Belöningen efter att man tvekar.....

 ......och ändå ger sig av är värd att komma ihåg till andra dagar då man tvekar! Jag hade cyklat till och från jobbet två dagar innan och kört ett styrkepass på onsdagen som gav mig galen träningsvärk. Jag hade dessutom sovit ruskigt dåligt under natten mot torsdagen. Fotboll på TV och sent i säng, varmt på övervåningen, vaknade, öppnade fönster, fåglarna kvittrade högt i kör, slumrade till, liten kille kommer och kryper ner mellan mamma och pappa, ligger nära mamma, mysigt....men varmt igen, klockan ringer och det är dags att gå upp och åka till jobbet. Gäsp....

Skulle jag verkligen springa hem efter den nästan obefintliga sömnen? 

Arbetsdagen passerade och jag drog på mig träningskläderna, tänkte att jag börjar väl springa lite lugnt så får jag ta bussen om det inte känns bra. 

Men det kändes fantastiskt bra!

Mina distanspass ska gå i ett lugnare tempo än tidigare, hur ologiskt det än verkar så är det så träningsprogrammen är uppbyggda. Jag borde springa distanspassen i 6.10 tempo men jag lyckas inte riktigt.... Snittade 5.50 på mina 17 km hem och det var en alldeles fantastiskt skön "hemresa". SÅ glad att jag inte trängdes på en varm buss, och belöningen när jag sprungit ca 13 km och havet öppnar upp sig är helt underbar!

Stressen från dagen rinner av mig bit för bit i takt med att svetten ökar och omgivningen blir lugnare. 

Min väg hem börjar rörigt genom city, vägarbeten där man får springa i labyrinter. Springer vidare längs hamnen för att sedan vika av och kryssa mig fram på Linnégatan. Ett virrvarr av fotgängare, cyklister och andra löpare. Efter Linnéplatsen blir det något lugnare men fortfarande är det lite stökigt. Längs med Slottsskogsvallen dånar spårvagnarna förbi och cyklisterna har ökat farten. Springer vidare och passerar Marklandsgatan. Där börjar bullerplanket mot bilvägen på ena sidan och det blir ytterligare lite tystare. Benen fortsätter i ett jämnt och metodiskt tempo. Känns skönt....pulsen ligger precis där den ska. Tempot... ja..."lite" för snabbt för distanspass men jag förlitar mig till pulsen och löper på. När jag springer under vägarna som korsar varandra vid Radiomotet kommer naturen närmare. Fåglarnas kvitter som under natten höll mig vaken är nu som den ljuvaste musik. Jag har drygt 8 km kvar och det känns fortfarande grymt behagligt. Springer vidare och efter Askim kommer gång/cykelbanan längre från bilvägen och tystnaden ökar. Fortfarande en hel del som cyklar, går och springer, men det är tystare.... 

Sen öppnar havet upp sig och de sista fyra kilometrarna hem har jag havet vid min sida. Rosenbuskar på min andra sida, det doftar hav och rosor, det doftar sommar:-)

Dagen som började så sömnigt avslutas piggare med krabbfiske och tacksamhet över det jag har turen att ha i min närhet. Och jag kan lägga ytterligare 17 km löpning bakom mig :-)

12 km och 12 övningar kl 12 :-)

Kanske inte bästa tiden att ge sig av på en löparrunda när solen står som högst, men än är inte högsommarvärmen här och molnen drog in efter en stund så det gick fint. Ibland kan man inte välja när rundan ska bli av men har man bestämt sig för att den SKA bli av så blir den det, oavsett tid :-)

Det är dags att trappa upp intensiteten nu, vänja kroppen att träna oftare och längre igen. När man efter långlopp gett kroppen den välförtjänta vilan märker man när man kör igång igen vilken färskvara det är! Flåset har förmodligen inte försämrats så mycket eftersom jag inte varit helt utan träning så länge men när intensiteten ökar känner leder och muskler av det. 

Jag cyklade till jobbet en dag förra veckan, sprang 12 km i söndags, var tillbaka på gymet på lunchen på måndagen och körde intervaller och cyklade till jobbet idag igen. 

Känner mig motiverad att få regelbundenhet i träningen igen och ser fram emot nya utmaningar. 

Har DU tänkt att träna idag? Är det "mycket"....vet inte om du hinner....? Gör det bara! En 15 min promenad, hoppa av bussen ett par hållplatser före den vanliga. Kvällen är ljus, ge dig av ut en stund när barnen somnat, eller ta med barnen? Eller varför inte köra knäböj vid spisen medan du lagar maten. Då står man ju ändå bara där!

