Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

31 maj 2015

Ödsmål tur och retur. Fy bubblan vad grymma vi är!


Idag var det dags att utöka distansen lite! En solig söndag, perfekt för en liten cykeltur :)
Vi bestämmer oss för att ses vid foten av Götaälvbron och när jag kommer dit inser jag att jag står "lite" i vägen medan jag väntar på tjejerna. Det är Hisingen runt och det swishar förbi cyklister som ska ta sig över bron och en runda på Hisingen. Ett lopp på 5 mil som för den delen ingår i Göteborgsklassikern. Men...för oss idag var det lite för kort. Vi hade bestämt oss för att ta oss till Ödsmål, norr om Stenungsund och säga hej till min kollega Hedvig och hennes sambo. 
Glada och peppade trampar vi över bron och på andra sidan svänger vi höger medan de som kör loppet ska fortsätta rakt fram. Funktionären i gula västen springer efter och ropar på oss att vi kör fel var på Tina ropar "Vi ska till Stenungsund!" Haha, det lät för roligt i situationen :) Några cyklister som var med i loppet hakade dock på oss så Louise fick säga till dom att vända. Tänk så tokigt det kan bli! :)

Vi fortsätter norrut genom Kungälv och tar en paus längs vägen i ett lugnt skogsparti.

Kör vidare till Stenungsund och stannar för ett kort fotostopp innan vi rullar vidare, kör lite fel, trasslar oss ut igen och vidare mot Ödsmål. 




Ca 7.7 mil från min start i Billdal trampar vi upp för backen till Hedvigs och Stefans härliga gård. Fåren med sina lamm ligger i hagen på ena sidan och hästarna betar i hagen på andra sidan. Vilken idyll! Dörren öppnas och de välkomnar oss med en kram och en fråga om vi vill ha kaffe? "Jaaaaa kaffe!" utbrister vi alla tre! Vi äter våra medhavda matlådor, dricker kaffe och äter hembakta bullar och det är så mysigt att man bara vill stanna kvar i deras trevliga kök! 


Nåja, vi får slita oss, tackar för deras gästfrihet, tre speedade tjejer som stormar in och babblar oavbrutet och sedan börjar vi resan hemåt. De tipsar om en annan väg för att slippa cykla genom Stenungsund och vi bestämmer oss för att ta den. Den är några kilometer längre men vad gör väl det? Vi samlar ju på kilometrar!
Tidigt kommer en lång härlig nerförsbacke, men sen....jösses vad uppförsbackar det kom! Efter några uppförsbackar har vi kommit strax bortom Ucklum och då ser vi ytterligare en lång, en riktigt riktigt lång och brant backe torna upp sig framför oss. Oh my....Tyckte Hedvig och Stefan att vi behövde backträning tro? :) Det var bara att växla ner till lägsta växeln och trampa på. Jag låg först, kunde inte vända mig om för att se om tjejerna var med utan trampade, trampade och trampade med fokus på toppen av backen. Jag bara skulle besegra den! Fanns inget annat alternativ! När jag kommer upp och det planar ut vänder jag mig om och där är dom! Dom starka, grymma tjejerna! "Wohooo" skriker jag och gör tummen upp! Fy bubblan så bra vi är!!!
Efter den backen var det just inga fler backar men vinden som redan var kraftig tilltog allt mer. Det blåste rejält och i vindbyarna bromsades farten och det började bli rätt kämpigt faktiskt. Milen lämnades bakom oss men timmarna gick och vi hade inte så mycket kvar att äta. Så här i efterhand hade ett stopp på en affär varit smart, men där och då vill man bara hem. 
"Man måste vara lite knäpp när man gör sånt här va?" frågade Louise när vi körde sida vid sida en stund.
"Ja nåt fel måste det vara" blev mitt svar och så trampade vi på...
Det var helt galet så det blåste nu och vi kunde senare se att vindarna varit upp mot 19m/s så det var inte konstigt att det var tungt. 
Äntligen närmade vi oss Göteborg och Götaälvbron skulle återigen besegras. För två veckor sedan var det löpandes och nu cyklandes.....frågan är om det inte var jobbigast idag. På cykel, i kraftig motvind och utan energi kvar i kroppen. Men vi kom upp och över och skiljdes sedan åt där vi träffades ett antal timmar tidigare. Då hade jag 17 km kvar hem, en sträcka som går längs kusten och vindarna var inte på något vis snällare. När jag landade hemma var 16 mil tillryggalagda men det var tuffa mil! Jag var gråtfärdig, ville bara stanna och inte cykla en meter till. Men....då kommer man ju inte hem utan det var bara att stänga av alla sinnen och köra....!



