Idag sken solen och jag ångrade inte en sekund att jag valde linne och halvlånga tights.
Jag har varit lite splittrad inför Varvet i år, inte kunnat tagga till ordentligt, känt mig trött och tung i benen från cyklingen och inte fått någon formkänsla alls. Vilade mycket i veckan och idag infann sig till sist pirret. När man står i startfållan, musiken strömmar ut från högtalarna och man omges av löpare av alla slag redo att köra sitt race, då är det svårt att inte dras med. Jag känner hur leendet sprider sig på läpparna, man pratar något ord med någon som står bredvid, önskar varandra lycka till och sen kör man! Det är en stark upplevelse bara att springa över startlinjen!
När starten sedan gått pratar jag inte mer, då är det fokus på varje steg, få in en skön känsla och ett stabilt tempo. Jag är bra på att inte dras med utan kör ett för mig behagligt tempo. Problemet i år var lite tvärtom att det gick för långsamt på sina ställen. Det var trångt och på många ställen fick jag bromsa upp, sicksacka och byta spår för att inte fastna i det lägre tempot. Men där har man ändå tappat lite fart och när det händer många gånger så tickar tiden på. Försökte ligga på vänsterkanten där det flyter på mest men det korkar igen rejält där också ibland.
Jag gjorde ändå ett stabilt lopp och mitt starkaste Göteborgsvarv hittills, på Götaälvbron kände jag mig fortfarande pigg och kunde hålla ett bra tempo hela vägen och Avenyn var en helt annan njutning än det brukar vara. Även om jag inte pratar med löpare under loppet så tar jag in omgivningen och njuter av publiken, ler mot musikerna och får ett leende tillbaka. Det stärker! I år var det rekord på personlig pepp efter vägen också. Lagom utspridda stod grannar, svåger, svägerska och kollegor och ropade "Heja Anna-Karin!" och mest stärkande av allt var att Lucas och Alvin var där! De stod första gången och ropade vid Mariaplan och sedan vid den tunga uppförsbacken in mot målet på Slottsskogsvallen och när man hör sin lilla goding ropa "Heja mamma!" så flödar energin i kroppen och man springer på ett tag till i ren eufori :)
Å så här kan man också springa 21 km:)
Efter målgång är det underbart att promenera mot medaljerna, bananen och kexchokladen. "Gick det bra?" frågade en man bredvid mig med ett leende. "Ja, tack det gjorde det" svarade jag "Hur gick det själv?" "Jodå, det gick bra, nu är det bara snusen som fattas" sa han. "Hmm....jag hoppar nog den jag" sa jag med ett skratt. Älskar stämningen efteråt lika väl som innan och under loppet. En otrolig gemenskap där alla gör en enorm prestation oavsett nivå!
En sista prestation är att ta sig ut från målområdet och på trötta ben ta sig upp och sedan ner för bron över målgången. Det är många stapplande ben där :)
Årets 21 km var en njutning och resulterade i ett personbästa på 1.52.31, dryga minuten snabbare än tidigare. Jag är nöjd, för målet var att slå min tidigare tid. Sen gnager den där tävlingstoken där inne och en liten liten uns av besvikelse figurerar i tankarna ändå....Det kändes ju snabbare under loppet, klockan visade ofta på ett tempo från 4.45-5.15/km och jag trodde tiden skulle vara bättre i slutänden. Jag kände mig ju så stark, mycket starkare än förra året. Hur som helst, perioder där det är trångt och man inte kommer förbi och kan köra sitt tempo drar trots allt ner snittet. Men får jag välja, vilket jag ju får så väljer jag nöjd, glad, tacksam och redan nu peppad inför nästa år! Då blir det nytt PB :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar