Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

27 september 2015

Jag vann!!!

Jag vann över mitt knä och kom igenom Lidingöloppet på en tid jag inte trodde skulle funka med de förutsättningarna som var. 3.00.29! Jag är sjukt nöjd och älskade loppet! Kommer definitivt att springa igen :)

Jag började dagen med en god frukost på hotellet, valde "snälla" saker eftersom min mage kan sätta fart av för mycket nötter, paprika, grovt bröd mm. Det blev vitt bröd med ost och kalkon, yoghurt med flingor, banan och ett glas Proviva juice. Och kaffe förstås:) Jag lindade in en pannkaka i en servett och en croissant i en annan som jag tog med mig. Det fick bli mellanmål på min promenad till Ropsten där särskilda bussar gick ut till Lidingö.

Jag valde att promenera de 3,5 km från hotellet till Ropsten istället för T-banan. Jag älskar att promenera i Stockholm och känna känslan, minnas den tid jag bodde där och njuta av alla vackra byggnader. Ett bra sätt också att väcka kroppen för det som komma skulle. 
Vid Ropsten kom bussarna på löpande band och det gick snabbt och smidigt ut till Lidingö. Det var ingen kö till nummerlappshämtningen så det finns ingen anledning att ta sig ut dagen innan bara för det utan man kan lugnt göra det på tävlingsdagen.
Jag strosade runt på mässan och vid en monter för rehabprodukter stannade jag och pratade med dom om mitt löparknä. Tanken var att Tina och Louise skulle tejpa mig när de kom ut men jag tänkte att det ändå kunde vara bra att ha något framöver. De visade mig ett band som man drar åt under knäskålen så det håller fast senan som skaver vilket är problemet med löparknä och jag slog till på det.
Strax efter kom ett meddelande från Jenny som väntade vid portalen där man går mot starten. Jag gick dit och vi gjorde oss iordning med nummerlappar, smörjde ormsalva på knät och mjukgörande på fötterna.


Vid det laget hade Tina och Louise också kommit ut till Lidingö men behövde ställa sig i toakö. Den var dock som vanligt lång så jag valde att ta sällskap med Jenny bort till starten och vänta in tjejerna där istället. Jenny startade 20 min innan mig och tjejerna 20 min efter mig. Det drog ut på tiden för tjejerna så när jag stod i startfållan och skulle lämna ifrån mig påsen med överdragskläder mm tänkte jag att det kanske är bäst att jag tar med mig rehab-bandet ifall dom inte hinner tejpa. Jag fäste bandet på linnet och det visade sig vara en bra idé. Det tar sin tid att ta sig till startfållorna från mässområdet eftersom det är 1,8 km och mycket folk och tjejerna hann inte fram innan min start. 



