Jag vann!!!

Jag vann över mitt knä och kom igenom Lidingöloppet på en tid jag inte trodde skulle funka med de förutsättningarna som var. 3.00.29! Jag är sjukt nöjd och älskade loppet! Kommer definitivt att springa igen :)

Jag började dagen med en god frukost på hotellet, valde "snälla" saker eftersom min mage kan sätta fart av för mycket nötter, paprika, grovt bröd mm. Det blev vitt bröd med ost och kalkon, yoghurt med flingor, banan och ett glas Proviva juice. Och kaffe förstås:) Jag lindade in en pannkaka i en servett och en croissant i en annan som jag tog med mig. Det fick bli mellanmål på min promenad till Ropsten där särskilda bussar gick ut till Lidingö.

Jag valde att promenera de 3,5 km från hotellet till Ropsten istället för T-banan. Jag älskar att promenera i Stockholm och känna känslan, minnas den tid jag bodde där och njuta av alla vackra byggnader. Ett bra sätt också att väcka kroppen för det som komma skulle. 

Vid Ropsten kom bussarna på löpande band och det gick snabbt och smidigt ut till Lidingö. Det var ingen kö till nummerlappshämtningen så det finns ingen anledning att ta sig ut dagen innan bara för det utan man kan lugnt göra det på tävlingsdagen.

Jag strosade runt på mässan och vid en monter för rehabprodukter stannade jag och pratade med dom om mitt löparknä. Tanken var att Tina och Louise skulle tejpa mig när de kom ut men jag tänkte att det ändå kunde vara bra att ha något framöver. De visade mig ett band som man drar åt under knäskålen så det håller fast senan som skaver vilket är problemet med löparknä och jag slog till på det.

Strax efter kom ett meddelande från Jenny som väntade vid portalen där man går mot starten. Jag gick dit och vi gjorde oss iordning med nummerlappar, smörjde ormsalva på knät och mjukgörande på fötterna.

Vid det laget hade Tina och Louise också kommit ut till Lidingö men behövde ställa sig i toakö. Den var dock som vanligt lång så jag valde att ta sällskap med Jenny bort till starten och vänta in tjejerna där istället. Jenny startade 20 min innan mig och tjejerna 20 min efter mig. Det drog ut på tiden för tjejerna så när jag stod i startfållan och skulle lämna ifrån mig påsen med överdragskläder mm tänkte jag att det kanske är bäst att jag tar med mig rehab-bandet ifall dom inte hinner tejpa. Jag fäste bandet på linnet och det visade sig vara en bra idé. Det tar sin tid att ta sig till startfållorna från mässområdet eftersom det är 1,8 km och mycket folk och tjejerna hann inte fram innan min start. 

När jag lämnat min påse med överdragskläder insåg jag att jag glömde ta ur mina två Enervit Liquid som skulle vara mina räddare i nöden. Men det var bara att släppa det, att be dom leta upp min påse i kontainern bland alla andra påsar kändes inte som ett alternativ.... Det var som det var och jag fick klara mig ändå. Jag hade tre stycken Enervit GT-tabletter med mig i alla fall och planerade om lite med intaget av dessa istället. Eftersom jag inte kan äta och dricka särskilt mycket under ett lopp så brukar jag köra 1-2 munnar sportdryck nersköljt med 1-2 munnar vatten och resten häller jag över håret. Vid en vätskestation tog jag även en tugga bulle och en tugga banan men mer än så vågade jag inte.

Min känsla av loppet är att banan är lättlöpt första 2 milen. Visst var det en hel del upp och ner även då men det flöt på. Jag började dock känna av knät redan vid 3 km, smärtan ökade mellan 5 och 8 km och vid milen drog jag på bandet över knät. Vilken tur att jag köpte bandet, det var väl investerade 168:-! Jag kände direkt att smärtan minskade och jag sprang vidare med lättare steg. Visst gjorde det ändå ont men det var en mer hanterbar smärta och rörelserna i benet fungerade. Det är alltid lite riskabelt att stanna och gå vid vätskestationerna för då stelnar det till men det var så pass varmt ute att vätskan var viktig också så det blev lite haltande iväg från vätskestationerna. Vid 2 mil hör jag plötsligt någon ropa "Heja Anna-Karin!" Jag tittar upp och får se Nicklas, en ungdomskompis hemifrån som jag inte sett annat än på Facebook på mer än 20 år! Vad glad jag blev! Tänk att han kände igen mig där i spåret! "Kul att se dig i verkligheten!" ropade jag innan jag leende började springa upp för backen. Efter 2 mil blev det lite mer backar men då hade ju också nedräkningen börjat på allvar. Knät ömmade och jag drog åt bandet lite till. Vid 1,5 mil tänkte jag att det var mindre än hälften kvar och vid 2 mil var det ju mindre än milen kvar!! Jag väntade på att tröttheten skulle slå till, men den kom liksom aldrig...Det flöt på bra, jag kände mig pigg och kunde hålla ett hyfsat jämnt tempo. Ändå vågade jag inte öka för tidigt eftersom jag hade hört att dom tuffaste backarna kommer på slutet. Det är väldigt bra att dela upp långa lopp i mindre etapper som man kan fokusera på. Vid 25 km skulle så den fruktade Aborrbacken komma så det var min nästa hållpunkt och jag tänkte att där får jag vila. Jag räknade redan innan med att gå upp för den :) Vid vätskestationen strax innan Aborrbacken serverades det kaffe. Jag tog en sipp och utbrast "Mmm vad gott!" "Ja nu är det bara 6 km kvar" sa den goa mannen som var funktionär uppmuntrande. "Ja men det är ju ingenting!" sa jag. "Nä det är ju ingenting!" svarade han och jag sprang glatt vidare :) Jag var fortfarande pigg och även om tempot minskat något nu när backarna ökat så flöt det på bra och jag sprang förbi en hel del trötta kämpar. Jag kände mig stark när jag såg hur jobbigt många hade det. Och så kom den då, den omtalade Aborrbacken! Den började brant, hög peppande musik strömmade ut ur högtalarna och jag gick uppåt med raska steg. Ganska snabbt planade den ut och jag började springa igen. Hmm....var det bara det där tänkte jag... Men efter ytterligare några hundra meter av uppförslöpning kom det en skylt "Nu är du på högsta punkten 48 m över havet" och jag insåg att Aborrbacken sträckte sig ända dit. Den var inte alls så ruskig som jag hade förberett mig på men när man tittar på totala höjdstigningarna under loppet så inser man att det ju är en del backar :)

Nu var det plötsligt mindre än 5 km kvar och jag sa till mig själv att det ska banne mig bli som "en promenad i parken" hela vägen in i mål. Jag fokuserade på hållningen, upp med bröstet och lätta steg. Jag brukar tänka att loppet är slut när det är 1 km kvar för 1 km är kort i sammanhangen och det går nästan alltid att hitta lite extra krafter att spurta sista kilometern. Vid 1,5 km kvar flämtade en kille bredvid mig "Nu är det inte skönt". Jag log mot honom och sa "Men det är nära nu!" "Ja det är ju sant" sa han och kämpade vidare. När det var runt 500 m kvar stod några goa i publiken med en högtalare som spelade "The final countdown" på hög volym. Vilken känsla som infann sig. Jag ökade stegen lite till och strax öppnade Grönsta Gärde upp sig framför mig. Jag såg målet! Det var en lätt match att leende passera mållinjen och jag kände tårarna bränna i ögonen när jag fick medaljen. SÅ gött! Lidingöloppet var avklarat!

Min Runkeeper visade lite bättre siffror än Lidingöloppets tidtagning, men även om de där 29 sekunderna under tre timmar som Lidingöloppets 3.00.29 visade är lite sura så är jag galet nöjd och glad! Jag mådde orkesmässigt bra hela vägen, jag hade roligt och jag njöt av loppet. Mitt mål var därmed nått och del 3 av min Svenska Klassiker kan prickas av :)