23 maj 2015

Göteborgsvarvet! Ett starkt lopp!


Vad är det egentligen med den här dagen?! Alltid grymt väder! Inte den värmebölja som varit de senaste åren men sol och vindar som mojnat betydligt från gårdagen som var mulen, grå, regnig och svinkall! 
Idag sken solen och jag ångrade inte en sekund att jag valde linne och halvlånga tights.
Jag har varit lite splittrad inför Varvet i år, inte kunnat tagga till ordentligt, känt mig trött och tung i benen från cyklingen och inte fått någon formkänsla alls. Vilade mycket i veckan och idag infann sig till sist pirret. När man står i startfållan, musiken strömmar ut från högtalarna och man omges av löpare av alla slag redo att köra sitt race, då är det svårt att inte dras med. Jag känner hur leendet sprider sig på läpparna, man pratar något ord med någon som står bredvid, önskar varandra lycka till och sen kör man! Det är en stark upplevelse bara att springa över startlinjen! 

När starten sedan gått pratar jag inte mer, då är det fokus på varje steg, få in en skön känsla och ett stabilt tempo. Jag är bra på att inte dras med utan kör ett för mig behagligt tempo. Problemet i år var lite tvärtom att det gick för långsamt på sina ställen. Det var trångt och på många ställen fick jag bromsa upp, sicksacka och byta spår för att inte fastna i det lägre tempot. Men där har man ändå tappat lite fart och när det händer många gånger så tickar tiden på. Försökte ligga på vänsterkanten där det flyter på mest men det korkar igen rejält där också ibland. 
Jag gjorde ändå ett stabilt lopp och mitt starkaste Göteborgsvarv hittills, på Götaälvbron kände jag mig fortfarande pigg och kunde hålla ett bra tempo hela vägen och Avenyn var en helt annan njutning än det brukar vara. Även om jag inte pratar med löpare under loppet så tar jag in omgivningen och njuter av publiken, ler mot musikerna och får ett leende tillbaka. Det stärker! I år var det rekord på personlig pepp efter vägen också. Lagom utspridda stod grannar, svåger, svägerska och kollegor och ropade "Heja Anna-Karin!" och mest stärkande av allt var att Lucas och Alvin var där! De stod första gången och ropade vid Mariaplan och sedan vid den tunga uppförsbacken in mot målet på Slottsskogsvallen och när man hör sin lilla goding ropa "Heja mamma!" så flödar energin i kroppen och man springer på ett tag till i ren eufori :)

Å så här kan man också springa 21 km:)

Efter målgång är det underbart att promenera mot medaljerna, bananen och kexchokladen. "Gick det bra?" frågade en man bredvid mig med ett leende. "Ja, tack det gjorde det" svarade jag "Hur gick det själv?" "Jodå, det gick bra, nu är det bara snusen som fattas" sa han. "Hmm....jag hoppar nog den jag" sa jag med ett skratt. Älskar stämningen efteråt lika väl som innan och under loppet. En otrolig gemenskap där alla gör en enorm prestation oavsett nivå!

En sista prestation är att ta sig ut från målområdet och på trötta ben ta sig upp och sedan ner för bron över målgången. Det är många stapplande ben där :)

Årets 21 km var en njutning och resulterade i ett personbästa på 1.52.31, dryga minuten snabbare än tidigare. Jag är nöjd, för målet var att slå min tidigare tid. Sen gnager den där tävlingstoken där inne och en liten liten uns av besvikelse figurerar i tankarna ändå....Det kändes ju snabbare under loppet, klockan visade ofta på ett tempo från 4.45-5.15/km och jag trodde tiden skulle vara bättre i slutänden. Jag kände mig ju så stark, mycket starkare än förra året. Hur som helst, perioder där det är trångt och man inte kommer förbi och kan köra sitt tempo drar trots allt ner snittet. Men får jag välja, vilket jag ju får så väljer jag nöjd, glad, tacksam och redan nu peppad inför nästa år! Då blir det nytt PB :)


Då var det dags igen!

Den boostade morgongröten med ägg, chiafrön, kanel och mjölk är avnjuten och jag ger mig ut på den vanliga väckakroppenrundan. I år var det också kännapåtemperaturenrunda. Mössa på, vantar på, jacka på. Men det blir, mössa av, vantar av och jacka av. Tack Göteborg för att just den här dagen alltid är en bra dag! Solen strålar från en klarblå himmel och nu kan man inte göra mer. Nu är det bara att köra :)

17 maj 2015

Stormvindar, mössa på och varsin medalj :)

17 maj idag, en rejält kylig och blåsig vårdag fick både jag och Alvin en medalj. Alvins var dock större än mammas :)

Vi gav oss av redan kl 8 i morse till Näset för att Alvin skulle spela Näset cup. Jag hängde med för jag ville gärna se någon match innan det var dags för mig att springa Hallandsleden Terräng. I januari hade jag äran att vinna en startplats till detta lopp när jag kämpade mig igenom Sandsjöbacka Trail Marathon. Jag valde bara 10 km som distans denna gång eftersom Göteborgsvarvet är om en vecka och det var ett bra val. Jag var trött och sliten i benen redan innan loppet pga av framför allt cyklingen som är ovan för mig och tröttar ut musklerna på ett nytt sätt med de distanser vi börjar komma upp i.
Eftersom starten var på ett ställe och mål på ett annat så kunde jag inte ta bilen men Oliver och Isabelle var gulliga och hämtade mig vid Näset, körde mig till Äskhult och hämtade mig i Fjärås. 

Starten på 10 km banan gick vid Äskhults by, ett urmysigt ställe med gamla hus, ett mysigt fik och de som jobbar där har gammaldags fina kläder på sig. Jag var där en stund innan start och de berättade att i sommar kommer där att finnas får, grisar, ardennerhästar och man kärnar smör, säljer hantverk mm Man kan promenera på ett par olika slingor i området och jag kan definitivt tänk mig en utflykt dit en solig dag!

Idag var det dock kallt och blåsigt och det började komma löpare som fyllde gården och precis som mig försökte hålla värmen i de kyliga vindarna. 

Starten gick och vi sprang ner för backen mot skogen. 

Tempot var ganska högt men helt okej. Ganska så snabbt tunnades det ut med folk omkring mig men jag hade inte så mycket koll på hur många som låg framför mig i starten. Jag sprang förbi några de första kilometrarna och hade väl en liten känsla trots allt att jag lämnat en del bakom mig. Fortsatte i ett behagligt tempo för mina trötta ben och påminde mig om att njuta. Traillopp är vackra! Det är alltid härliga miljöer och även om det är viktigt att se vart man sätter fötterna när man rusar fram över stock och sten så vill man lyfta blicken och se det vackra runtomkring också. "Heja heja" hör jag plötsligt från en trädgård vid ett ensligt beläget hus innan det bar av in i skogen igen. Det var en man som fixade i sin trädgård som ropade uppmuntrande. "Tack tack" ropade jag glatt tillbaka. Sista 500 metrarna sprang man uppe på en höjd och med 16 m/s i vindbyarna sprang man liksom nästan på sidan. Jisses så det blåste!

Efter målgång var det gott med lite dricka, banan och kexchoklad och som alltid trevligt att mingla runt lite med andra löpare. En kille som jag pratade några ord med innan start kom i mål en stund efter mig, tog i hand och sa "Tack för draghjälpen"! "Åh, var det lite hjälp alltså, kul!" svarade jag. "Ja absolut" sa han och sånt gör mig så himla glad! Dels att kunna vara till hjälp för någon och så trevligt att få höra det också. Vi är ju liksom alla i samma båt under ett lopp, en gemenskap där vi ska göra samma resa! En stund senare var det prisutdelning och när en tjej som passerade mig efter några kilometer klev upp på prispallen insåg jag att om hon kom trea så kom ju jag fyra då i damernas 10 km! Även om fyra är en lite sur placering och även om det inte var så ofantligt många startande (32st i damklassen) så känner jag mig jättenöjd en dag som denna på trötta slitna ben, frusen och otaggad. Hur gick det till? Börjar slipandet av löptekniken ge resultat i form av bättre löpekonomi? Tänker på löptränarens ord både utför, uppför och på plan mark. Försöker tänka på ett kortare steg och att falla framåt. Idag kändes det svårt dock eftersom benen var så tunga men ändå....det gick ju bra mycket bättre än jag trodde det skulle göra. 

Efter loppet hämtade Oliver och Isabelle mig och vi åkte tillbaka till Näset för att se Alvins sista match för dagen. Nöjda åkte vi sedan hem med varsin medalj, en härlig dag helt enkelt :)


14 maj 2015

12 mil i solen :)

En underbar dag! Skulle nog vilja kalla det den första riktiga vårdagen faktiskt...Sol från en klarblå himmel, temperatur över 15 grader och man ser massor av människor ute. Människor utan jacka, t o m i shorts :)
En stund innan nio i morse rullade jag iväg på min cykel och mötte tjejerna på samma ställe som i söndags. Idag bestämde vi oss dock för att testa en annan runda och cykla ner mot Frillesås. Vi trampade på, passerade genom Kungsbacka, Fjärås och Åsa, tempot var bra. Vi rullade på i 28-30 km/tim på plan mark. Det var lite mer trafik den här vägen än den vi körde i söndags men det var vackert när vi kom ner mot Frillesås och tog en paus på en klippa med utsikt över havet. 
Min vän som ska ta mig 30 mil om fyra veckor....

.....och två grymma tjejer gjorde mig sällskap på 12 mil i solen idag. 

13 maj 2015

Att våga ställa in ett planerat träningspass!


Ibland känns det tungt att ge sig ut och träna och ibland är det just då man ska ge sig iväg för det är så himla skönt efteråt. Men det beror lite på hur dagarna innan sett ut. Känns det tungt för att det varit en jobbig dag på arbetet, krånglat med barnen eller något annat som tagit energi så bit ihop och kör det planerade passet, då lovar jag att det känns bättre efteråt. Men om kroppen är tung på grund av intensiv träning då gäller det att lyssna, att pressa kroppen i de lägena stärker inte utan bryter snarare ner. Då får man backa bandet lite, göra något lättare och låta kroppen återhämta sig eftersom det är vid vila musklerna blir starkare. När man tränar bryts musklerna ner för att sedan byggas upp igen. Men för att få utrymme att byggas upp måste man vila, eller köra lågintensiv återhämtning som exempelvis en promenad. Sömn är också oerhört viktigt för återhämtningen och där måste jag förbättra mig lite...jag tycker det är oerhört "tråkigt" att sova, det finns så mycket annat man vill göra:) Men...jag vet ju att det är viktigt, kroppen behöver minst 6-8 timmars sömn för att stärkas optimalt och att bara köra på utan vila och bra kost är hu egentligen lite bortkastad energi.... Det är lika viktigt att kunna njuta av en vilodag utan dåligt samvete som att njuta av ett träningspass. Hitta balansen och lyssna vad din kropp säger till dig. Jag lyssnade i lördags och istället för det inplanerade löppasset på ca 2 mil så tog jag en 7 km lång promenad och njöt varje minut :)



11 maj 2015

Vårruset :)

Jag gillar lopp.... jag gillar långa lopp....men jag måste ju säga att Vårruset med sina 5 km är ett himla trevligt lopp. Det är verkligen ett lopp för alla, och det vimlar av glada, pigga, skuttande tjejer i Skottsskogen. Framför allt skuttande innan loppet under peppande uppvärmning till hög musik. Här var vi runt 15 tjejer från jobbet som sprang i våra fina Via Egencia tröjor! 
Jag var trött i benen från gårdagens cykling men det var ändå så roligt att springa och så många som hejade på. Min kollega Jessica sprang om mig i början och jag hade sedan häng på henne hela loppet. Såg att hon också var lite seg bitvis eftersom hon kört ett nytt träningspass dagen innan och jag låg tätt bakom henne och tänkte att jag spurtar om henne på slutet. Men i sista uppförsbacken blev mina ben så stumma så i utförslöpet som följde kunde jag inte släppa på som jag ville och Jessica susade iväg. Vid upploppet hade jag henne strax framför mig igen men kom inte ikapp. Hade dock en kamp mot klockan som närmade sig 25 min och tryckte på allt jag hade de sista metrarna och kom in på 24.55 vilket får godkänt med dagens förutsättningar. Och jag hade ett roligt lopp :)
Min kompis Anna (på bilden) sprang också och efteråt tog vi sällskap hem medan de flesta kollegorna trotsade vindarna som ven runt öronen och satte sig en stund med pic-nic påsen. Men eftersom mannen åkt på tjänsteresa så jag fick hem och mysa med lillkillen istället :)


10 maj 2015

Wooh hooo!!! Drygt 10 mil idag!!!

Det är söndag och jag börjar dagen med morgonmys! Älskar morgonmys! Älskar morgonen! Jag kan längta redan på kvällen när jag lägger mig. En kopp kaffe, bläddra i morgontidningen och kika på TV4 Nyhetsmorgon. Sen en god frukost och en lång härlig dag framför sig! Jag och mannen vaknar först, redan vid kl 7 och smyger ner för trappan. Alvin och ungdomarna (Oliver och hans flickvän Isabelle) får sova lite längre. Som att dom skulle vakna även om vi inte smög haha... T o m Alvin sover lite längre på morgonen ibland nu för tiden om han varit vaken lite längre på kvällen. Efter en stund kommer han dock tassande ner för trappan och myser med oss en stund innan frukost. 
När vi ätit är det dags att sätta fart på dagen, jag skulle träffa Tina och Louise för ett långt cykelpass och vi hade bestämt att ses i Lindome och cykla samma väg som jag cyklade förra helgen. Idag var det lite extra spännande för jag skulle cykla fastknipsad med cykelskorna på mina nya pedaler för första gången! 

Men först skulle dom sättas dit och Lucas slet hårt för att få loss dom gamla som satt sig fast rejält. Till slut gick det och de nya sattes dit. Nu var det dags att prova. Spännande!!!! Jag satte fast ena foten och vred loss den igen ett par gånger. Rullade sen iväg en bit, satte fast mig med båda fötterna och vred loss båda innan jag stannade. Tänkte på tips som jag fått från kollegor som är duktiga på cykling, att man kan ha en fot som man alltid vrider loss och blir van vid. 
Men nu var det nog tränat på det och dags att ge mig av. Kändes gött att sitta fast faktiskt och jag kände att det gav extra kraft. Sen "tror" jag att jag ska höja sadeln något för att få mer dragkraft uppåt. Men det får jag ta hjälp med sen. Trampade på till Lindome där jag mötte tjejerna, kopplade loss min högra fot, satte ner den och kände mig grymt nöjd som fixade det. Sen hände det! Vurpan som min kollega Hedvig sa att alla gör! Vi skulle kramas och jag glömmer att jag bara kopplade loss den ena och lägger över tyngden till vänster. Men.... vänsterfoten satt ju fortfarande fast och jag faller pladask i marken! Se där ja, då var det gjort! Och det gick bra som tur var, gjorde inte alls ont och nu är jag bara lite öm på låret :)
Vi cyklade iväg och det rullade på bra. Efter någon mil stannade vi och och tillförde lite energi innan vi glatt cyklade vidare. Det blåste ganska mycket men vi kämpade på, och det var ingenting mot vad som väntade. Vi trampade och trampade, kilometer efter kilometer, mil efter mil och timme efter timme.

Vi pausade en gång till innan vi var tillbaka där vi möttes och vi hade då kämpat på i rejäl motvind! Det tilltog mer och mer och det tog i så man nästan stod stilla ibland. Det susade i öronen av vinden och man blev ordentligt trött även i huvudet. En rejäl mental träning också alltså!

Eftersom tjejerna hade lite längre till Lindome så åkte jag med dom en bit på deras väg hemåt innan jag vände tillbaka och vek av på min väg. Ville få ihop ungefär lika långt för att känna känslan efter samma distans. Fick därför även ta en liten extra runda när jag närmade mig hemma och avslutade vid mitt älskade hav där himlen hade hunnit bli klarblå utan ett moln på himlen!

När jag kom hem hade jag kört ca 10,2 mil och benen värkte sjukt mycket! Jag kunde inte stå stilla utan var tvungen att gå runt runt...Det värkte inte ens så mycket efter Stockholm Marathon förra året. Jag åt en banan, drack en dubbel Resorb Sport med magnesium och tog en lång dusch. När jag var klar hade värken i benen lugnat sig betydligt och det var så gott att få sätta sig vid dukat bord och njuta av lite grillad tonfisk och tomater som smakade underbart! En härlig söndag helt enkelt :)
 

03 maj 2015

En tant med fokus Vätternrundan:)

Söndagmorgon och härligt väder! Dags att ge mig ut på en lite längre cykeltur eftersom jag ju måste få ihop några mil innan den 13 juni...! Jag åt en gooooo grötfrukost med chiafrön, mosad banan och kanel och strax efter nio var jag redo. Jag hade dragit på mig cykelbyxorna så det kändes riktigt mjukt och skönt mot sadeln. I alla fall till att börja med....:)
Min färd började ut mot Lindomevägen och efter ca 12 km passerade jag Lindome Centrum, fortsatte vidare och bestämde mig för att köra 3 mil, sedan pausa och vända tillbaka. Jag stannade till i solen och drack vatten samt åt ett par hemmagjorda energibollar. Mmm....mycket godare än köpta varianter!


Det var roligt att cykla och jag tyckte att det rullade på bra. Vid ett tillfälle blev jag dock omkörd av ett gäng cyklister i fräcka tröjor och jösses vad det gick undan! Fick lite mindervärdeskomplex där men jag påminde mig om att jag är ju ingen cyklist, utan bara en tant som fått för sig att cykla Vätternrundan:)
Jag har beställt nya pedaler för de andra passar inte cykelskorna men de är försenade så jag körde med vanliga löparskor. Det blir intressant att se vad det gör för skillnad när jag kan knipsa fast mig. Förutom det känner jag mig rätt bra rustad när det gäller cyklingen, det är bara en ny hjälm som ska införskaffas. En säkrare hjälm med skärm som även skyddar lite mot regn. För även om vädret idag var fantastiskt så är det ju inte säkert att det är lika fantastiskt den 13 juni:)



02 maj 2015

Att springa långsamt utan krav:)

Idag skulle jag springa långt och länge och utan krav, eller jo ett krav fanns ändå. Att hålla ett lågt tempo med låg puls. Att låta benen mata på i ett tempo som inte gör mig andfådd är alltid lite svårt men också rätt gött, och är man ute länge blir man skönt trött efteråt i alla fall trots att man inte flåsat fram med en bultande puls. Idag var ett sånt pass! Jag skulle springa länge och långsamt, hålla den nedre aurobiska tröskeln eftersom passet var planerat till mer än 90 min. 
Jag skulle använda mitt nya pulsband för att ha koll på pulsen men lite för otålig så förutsatte jag att klockan skulle "hitta" pulsbandet och koppla upp automatiskt och stack iväg utan att läsa instruktionsboken. Typiskt mig tyckte min man när jag efter någon kilometer ringde hem och bad honom kolla hur man skulle göra.... :) Jag krånglade med det ett par gånger men beslutade mig sen att strunta i det och springa på känsla och på tidigare riktlinje där jag borde hålla runt 6.10 tempo och fixa pulsbandet sen i lugn och ro istället. 
Jag valde en runda jag inte sprungit på ett tag, genom Torred där de får sätta stängsel runt tomterna för att inte vildsvinen ska förstöra trädgårdarna!!

Det är så mysig väg att springa men det är med lite skräckblandad förtjusning jag ger mig in där....har aldrig sett ett vildsvin i verkligheten men skulle gärna göra det....på lagom betryggande avstånd...:)
Nu var det inte tidig morgon utan närmare lunch och människor och bilar var i rörelse så vildsvinen gömde sig förmodligen i skogen och inget syntes till. Jag kom ner mot Kullavik och vek där av hemåt. Efter 15 km började min löparmage ge sig tillkänna. Det är märkligt för det kan gå långa perioder utan problem alls och sen sätter den igång varje runda. Jag tycker ändå jag har rätt bra koll på hur/vad jag ska äta eller dricka innan.....Nåja, jag fick stanna till en stund, njuta av utsikten över havet och köra lite plankan tills den lugnat sig och jag kunde springa vidare igen. 



Rundan var lite kortare än jag trodde så det fick bli en extra runda i parken för att få ihop 21 km som jag planerat och eftersom jag vill avsluta så nära en passerad kilometer som möjligt så blev det 22 km. Nöjd och belåten tog jag en lång dusch och njöt av middag på altanen för första gången den här säsongen. Äntligen känner man att sommaren är nära! :)