Kom ihåg att den lilla rörelsen är bättre än  ingen rörelse alls, och sen mår man finemang!

Det är bra att tänka lite knasigt också, få saker för sig som att eftersom klockan var 12 skulle jag springa 12 km och göra 12 styrkeövningar! 

Knäpp? Ja lite, men jag har skoj:-)

Luft under skorna :-)

Efter att på tre veckor kört Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon och Salomon Trail Tour, tre för kroppen tungt belastande lopp har jag under veckan som varit vilat och tagit lugna promenader. I söndags var det dock dags att känna efter hur benen mådde, och de mådde fantastiskt bra!:-) Kändes som jag hade luft under fötterna, vingar på skorna eller nåt! Lätta fötter och ben tog mig runt på en lugn 7 km runda. Nu är jag redo att återgå till träningen igen och fokusera framåt! 

Förutom min sköna runda ägnade jag mig åt lite kroppsarbete som att skrapa färg från altanen. Träningsvärk i handlederna igår ;-)

Denna effektiva söndag hann jag även med att plocka fläder så om ett par dagar får vi avnjuta läskande flädersaft!

Ja i begreppet "må bra" kan man inkludera många saker och i söndags var en riktig måbrasöndag :-)

 

12,6 km trail en vecka efter marathon...hmm....

....hur tänkte jag där.........:-)

Lördagen kom och det hade gått en vecka sedan jag sprang 42195 m på Stockholms gator, och nu var det alltså var dags för nästa utmaning. 12,6 km trail över fyra ryggar i Skatås. Kul grej tänkte jag när jag anmälde mig, och så ville jag ju testa mina nya Saucony Trail skor! Förra gången jag körde trail var det halkigt som tusan på rötter och stenar. Jag beställde skorna via nätet med leverans till Lucas hotell på hans senaste tjänsteresa, men det blev lite bråttom så istället för ett par trail och ett par Saucony Ride 6 som jag kör långdistans med blev det två trail. Ole dole doff, vilka skulle jag köra i? :-)

"Dom med rosa passar nog sig bäst mamma" tyckte Alvin. 

Med tanke på fredagens regn så tyckte jag också det var ett bra val att ta de svarta och med facit i hand på bilden ovan så......:-)

Jag parkerade bilen hos Tina och Louise innan loppet och tillsammans joggade vi bort till starten i Skatås. Jag kände att benen var rätt okej trots allt, men verkligen inte helt återhämtade. Vid en liten uppförsbacke funderade jag just....."Hur tänkte jag här?"

Men men, när man väl var där var det bara att köra! Vi hämtade nummerlapparna, var glada och taggade!

Det var gyttjigt och blött och i början försökte alla hoppa runt pölarna men efter ett par kilometer kände jag att det var ju ingen idé utan det var bara att köra! Frågan var bara hur långt man skulle sjunka ner i gyttjan och på sina ställen sögs man nästan fast!

För några månader sedan var vi några från M.I.T Tough Team som sprang Skatås mörkaste, ett traillopp i mörker med pannlampa och jag kände igen mig på ett par ställen. Bansträckningen var dock betydligt tuffare denna gång med fyra ryggar som vi skulle över med rejäla stigningar!

Det är utmanande med trail och jag tror man kan tjäna mycket tid med rätt teknik, framför allt nerför över stigar med stenar och rötter, nerför klippor och genom gyttja och små vattendrag. Jag föll pladask på ett ställe men det gick fint och det var bara att köra vidare. 

"Gott med lite backe, det var längesen" kläckte jag ur mig på ett ställe. Lite ironiskt förstås med glimten i ögat, men det var ingen runt omkring mig som hängde med på ironin:-) det VAR en krävande bana där folk var trötta, även om dom inte sprungit marathon. 

Loppet avslutades över Brudarebacken som är en 270 m lång slalombacke och jag såg ingen som sprang uppför hela den kan jag säga! Jag sprang och gick om vartannat och sen var det spurt mot mål!

     (Brudarebacken vintertid)

Som sagt, lite stigningar var det:-)

Nu är ju vi "tjejer" som just passerat 45 så vi fick vara med i 45+ klassen...hmm....känns lite närmare pensionen nu faktiskt när man blir indelad i en sådan åldersgrupp:-)

Men när vi kom i mål på 8:e och 10:e plats så var vi riktigt glada och nöjda och vi lämnade många både yngre kvinnor och herrar bakom oss i skogen!