När jag lämnat min påse med överdragskläder insåg jag att jag glömde ta ur mina två Enervit Liquid som skulle vara mina räddare i nöden. Men det var bara att släppa det, att be dom leta upp min påse i kontainern bland alla andra påsar kändes inte som ett alternativ.... Det var som det var och jag fick klara mig ändå. Jag hade tre stycken Enervit GT-tabletter med mig i alla fall och planerade om lite med intaget av dessa istället. Eftersom jag inte kan äta och dricka särskilt mycket under ett lopp så brukar jag köra 1-2 munnar sportdryck nersköljt med 1-2 munnar vatten och resten häller jag över håret. Vid en vätskestation tog jag även en tugga bulle och en tugga banan men mer än så vågade jag inte.
Min känsla av loppet är att banan är lättlöpt första 2 milen. Visst var det en hel del upp och ner även då men det flöt på. Jag började dock känna av knät redan vid 3 km, smärtan ökade mellan 5 och 8 km och vid milen drog jag på bandet över knät. Vilken tur att jag köpte bandet, det var väl investerade 168:-! Jag kände direkt att smärtan minskade och jag sprang vidare med lättare steg. Visst gjorde det ändå ont men det var en mer hanterbar smärta och rörelserna i benet fungerade. Det är alltid lite riskabelt att stanna och gå vid vätskestationerna för då stelnar det till men det var så pass varmt ute att vätskan var viktig också så det blev lite haltande iväg från vätskestationerna. Vid 2 mil hör jag plötsligt någon ropa "Heja Anna-Karin!" Jag tittar upp och får se Nicklas, en ungdomskompis hemifrån som jag inte sett annat än på Facebook på mer än 20 år! Vad glad jag blev! Tänk att han kände igen mig där i spåret! "Kul att se dig i verkligheten!" ropade jag innan jag leende började springa upp för backen. Efter 2 mil blev det lite mer backar men då hade ju också nedräkningen börjat på allvar. Knät ömmade och jag drog åt bandet lite till. Vid 1,5 mil tänkte jag att det var mindre än hälften kvar och vid 2 mil var det ju mindre än milen kvar!! Jag väntade på att tröttheten skulle slå till, men den kom liksom aldrig...Det flöt på bra, jag kände mig pigg och kunde hålla ett hyfsat jämnt tempo. Ändå vågade jag inte öka för tidigt eftersom jag hade hört att dom tuffaste backarna kommer på slutet. Det är väldigt bra att dela upp långa lopp i mindre etapper som man kan fokusera på. Vid 25 km skulle så den fruktade Aborrbacken komma så det var min nästa hållpunkt och jag tänkte att där får jag vila. Jag räknade redan innan med att gå upp för den :) Vid vätskestationen strax innan Aborrbacken serverades det kaffe. Jag tog en sipp och utbrast "Mmm vad gott!" "Ja nu är det bara 6 km kvar" sa den goa mannen som var funktionär uppmuntrande. "Ja men det är ju ingenting!" sa jag. "Nä det är ju ingenting!" svarade han och jag sprang glatt vidare :) Jag var fortfarande pigg och även om tempot minskat något nu när backarna ökat så flöt det på bra och jag sprang förbi en hel del trötta kämpar. Jag kände mig stark när jag såg hur jobbigt många hade det. Och så kom den då, den omtalade Aborrbacken! Den började brant, hög peppande musik strömmade ut ur högtalarna och jag gick uppåt med raska steg. Ganska snabbt planade den ut och jag började springa igen. Hmm....var det bara det där tänkte jag... Men efter ytterligare några hundra meter av uppförslöpning kom det en skylt "Nu är du på högsta punkten 48 m över havet" och jag insåg att Aborrbacken sträckte sig ända dit. Den var inte alls så ruskig som jag hade förberett mig på men när man tittar på totala höjdstigningarna under loppet så inser man att det ju är en del backar :)

Nu var det plötsligt mindre än 5 km kvar och jag sa till mig själv att det ska banne mig bli som "en promenad i parken" hela vägen in i mål. Jag fokuserade på hållningen, upp med bröstet och lätta steg. Jag brukar tänka att loppet är slut när det är 1 km kvar för 1 km är kort i sammanhangen och det går nästan alltid att hitta lite extra krafter att spurta sista kilometern. Vid 1,5 km kvar flämtade en kille bredvid mig "Nu är det inte skönt". Jag log mot honom och sa "Men det är nära nu!" "Ja det är ju sant" sa han och kämpade vidare. När det var runt 500 m kvar stod några goa i publiken med en högtalare som spelade "The final countdown" på hög volym. Vilken känsla som infann sig. Jag ökade stegen lite till och strax öppnade Grönsta Gärde upp sig framför mig. Jag såg målet! Det var en lätt match att leende passera mållinjen och jag kände tårarna bränna i ögonen när jag fick medaljen. SÅ gött! Lidingöloppet var avklarat!

Min Runkeeper visade lite bättre siffror än Lidingöloppets tidtagning, men även om de där 29 sekunderna under tre timmar som Lidingöloppets 3.00.29 visade är lite sura så är jag galet nöjd och glad! Jag mådde orkesmässigt bra hela vägen, jag hade roligt och jag njöt av loppet. Mitt mål var därmed nått och del 3 av min Svenska Klassiker kan prickas av :)



25 september 2015

Då var det dags...

Har tyckt att Lidingöloppet legat långt borta men nu är det dags! 30 km i go terräng i som det ser ut nu gött väder. Enda orosmolnet på himlen är mitt knä.... Jag vet ju redan nu att det kommer att göra ont och tror att det framför allt blir nerförsbackarna som knäcker det. Men det blir vad det blir och jag tänker i alla fall göra som jag brukar på lopp! Jag tänker ta in omgivningen, njuta av stämningen, hitta mitt tempo och flyta med. Det brukar blir skoj, så nu kör vi! :)

21 september 2015

Idag mötte jag Niko från Bulgarien..

Idag på lunchen gick jag till Nordstan för att göra ett par ärenden. Jag skulle bl a köpa Voltarensalva för mitt knä och Resorb Sport för att fylla på saltbalansen inför och efter Lidingöloppet. Så skulle jag även kila ner på Hemköp och uppdatera mellanmålsförrådet för veckan. Utanför Hemköp kom en man fram till mig med sin mugg och en bild på sin familj. Jag log ursäktande och sa att jag inte hade några kontanter vilket också var sant. Han strök med handen på sin mage och jag frågade om han var hungrig. Han förstod inte svenska och pratade inte heller så bra engelska. Jag låtsades stoppa in en tugga i munnen och frågade igen om han var hungrig och han nickade. "Kom", sa jag " och vinkade med handen "följ med mig ner". Vi åkte ner för rulltrappan till Hemköp och jag frågade vart han kom ifrån. "Country?" förstod han och svarade Bulgaria. Han visade bilden på sin familj och sa "Baby not good". Av vår knaggliga konversation förstod jag att familjen var kvar i Bulgarien och att något inte var bra med barnet. Vi gick in på Hemköp och jag visade lite färdiga rätter om det var något han ville ha. "Brot" sa han då så vi gick till brödet där han valde en vanlig vit limpa franskbröd. Vi gick vidare till charken och jag frågade om han ville ha kyckling. Han gestikulerade en halv men jag kände att jag kan lika gärna ge honom en hel när vi ändå är igång så jag tog en kyckling och gestikulerade sedan att jag drack medan jag pekade på hyllan med dricka. Han valde en Cola och så gick vi till kassan för självbetjäning. Jag tänkte att jag handlar klart för honom och går sen tillbaka in och gör mina ärenden. När jag slagit in varorna blev det 79:- och Niko pekade på skärmen och såg förfärad ut. Han tyckte det var mycket pengar. Jag log mot honom och sa "It is okey, no worries". Det var ju mindre pengar än en dagens lunch! 

Jag betalade och gav honom påsen med mat. Han var SÅ tacksam och jag kände verkligen värmen och uppskattningen från den försynte mannen. Jag pekade på mig och sa "Anna" och pekade sedan på honom och frågade "What's your name?" Jag tyckte det lät som "Niko"....:) Jag klappade honom på armen, log och sa "Take care" innan jag återvände in på Hemköp för att göra mina ärenden. 
Jag kunde inte bidra med några kontanter till den unge mannen idag men jag kunde i alla fall se till så han blev mätt för dagen och att han inte behövde lägga pengar på mat. När jag kom tillbaka ut i Nordstan såg jag honom strosa runt och titta i papperskorgarna efter pantburkar. Det fanns en sån värme och tacksamhet hos honom och han var ödmjuk och också lite blyg. Det kändes gott i hjärtat och jag var lite tagen när jag kom tillbaka till jobbet...Så många gånger jag tänkt att jag skulle vilja göra detta men man är ju oftast på språng och läget är inte rätt. När man lägger pengar i en burk är det också svårt att veta om de tillfaller personen i fråga eller om någon annan tar större delen. Man har ju hört talas om de som blir arga för mat, där det bara är rena pengar som uppskattas....Men att ge mat till någon som blev så glad som Niko värmde mitt hjärta.  Det kändes så naturligt att gå in på Hemköp med honom och nästa gång jag gör mina ärenden i Nordstan ska jag titta efter Niko och fråga om han är hungrig. 

20 september 2015

Ett knäckande och ett stärkande pass....


I torsdag snörade jag på mig skorna när jag slutade jobbet och gav mig av hemåt. Minst ett halvlångt pass till tänkte jag klämma in innan Lidingö. Jag kände mig pigg i kroppen och fokuserade på att njuta när jag kryssade mig fram bland folket i stan på väg ut mot lugnet. Redan efter fem kilometer började dock knät att kännas rätt rejält. Jag tänkte vara förnuftig så jag stannade och stretchade, det lättare lite och jag fortsatte. Vinden var stygg, upp mot 19 m/s i byarna och sydlig vilket innebar att jag hade den rakt emot mig så det bromsade rejält emellanåt. Bättre träning intalade jag mig och fortsatte.....

Efter ytterligare åtta kilometer fick jag stretcha igen, återigen lättade det något och jag fortsatte hemåt. När jag hade en kilometer kvar mötte jag min väninna Anna som också var ute och sprang så det blev ett bra tillfälle för ytterligare lite stretch innan jag spurtade hem sista kilometern i ett högre tempo. Att kunna öka sista kilometern är alltid gött, det bygger självförtroende :) När jag kom hem ömmade knät rejält och stelnade ytterligare under kvällen. Kunde inte gå ordentligt nerför trappan och under natten vaknade jag av att det gjorde ont. Kände mig riktigt ledsen......ville ju känna mig stark med bara lite mer än en vecka kvar till Lidingöloppet. 

Fredagen gick och det gjorde fortfarande ordentligt ont. På lördagen hade det lättat något och jag fick upp hoppet om att kunna springa lite på söndagen. 

Idag är det söndag och det var en underbar solig och varm höstdag. Jag sprang ner till havet och bort till parken. Tänkte undvika asfalten och planen var att tuffa runt i ett gott tempo i parken och få ihop runt milen. Jag tog ett varv runt parken och valde sen den 150 m långa backen, fortsatte genom skogen och nerför på andra sidan, totalt är det drygt 500 m. Vände om, sprang uppför igen och nerför den långa backen tillbaka in i parken. Vände igen och fortsatte så tills jag gjort det fyra gånger. 


För att få ihop en mil behövde jag ett och ett halvt varv till i parken och sedan hem. Även idag kunde jag öka sista dryga kilometern och det kändes grymt skönt! Visst kände jag i knät, men inte lika mycket och lika tidigt på rundan som i torsdags. Det har stelnat till lite nu men det känns hanterbart och jag har ett gott hopp om att kunna mota smärtan en bit in i loppet på lördag. Det kommer att göra ont, det vet jag redan nu men frågan är hur ont, och hur länge...

16 september 2015

Adrenalinet låter inte vänta på sig....

Idag låg det där i brevlådan. Startbeviset! Jag kände direkt hur hjärtat slog ett extra slag, den välbekanta känslan av spänning, förväntan och lite "jösseshurskadetgåkänsla" :) Plötsligt är det dags! Är man någonsin riktigt redo tänker jag? Känslan av att jag hade kunnat förbereda mig lite till. Man söker ju den optimala goa känslan i ett lopp. 1,5 vecka kvar nu och jag känner mig allt annat än redo pga omständigheterna med hals och knä. Men jag får göra det bästa möjliga av tiden som är kvar fram till loppet och sen blir det som det blir. Man kan alltid bara göra så gott man kan och redo eller inte så kommer jag söka den goa känslan och ge mig tusan på att hitta den!

Tidig morgon i stugan

I helgen var vi i stugan och plockade bär och jag ville för allt i världen inte missa en tidigt morgon där uppe. Som jag ofta gör när vi är där så smög jag upp innan de andra vaknade, satte mig vid sjön en stund, lät kroppen vakna och gav mig sen ut på en morgonjogg. 

