glada, pigga och förväntansfulla åt vi en rejäl frukost innan vi tillsammans med andra löpare satte oss i bussen som tog oss till starten drygt 2 km bort. Buff Bydalsfjällen är inget stort lopp, det fanns 22 km respektive 50 km och på 50 km var det bara ca 180 pers anmälda varav runt 30 tjejer. 

Allt var nerpackat i löparryggan, Vingummi, Djungelvrål, Snickers och energigel tillsammans med den obligatoriska utrustningen som mössa, kompass, underställströja, visselpipa och regnbyxor. Jag packade även ner ett par extra strumpor i små plastpåsar. 


Starten gick och vi började ta oss uppåt. Första kilometrarna sluttade lätt uppför och alla löpte på i lugn takt men snart övergick det i gång. Det var en lång väg vi skulle ta oss och de flesta sparade på krafterna. Det är alltid lite jobbigt att börja uppför och man hamnar lätt i syreskuld i musklerna.  Efter ett tag planade det ut lite och vi kunde springa en stund innan det började gå brant uppför och rakt in i dimman! Molnen började också torna upp sig och vinden tilltog. Min Salming underställströja i merinoull stod dock emot bra så det dröjde en stund  innan jag behövde på med jackan. Tack för den Salming:)



Vädergudarna var inte med oss denna lördag så molnen fortsatte dra in över fjället och redan efter ett par mil började duggregnet. Repet skulle dras vid 30 km efter 6 tim och jag tänkte att bara jag kommer förbi det så klarar jag det! 


Hmm....inte heller då kunde jag ana vad som väntade.... Min ena väninnas ben bråkade med henne vilket vi misstänkt redan innan att det skulle göra och min andra väninna fick något konstigt håll som spred sig över hela magen. Jag missade att de stannade till och plötsligt var de borta i dimman bakom mig. Gick lite sakta för att vänta in dem men tog sedan beslutet att fortsätta framåt eftersom jag visste att de var tillsammans och att det kunde vara så att de var tvungna att ta det väldigt långsamt vilket skulle minska chansen att nå 30 km. När jag lämnade 22 km kontrollen hade de fortfarande inte kommit och det var med väldigt blandade känslor jag gav mig av. Även om Tina hade behövt bryta så kanske Louise kunde fortsätta....  Men....såhär i efterhand så var det rätt beslut med tanke på vad som komma skulle. 

Efter 22 km kontrollen gick det 5,4 km rakt upp på Drommen! Det var klättra som gällde på flera ställen och jag passade på att äta lite blåbär som dök upp mitt framför mig på väggen. För det var verkligen en vägg! I slutet av backen kom jag ikapp Eddie och Micke, två killar från ett gäng på fyra som vi pratat lite med vid incheckningen kvällen innan. Jag slog följe med dem en bit och tillsammans kämpade vi på mot 30 km och det fruktade repet. Vi tog oss fram längs Dromskåran vilket var ett riktigt coolt parti! Det var smalt och brant och vi fick hålla oss i ett rep för säkerhetsskull för att inte ramla ner och sen klättra genom klippblock, också det med hjälp av rep. 



Sen kunde man springa på lite ner mot 30 km och det kändes gött att ha nått första målet med en halvtimmes marginal. Grabbarna tog lite massage som erbjöds där medan jag tog en liten tur in i skogen. Som sagt, jag ska bli man i mitt nästa liv för det verkar så mycket enklare, allra helst när man är ute på såna här strapatser:) Vi mumsade strimlat älgkött och salta kex. Fantastiskt gott!

"Det här är det godaste du kommer äta idag" sa en av funktionärerna och jag tror banne mig att han hade rätt. Även om vi bjöds på god middag på kvällen så var älgköttet ett strå vassare:) Efter en stunds återhämtning gav vi oss av och det bar återigen iväg uppåt och nu började vädret bli riktigt styggt mot oss. Jag var snabbare än killarna i utförslöpning och brant klättring uppför men där det handlade om att gå snabbt i lättare lutning fick jag svårare att hänga med. Allt eftersom regn, vind och så småningom hagel tilltog så ville man fram till nästa kontroll så fort som möjligt. Plötsligt var jag ensam på fjället, det var dimmigt och jag såg ingen framför mig och ingen bakom mig!


 Haglet piskade mig i ansiktet, vinden ven kring öronen och det fanns absolut ingenstans att ta skydd. 

Att stanna var alltså inget alternativ så mitt fokus låg på att sätta det ena benet framför det andra och fortsätta framåt ett steg i taget. Jag började bli rejält frusen nu och kände mig lite yr. Det kändes som att jag var med i en film, helt overkligt och efter något som kändes som en evighet men som kanske var en timme såg jag en stuga skymta där framme. En man kom ut ur stugan, klappade i händerna och peppade mig att fortsätta. En liten klättring upp för stugan bara men "Aj! Vad hände där?!" Det krampade på insidan av höger lår och jag kunde inte gå! Var tvungen att stå stilla, vänta ut och stretcha lite innan jag med en kraftansträngning tog mig upp till stugan. Där inne möttes jag av värme och gemenskap! Jag frös så jag skakade men jag var inte ensam! Eddie och Micke var där och hade börjat oroa sig för vart jag tog vägen. Vi alla frös så vi skakade! Vi satt tätt tillsammans, drack varm buljong och jag fick bubbelplast lindat om mig av en trygg funktionär som hette Daniel. Efter en stund kunde jag få av mig min blöta underställströja och på med den torra som jag förvarat i en plastpåse i löparvästen. Oj oj så skönt det var. Bytte strumpor också även om de snabbt blev blöta igen när jag tog på skorna men det kändes ändå bra. Den torra mössan värmde gott och även regnbyxorna. De borde dock åkt på för längesen. Minsta lilla regn på fjället så på med överdrag! Det kan slå till snabbt och när man är för kall och blöt är det svårt att uppbringa kraft att krångla med det i busvädret. 