Jag kan också summera loppet med att återhämtningen efter marathon gått förvånansvärt bra! Inga skadekänningar utan bara lite vanlig seghet som sitter kvar. Nu blir det att ta det lugnt ett par dagar och sedan sätta igång med träningen igen! Jag längtar!!!! :-)

Och vad händer nu då...?! :-)

Sex dagar har gått efter Stockholm Marathon och som alltid efter ett lopp infinner sig en slags tomhet. Liksom.....vad händer nu?!

Denna gången är dock inte riktigt lik de andra för redan nu finns det saker att se fram emot, saker som motiverar och håller träningsandan uppe:-)

Tränat har jag visserligen inte gjort sedan i lördags utan jag har tagit denna veckan som en välbehövlig vilovecka. 

Det är 44 trappsteg upp till kontoret och på måndagen var det tunga steg upp och stapplande steg ner. Men redan på tisdagen kändes det lättare, då kunde jag småspringa ner för trapporna och det blev lättare och lättare uppför för varje dag. En bra måttstock på återhämtningen:-)

Jag är fortfarande lite trött i musklerna men i morgon ska jag ändå ta mig över fyra ryggar i Skatås, 12,6 km i "Salomon Trail Tour".

Det är oerhört kuperat och jag kommer garanterat att även i morgon vara seg i benen och får ta det lite som ett återhämtningspass, men jag ska göra det med goa Tina så det blir jätteroligt!

Jag är sugen på att springa nu! Trodde inte man skulle vara det så snabbt efter en mara, men på något sätt blev jag mer taggad än efter halvmarorna. 

Jag vill förbättra! Jag vill köra mina distanspass rätt och och även längre. Tidigare har jag som längst sprungit 30 km och det bara två gånger innan marathon. Självklart vet ju inte kroppen då hur den ska göra när 30 km passerat. Musklerna är tomma och krampen kryper på. Nu vill jag ut längre! Jag vill vänja kroppen att vara igång i fyra timmar! Minst!! På mitt nästa marathon ska jag ha fyra timmar som mål och med rätt träning kommer det att gå! Med en mara i ryggen vågar jag nu sätta ett tidsmål! :-)

Nu vet jag hur det känns :-)

Det känns alldeles fantastiskt att ha klarat ett marathon! 42195 m! Jag visste innan att det skulle vara långt, och det VAR långt! Men samtidigt härligt långt! Jag visste att det skulle bli tuffare efter tre mil, för det hade andra som gjort det innan berättat. Och det stämde också väldigt bra...:-)

Morgonen började med en god hotellfrukost. Dock saknade jag min gröt, men jag blandade massor med müsli av havregryn i yoghurten. Gav mig sedan av in till Stadion. Det var galet mycket folk i tunnelbanan och ett lämmeltåg som gick mot platsen där det stora äventyret skulle börja. 

Framme vid tävlingsområdet lämnade jag in min väska, gjorde ett sista toabesök och drog mig sedan mot startfållan. Det var oerhört välorganiserat och allt flöt på.

Regnet hängde i luften och plötsligt öppnade sig himlen så många av oss tog skydd under träden. Det gav sig dock snabbt och väderförhållandena under loppet var närmast perfekta. 

När jag stod där och väntade kom min kollega Hedvig med sin pojkvän. Dom skulle springa tillsammans. Vi var fem stycken från jobbet men alla hade sina egna upplägg eftersom vi bodde så utspritt. Vädret gjorde också att vi inte lyckades sammanstråla en stund innan som vi tänkt. Så kommer dom plötsligt gående där! Så roligt! :-) Medan jag står och pratar med dom kommer härliga glada grannen Jenny framrusande med världens bamsekram. Och sen kommer nästa granne Janne gående. I detta vimmel så såg man i alla fall några man känner! Kul! 

Nu var det riktigt pirrigt, några timmars äventyr väntade! Jag kände mig riktigt laddad och förväntansfull och samtidigt spred sig ett slags lugn genom mig. Det blir vad det blir liksom, jag skulle ta det lugnt och klara mig igenom!

Startskottet gick och vi började springa. Jag rös i hela kroppen, tusan så häftigt det var! 

Kilometrarna rullade på i ett gott tempo, jag njöt och såg mig omkring på de som sprang bredvid mig och de som stod på sidorna och hejade. Efter dryga milen kom grannen Janne upp jämsides och vi småpratade lite. Sen dök Jenny upp igen och strax därefter stod hennes man och goa barn och hejade vid sidan om. 

Min familj var tyvärr inte med, jag missade Lucas på Landvetter med en timme när jag åkte på fredagen och han kom hem från sin tjänsteresa, men jag visste att dom följde mig på nätet så jag kände ändå deras närvaro:-)

Jag och Jenny fortsatte tillsammans och småpratade om allt möjligt. Två mil försvann hur lätt som helst kändes det som. Vi hade ett tempo runt 5.50/km och promenerade raskt vid vätskestationerna. Vid 21 km konstaterade vi: "Gött, då har vi gjort ett Göteborgsvarv!" 25 km var nästa milstolpe och Jenny började fantisera om den bananasplit hon skulle äta på kvällen. 

"Tyyyyyst" hör vi då från en kille bredvid. Så ler han och vi springer glatt vidare. Vid 30 km tjoar vi och "firar" att vi båda tagit distansrekord!

Härligt! Är det nu det börjar då eller? sa vi leende. Och strax därefter var det just vad det gjorde! Hälsenorna började göra ont...en ny erfarenhet, men smärta kan man uthärda....fortsätter framåt....vid Slussen böjer sig en man ut i banan och ropar på rejäl stockholmska "Heja fletan" (Jag hade ju flätor, haha) 

Förträngde smärtan i hälsenorna men när backen upp mot andra besöket på Västerbron började kände jag hur låren började snörpas samman. Å nej! Smärta är en sak, men kramp! Hur löser jag det? Vad gör jag om benen plötsligt inte lyder?! Jenny kände av höfterna men var fortfarande stark så jag sa till henne att köra. Jag behövde dra ner tempot lite och mota krampen. Vi skildes åt överens om att nu grejar vi det här! 

Riktigt jobbigt att känna hur krampen var nära när det var 9 km kvar. 9 futtiga km! Det var väl själva den om jag inte skulle kämpa mig igenom dom! Efter Västerbron gick det lite nerför innan jag kom upp på Vasagatan för andra gången. Då blev det tuff igen, jag var tvungen att stanna till utanför Clarion Hotel Sign och huka mig ner lite, försöka att på något vis sträcka ut låren. När jag står där får jag en lätt dunk i ryggen och någon ropar "Kom igen nu, inte långt kvar!" Jag tittar upp och det var min kollega Hedvigs pojkvän som pushade på när dom sprang förbi. 

Och han hade ju rätt! Det var inte långt kvar! Bara några kilometer! Jag började springa igen och varvat med promenader närmade jag mig målet. Det gick dock inte så fort! 1 km kvar....jag sprang på....såg Stadion.....det är nära nu! Det är svårt att beskriva den överväldigande känslan när jag springer in på Stadion, springer ett halvt varv där inne och korsar mållinjen! JAG GJORDE DET!  ETT HELT MARATHON!! SÅ MÄKTIGT!!!

Jag var så glad och lättad att tårarna brände i ögonen. 

När jag sedan kommit in på området, hämtat min väska och fått på mig lite kläder så kommer Jenny igen! Vad glad jag blir!:-)

Vi kramas, dricker kaffe, mumsar kanelbulle och festar t o m loss på lite folköl som det bjöds på efter loppet. 

Vi stannar en stund och njuter av vad vi just genomfört innan vi drar oss därifrån. Jenny ska möta upp familjen och jag åker ut till Arlanda för att träffa grymma kollegan Madde som också sprungit men som drog sig ut till hotellet lite snabbare än mig. Vi går och käkar och skrattar gott åt oss själva när vi stapplar ner för en trappa :-)

Det var gott med lite käk även om jag inte är särskilt hungrig direkt efter att jag sprungit. Och det var gott om grejer i goodie bagen man fick efter loppet också.

Varsitt rum på Radisson hade vi, och man kan alltid lita på Radisson och deras kuddar så det var underbart att krypa ner i sängen. 

Jag sov riktigt gott i den härliga sängen och flygplanen stod redo alldeles utanför fönstret :-)

När jag vaknade var jag rejält hungrig och efter en fantastisk frukost flög vi hem med 8.35 planet. 

Sen byttes den ena aktiviteten mot den andra, från löparfest i huvudstaden till krabbfiske vid underbara Billdalsbadet. 

Vilken helg! Vilken erfarenhet! Vilken härlig underbar känsla! Ja nu vet jag hur det känns, och jag vet också redan nu att det här vill jag göra igen :-)