Tyvärr kände jag av knät redan efter 5 km i söndags så jag lät det stanna vid det och körde lite styrkeövningar och ordentlig stretch istället. Jag fick en övning av vår massör på jobbet där man ligger på rygg, lägger upp benet mot knät och lyfter upp höfterna. Han sa inte hur många men jag tänker att jag kör så många repitioner som jag orkar. Vila och på det igen ett par gånger. Det är ingen jättejobbig övning men stärkande för löparknä och funkar fint att göra vart som helst. Bryggan fick bli platsen för övningen den här gången. Älskar morgonen :)

15 september 2015

Lunchlöpning

Det finns härliga vyer i stan också:) 
Tiden räcker inte så långt på lunchen men bara att dra på träningskläderna piggar upp! Idag blev det 500 m uppvärmning, 5 x 500 m intervaller och 500 m nedjoggning. Det hinner man bli gött svettig på en höstdag som denna och efter en dusch är det som att börja om dagen igen. Lite mat på det så fylls energiförrådet på och min måbrakänsla infinner sig. Knät kändes bra trots ett högre tempo men jag får kolla i dagarna vad som händer om jag kommer över milen....
En go dag går mot sitt slut och att företaget bjuder alla på en stunds avkoppling med rygg och nackmassage och skön musik i öronen under vår peak hjälper ytterligare till på måbravägen :)

13 september 2015

När kroppen bråkar.....

.....är det tur att det finns fler måbrasaker att göra. Har ett tag haft en diffus känsla i halsen så jag har inte vågat träna och riskera att en förkylning skulle bryta ut. Utöver det har knät ömmat så sista veckorna har känts sådär träningsmässigt. Jag får ju så mycket måbrakänsla när jag springer men rekreation i lingonskogen ger också mycket måbrakänsla! Älskar verkligen naturen och allt den kan erbjuda. Årets lingonplockning i Dalarna var lika mysig som vanligt. Vi fyllde termosarna med kaffe och varm choklad, bredde ostmackor av mindre nyttig karaktär men som smakar ljuvligt i skogen och gav oss iväg. Jag, Lucas och Alvin plockade tillsammans med svärmor och Lucas farbror ungefär 40 liter på två timmar, inklusive fika :) Jag tog det försiktigt eftersom jag efter förra årets lingonplockning blev sjukskriven fyra veckor för inflammation i underarmen. Lite galet men så blev det så i år plockade jag alltså lugnt. Rensningen tog ungefär lika lång tid och är också en trevlig sak att göra tillsammans. Vi bygger en grym rensningsanordning som tillsammans med en borste och tryckluft gör rensningen smidig. När man sen kommer in i stugan hettar det lika gott på kinderna som efter ett rejält träningspass! Lite extra lycka blev det i år för trots att blåbärsriset intagit höstfärgerna fanns det massor av stora fina bär kvar så även blåbärsförrådet kunde fyllas på. En härlig dag helt enkelt :)



06 september 2015

Svaret på tung och klumpig som en flodhäst....

Jag kände mig verkligen så på lördagens runda. Jag var laddad för att ut långt och länge men drivet fanns inte riktigt där när det var dags. Regnet hade mer eller mindre öst ner under förmiddagen då vi var på fotbollscup med lillkillen. Det regnade fortfarande av och till och jag kände mig inte alls sugen på att ut på en längre sträcka. Ska jag tänka om funderade jag...ska jag ta en kortare snabbare runda....Nä, nu hade jag ju bestämt mig för långrunda så det var bara att göra det. Jag hade dessutom pikat min bror några dagar tidigare för att han tvekade att ut och springa i regnet :) Om sanningen ska fram så tycker jag ju det är rätt gött att springa i regnet men i det här fallet så handlade det inte om att jag skulle ut några kilometer eller en mil, nej minst två behövde jag få ihop och dessutom i skogen för att förbereda mig inför Lidingö. Men hur som helst, jag drog på mig kläderna och när jag gav mig av sken solen så det kändes ändå som en bra början.
Jag började rundan genom parken och tog den långa branta backen som kommer efter ca 1,5 km. Det här var ett pass som skulle vara långt i ett lugnt tempo och med mycket backar. Jag sökte mig vidare upp längs en ridstig som går rejält uppåt in i skogen och mynnar ut i Årekärr. Därifrån kunde jag välja att ta vägen tillbaka men det var ju som sagt backar jag sökte så jag tog samma väg tillbaka genom skogen. Det var tungt...hittade inte löpsteget alls där i terrängen. Försökte tänka på det Thomas lärde oss på löptekniken. Upp med bröstet, fram med höften, fall framåt, kort nedslag i marken, hög stegfrekvens.... Pust...varför var jag så trött? Hade jag tappat all kondis på ett par veckor då jag inte sprungit lika frekvent som i somras? Självförtroendet fick sig en rejäl törn...Lidingöloppet är ju om tre veckor!  Jag kämpade vidare och vägrade ge mig. Efter drygt en mil så kändes det ändå lite bättre, jag hade fått upp flåset lite men då började knät ömma rejält istället. Jag har känt av det lite under hösten. Det är löparknät som spökat även tidigare och jag tror att anledningen till att smärtan kommer nu är att jag inte kört lika bra benstyrka på sista tiden sedan gymet stängde i slutet av maj. Längtar verkligen till nyöppning av gymet 1 oktober!! Jag sprang ändå vidare, nonchalerade smärtan och gav mig av upp mot Oxsjön. En lång backe på ca 400m och sen var jag uppe. Ca 1 km in i skogen kommer sjön och det är 2,5 km runt. Då kom också regnet tillbaka så det blev lagom att ta ett varv runt sjön och sedan hemåt genom parken och backen som finns där en gång till fast från andra hållet. Smärtan i knät kändes mest nerför, jag kortade stegen även där och det var hanterbart. När jag var hemma igen hade jag avverkat 21 km med en snitthastighet av 6.04min/km och totala höjdstigningar på 387 m. Inte tillräckligt mycket backar ändå om man jämför med Lidingö som enligt deras kansli har höjdstigningar på 500-550 m. Jag kände mig fortfarande trött och tung men fick i alla fall ihop en ganska rejäl runda. 
Dagen efter, på söndagen sved och stack det i halsen så jag tänker att där var svaret på min trötthet. Idag när jag avslutar inlägget är det onsdag och jag har fortfarande en diffus känsla i halsen och kroppen. Inget som riktigt brutit ut men liksom ligger där och stör. Vet inte vad som är bäst ibland. Ett starkt immunförsvar som kämpar emot eller ett svagt så det bryter ut och går över:) Nåja, det är bara att på det igen!

02 september 2015

Lite galet i värmen men Lidingöloppet närmar sig med stormsteg....

Sommarsemestern tog slut, jobb och skola satte igång och plötsligt var tiden att disponera på träning betydligt mindre. Först tänkte jag att det gör inte så mycket, det är ju nyttigt med lite vila också. Sen kändes det som att vilan blev lite väl många dagar jämfört med träningsdagar....I alla fall med tanke på vad jag har framför mig...Lidingöloppet som legat så långt bort i tiden närmar sig med stormsteg! Jag cyklade till och från jobbet några dagar här efter semestern och har fått till ett par löprundor på lunchen, lite backintervaller men bara en längre runda senaste veckorna. Nåja, vi skulle ju till Spanien några dagar så jag tänkte att jag kan springa då. Träning i värme bildar fler röda blodkroppar som jag skrev om i vintras så det är ju toppen att utnyttja tillfället. Men jösses så varmt det var! Lite väl varmt på eftermiddagen faktiskt. Jag fick ihop en runda på 6 km i 32 graders värme en dag. Alldeles för dåligt vätskad så fryskänslan infann sig på slutet. Ändå var jag lycklig efteråt! Jag får alltid en lyckokänsla efter att jag sprungit, lycklig och avslappnad. Jag mår så himla bra och det är den största drivkraften för mig.

Nästa dag blev det lite uppvärmning och 10x200m intervaller. Mer hanterbart i värmen än långrundor. Sista morgonen tänkte jag dock ta en längre runda och sticka ut tidigt innan värmen hunnit komma men när jag vaknade hade jag lite känning i halsen. Det var svårt att definiera riktigt vad det var men jag ville inte utmana så det blev bara en 2 km rörapåbenenrunda....Igår kom vi hem igen till betydligt svalare väder men det sticker fortfarande lite i min hals så jag får avvakta träning även idag. Förhoppningsvis är mitt immunförsvar starkt som det brukar och vinner kampen, då blir det till att plocka upp fokus och hitta kvalité i passen under de 3,5 veckor som är kvar till Lidingöloppet :)