Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

05 juli 2015

Då var det gjort, och utan sockor:)


Vi kom i god tid till Vansbro, hämtade nummerlapparna, packade om, sa hej då för en stund till Lucas, Alvin och Lucas farbror Håkan som var med som support och drog oss sedan med våra påsar för ombytet bort mot starten.


Smörja vaselin i nacken mot skav, dra på våtdräkter och smörja händer och fötter med värmande salva. Jag struntade i både neoprenhandskar och sockor, vågade chansa!! Ca 18 grader i vattnet kändes dom det kunde bli hur som helst men när det ändå blivit så pass varmt tog jag beslutet att inte riskera obehag av sockor eller handskar.

Det var hett, svetten rann innanför våtdräkten och jag såg faktiskt fram emot att kliva i vattnet för lite svalka. När det var dags för vår startgrupp gick vi på led genom en portal och aktiverade chipet, fortsatte ut i vattnet, tvekade inte en sekund och började bara simma. Det kändes hur bra som helst. Tina och Louise som kan crawla gled fint iväg och jag simmade lugnt och stilla mitt bröstsim. Solen värmde gott i ansiktet och jag tänkte mig att jag var på semester i ett varmt land :) Jag tycker ju att det är så oerhört tråkigt att simma!!! Måste ju hitta lite saker som gör det mindre tråkigt! Jag började räkna simtagen...1..2..3....527....528.... I förrgår när jag simmade 1,5 km i sjön hade jag tagit 520 simtag när Lucas kom ikapp med båten och sa att jag simmat 480 m så jag tänkte att 550 simtag kanske är runt 500 m. Då kom en boj där det stod 2250 m och någon bakom mig säger något om att vi simmat 250 m. "Va?!" tänkte jag "det kan väl inte stämma!" Fick en "fyfasenvadtråkigtkänsla" men...det var ju bara att simma vidare... Plötsligt kommer en till boj där det stod 2000 m! Hur tusan tänkte jag innan? Självklart hade vi simmat 750 m och inte 250 m när det var 2250 m kvar! Och nu var det alltså bara 2 km kvar. Gött! Hörde ett par tjejer bakom prata om att simglasögonen var i vägen. Skönt, då gjorde jag rätt val som struntade i dom när jag skulle simma bröstsim. 
Mamma and kom simmande med sina ungar mitt bland alla människor så det var något att titta på en stund, men ganska snabbt hittade dom en väg ut. Började räkna simtag igen....bojen med 1500 m dök upp och jag var halvvägs. Nästan 500 m längre fram gick en bro över älven och där uppe stod Lucas, Alvin och Håkan. Vad glad jag blev! 

Jag pratade lite med dom och strax efter svängde banan in i Västerdalälven. Där var det motströms men jag upplevde en marginell skillnad. Det kändes mest som att det bara var lite mera vågor. Intill bryggan var det trångt och eftersom jag inte var trött så låg jag hellre något längre ut där det var lite mer strömmar och mindre folk än att trängas vid bryggkanten. 
Man hade ju hört att det skulle vara trångt med armar och ben överallt men jag kände inte av det så mycket. Framåt hade jag ju koll och skulle jag simma om någon så vek jag åt sidan och simmade inte upp på ryggen på den andre. Förvånades dock över att flera låg så nära bakom mig. Det var obehagligt att känna att man sparkade på någon och jag blev återhållsam med bentagen. Men så kom jag på att det är ju faktiskt inte jag som ska vara försiktigt, jag ser ju inte bakåt. Dom bakom mig bör ju hålla koll precis som jag gjorde framför mig. 
Sista kilometern gick Lucas och Alvin bredvid älven och vi ropade lite till varandra då och då. "Heja mamma!" ropade Alvin från ett träd han klättrat upp i. Det värmde gott i hjärtat :) Lucas ropade och frågade om det var jobbigt, jag svarade att det var lugnt och frågade samtidigt om dom hade det bra. "Ja men vi har det ganska jobbigt så du kan väl skynda dig lite" svarade han. Sen log han och så gjorde även människorna som satt längs kanten runtomkring :)
Hela sista kilometern kunde man se målet där framme och med 500 m kvar räknades det ner för varje hundra meter  längs bryggkanten. Ett par hundra meter innan mål började händerna bli lite kalla och fingrarna liksom fladdrade i simtagen för det gick inte att hålla ihop dom. Men det var lätt att strunta i det och ha fokus på målet som närmade sig, och väl framme var det riktigt gött att sätta upp handen mot måltavlan och höra pipet i chipet på handleden. 


Vansbrosimningen var avklarad på 1.24.27 och kändes lätt som en plätt. Jag har ingen simteknik, tycker det är astråkigt, simmar bara bröstsim i ett lugnt och metodiskt tempo och kan inte skynda mig. Direkt jag försökte kändes det som jag fick halva älven över mig och obehagliga kallsupar. Min kondition hjälpte mig dock till ett lätt och behagligt lopp och delmål två i En Svensk Klassiker är avprickad. Även efter detta lopp fick jag en ros och denna gång var det min lilla kille som ville köpa en ros till mamma :) 

Det var en härlig dag och nu måste jag ju erkänna en sak....den lilla tävlingstoken i mig viskar att jag måste lära mig crawla, ge simningen en chans att bli roligare och någon gång slå min tid på Vansbrosimningen :)


04 juli 2015

Kan inte bestämma mig....

På väg upp till Vansbro för att simma och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag känner inför det här loppet....tror att jag liksom förträngt det lite....:) i normala fall brukar jag ladda inför lopp, äta och dricka med tanke bakom men inte den här gången. Jag brukar också ha ett positivt pirr, se fram emot loppen med glädje men inför det här loppet har jag inte riktigt fokus, jag bävar lite. Framför allt för kylan! Med eller utan neoprenhandskar och sockor....kort eller lång våtdräkt.... Simmade 1,5 km i sjön i förrgår utan handskar och sockor och med kort våtdräkt, 18-19 grader och det var kallt.... Hmm....tror kanske att jag bestämt mig nu....lång våtdräkt och sockor....mina fötter är mer känsliga än händerna och det kan vara skönt att ha händerna "fria". Japp, så får det bli! Nu är det nära, nu är det dags och nu är det bara att köra!!!