Jag skakade mindre nu, men bara tanken på att ge sig ut där igen gjorde att hela min kropp ropade nej nej nej! 

Att bryta ett lopp brukar inte ens komma i mina tankar men här hann jag innan jag nådde stugan tänka både "Aldrig mer" och "Det går inte längre, jag måste kliva av"

Efter en stund sa Daniel att vädret var för dåligt för att en helikopter skulle kunna hämta de som ville bryta så en av funktionärerna skulle i så fall följa med och ta närmsta vägen ner. Han sa även att om några kilometer kommer vi till ett vägskäl där funktionärer står och vi kan välja om vi vill ta en kortare väg ner och hoppa över sista toppen. Vi fick dock inte gå ensamma iväg från stugan. "Kom igen, du går med oss" sa Eddie! Och jag hängde på "Okej, nu kör vi!" Så gav vi oss av. Vinden hade mojnat lite och regnet hade nästan upphört så det kändes riktigt gött att få röra på sig igen. Det var blandat plant och lite lätt utför under några kilometer men på fötter som isklumpar så var det inte så lätt att springa. Grabbarna var goa och höll koll på mig men efter en stund kände jag att jag fick släppa iväg dem. Min energi var låg och fötterna stela. Det kom ett par män strax bakom mig så jag var ändå inte ensam. 

Även deras energi var låg och den ena mannen sa "Ironman är ingenting mot detta" Kändes bra att höra faktiskt..... Jag bjöd på vingummi som jag hade kvar och det fick upp energin något på herrarna också. Vid vägskälet där man kunde välja att inte ta sig an sista toppen kände jag att har jag kommit så här långt som 43 km så ska jag banne mig ta mig alla 50 km i mål! Det får ta den tid det tar! Männen jag sällskapade med kände detsamma så vi vek av mot Drommen för andra gången och började klättra uppför. I ungefär 4 km fick pannbenet jobba igen och när det var ungefär 1 km kvar till toppen av Drommen lämnade jag mitt sällskap då jag hade mer energi än dem och de hade sällskap av varandra. Rackarns så skönt det var att nå toppen! Att veta att det bara var 3 km kvar till mål och att jag skulle klara det! Plötsligt hände något där uppe och jag blev superpigg! Jag började springa utför med en väldig fart! Passerade en, två, tre personer. "Vad händer?" ropade de efter mig. "Jag vet inte" svarade jag med ett stort leende och sprang vidare. "Var försiktig" ropade de efter mig och jag lovade med en tummen upp. Jag passerade totalt 7 personer på min framfart ner för Drommen på väg mot målet. Efter en stund gick det dock inte att springa längre, det stupade nedåt i en geggig sörja och jag fick hålla mig i rep som var uppsatta och hasa, hoppa och glida baklänges nedåt. Nu hörde jag speakern i högtalarna vid målgången! "Det är en stor prestation att ha varit ute så här länge och att ha besegrat bergen i det här vädret" Jag kunde inte annat än hålla med! Det välbekanta pirret började infinna sig så som det alltid gör när målet är nära och ett lyckligt bubbel sprider sig i kroppen. Slutspurten var ner för en skidbacke och jag hör speakern säga "På väg mot mål har vi nu Anna-Karin Bäck!"

Jag sicksackade utför branten och när det planade ut lite sprang jag på....och föll pladask! Ena foten sjönk ner i den svarta gyttjan och det tog tvärstopp! Upp igen och full fart i mål! Vilken känsla! Där satt Eddie och Micke och vi gjorde high five på att vi klarade det! Vilken resa! Tina och Louise kom också och mötte upp och redan då började de bli revanschsugna på fjället. Jag var inte riktigt där....ännu... 

Jag mumsade en nygräddad våffla, tog lite bilder och gick sedan vidare upp till stugan och bytte om för middag.

Nu hade himlen spruckit upp och solen kikade fram. Det svänger som sagt hastigt på fjället.



 



Det var en underbart skön dusch och SÅ mysigt att sitta ner vid en god middag med mina vänner och andra lika tokiga individer som oss som älskar att ge sig ut på såna här strapatser. 

Men vad menade jag då när jag nämnde att det i efterhand var rätt beslut att inte vänta in Louise och peppa henne vidare? Jo även om hon hade orkat så hade hennes kläder inte klarat det och det hade satt stopp för henne. Hon hade extra underställströja med sig men alldeles för tunn jacka och för tunna byxor för oväder på fjället! Min Salming Abisko rain stod emot ett tag men i det vädret som var fick den också ge vika. Det är bara galon som klarar sånt regn. Men man kan vara så bra rustad som möjligt. 

Louise kände i alla fall att hon ville göra ett nytt försök nästa år. Även Tina ville det, men först fokus rehab på hamstringsmuskeln. 

Och när vi sitter där hör jag plötsligt mig själv säga att jag också vill göra om det nästa år.....!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar