Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

19 april 2016

Spring Trail Österlen

Då var helgen här, den helgen då jag och min man skulle åka till Österlen med våra vänner. Vi skulle njuta av god mat, löpning och fiske och barnen var ensamma hemma. Min axel gjorde fortfarande fruktansvärt ont och att ligga ner gick inte så lite av den förväntade avkopplingen och glädjen inför helgen var något grusad. Men jag ville prova och göra det bästa av situationen. Förra året var det bara jag och min man och lillkillen var hos sin farmor men i år var hon i sitt hus i Spanien så storebror snart 22 år passade lillebror 10 år. Jag tänkte att lillebror nog ringer och längtar och är ledsen när kvällen kommer, men icke. Jag sms:ade storebror och frågade om lillen ville prata men lillebror hade frågat. "Är hon i luren?" "Nej, hon frågar på sms" "Okej...hälsa att jag ringer henne i morgon"
:) Helt underbart! Lillkillen var så stolt och nöjd att vara ensam hemma med storebror utan tjatiga mamma och pappa. 
Vi kom ner sent på fredagkväll och checkade in på det mysiga boendet Kastanjegården. Vi hade två lägenheter som satt ihop och det var hur mysigt som helst. 

På lördagen stack männen tidigt och fiskade medan jag och Anna åt en go frukost med hembakta surdegsbaguetter som värdparet gjort, yoghurt och hembygd äppelmust från några av gårdens 4000 äppleträd. 
Vi åkte sedan bort till Christinehhofs slott vid naturreservatet Christinehofs ekopark där vi fick våra nummerlappar.

Vädret var fortfarande ruggigt, det regnade lite och vi satte oss i bilen och väntade att klockan skulle bli 11 då startskottet skulle gå. Och där i bilen slog det mig...."Tänk om jag blir sist!" sa jag till Anna. Jag tänkte att axeln kanske protesterar för mycket eller att jag inte orkar för att jag inte har tränat så mycket senast tiden... Nåja, någon ska ju komma sist också men tanken var lite jobbig för jag hade en fantastisk upplevelse av detta lopp förra året så jag ville ha en fin upplevelse i år igen. Så var det då dags och lagom till starten gick upphörde regnet och solen trängde sig fram. Ett pärlband av löpare joggade ut från slottsgården och in i skogen. Första kilometrarna är det i princip flackt men sen börjar stigningarna komma. Man springer över en kulle och det är då man tror att någon skojar med en. Upp, och så ner igen fast du ser att du kan springa bredvid också. Men se det får man inte för där står en funktionär:) 


Solen värmde och det var oerhört grönt och alldeles fullt av vitsippor. När man springer uppe på en kant med Verkeån nedanför är det så vackert att man får hejda sig för att inte bara stanna och fota hela tiden. 

Det kändes riktigt bra, kilometrarna flöt på och jag försökte tänka på att släppa ner armen då och då så den inte skulle bli för ansträngd i axeln. 
Första 13-14 km var som en promenad i parken men sen började benen känna av bristen på träning senaste veckorna. Jag tog en Enervit Liquid och fick lite nya krafter som höll en bit, men som alltid när jag minskat mängden på styrketräning så kommer löparknät som ett brev på posten. Så från 18 km och hela vägen till mål var det pannbenet som drog det tyngsta lasset. Att lyfta blicken och njuta av naturen tar en också framåt i detta fantastiska lopp!

Det som kan bli lite tungt är att det står 21km+ på beskrivningen av loppet men både i år och förra året var det 22km+ enligt Runkeeper och pulsklocka. Det blir mentalt ganska tufft sista kilometern när man räknat ner till 21 och sen är det 1 km kvar. I en backe mot slutet gick jag med en kille vars vader protesterade och vi peppade varandra att det var nära nu. Vi såg slottet och när backen planade ut gick benen av sig själva med blicken på slottet. Jag visste vad som väntade på slutet, i år precis som förra året avslutades loppet med trappor upp mot slottsgården och slutspurten går över kullerstenar in genom porten. Puh....det gick ju vägen. Medaljen i trä hängdes runt min hals, jag tog ett äpple och en äpplejuice och fick syn på Anna som kommit i mål innan mig.

Anna är en grym löpare som sprungit många Göteborgsvarv men det var hennes första traillopp och hon älskade det. Vi bestämde att det får bli repris nästa år igen. Jag kom inte heller sist utan 67:a av 175 i damklassen så med tre veckors sömnbrist, i princip ingen träning och en axel med en sena som befaras vara av så är jag nöjd :)

Vi åkte tillbaka till Kastanjegården och grabbarna hade också kommit tillbaka från sitt fiske. Efter en go dusch åkte vi till Fridens pizzeria och åt deras fantastiska pizzor som inte liknar något annat. Ska ni till Kivik så missa inte den. Men boka bord för det är poppis! 

Efter maten blev det en promenad vid Stens hufvud och det är knappt man kan tro att det är Sverige. Det är så synd bara att vårt klimat gör att vi inte kan utnyttja såna här vackra stränder så långa perioder per år. 




En natt till sov vi på Kastanjegården och på söndag förmiddag blev det ytterligare lite sightseeing vid Vik där vi kollade in Prästens badkar och bara njöt av en skön promenad i solen innan vi åkte hem till barnen :) 




15 april 2016

Jag trodde verkligen att det blivit bättre...

I morgon har det gått tre veckor sedan något märkligt hände med min axel medan jag sov. Jag har kört mina rehabövningar och petat i mig piller även om jag inte gillar det. Men för att inflammationen ska dämpas och för att över huvud taget kunna sova något alls på natten så har jag varit tvungen. Tabletterna har ändå inte tagit all smärta och jag har fått sitta upp hela nätterna för att ligga ner har inte funkat alls. Börjar bli lite trött nu...
Hur som helst så avtog smärtan någon liten grad i förrgår och jag minskade tablettintaget. Igår eftermiddag åkte jag glad och förväntansfull hem till min vän ovh sjukgymnast Louise för en kontroll och kände att det här känns bra. Hon kommer säga att jag har blivit bättre! :) Louise börjar klämma och känna, vrida och vända och när jag ska trycka handen utåt mot hennes hand säger jag glatt "Jag tycker att jag har blivit lite starkare" Louise ser på mig med en lite ledsen blick och säger "Men det tycker inte jag..." Hon förklarar att hon hade velat se en större förändring även i styrkan men nu befarar hon att det kan vara ganska illa med senan så nu skickar hon mig vidare. Men....inflammationen börjar i alla fall ge sig lite, det var lite mer rörlighet i axeln då svullnaden minskat något och bara det kan jag känna är en lättnad. Jag har fortfarande oerhört ont, men vetskapen om att det blivit bättre på det planet gör att jag ser fram mot ännu mindre smärta och mera sömn. Skidsäsongen är över, det är långt till nästa och jag kommer att kunna springa och cykla framöver. Då kan jag stå ut med smärtan lite till och vad som händer sen får vi se. Först mera rehab med rätt övningar för musklerna runt axeln, sen förmodligen röntgen och om det blir operation eller inte får visa sig. En dag i taget, en sak i taget. Det blir bra till slut.
 

05 april 2016

Nej jag mår inte alltid bra!


Det finns de som retar sig på att jag oftast är glad och positiv och mår bra. Och javisst, jag är ofta glad och mår oftast bra men jag har också motgångar som andra. Jag har haft större motgångar och mått sämre än de flesta vet... Tillfällen då det känts som att jag aldrig kommer kunna resa mig igen... Men jag har rest mig och för varje gång blivit lite starkare. Men nog om det, det är en helt annan story..... Vad jag vill säga är att jag har min positiva inställning att tacka för mycket så jag är glad att jag funkar som jag gör. Det gör livet bra mycket enklare och ärligt talat, det finns ju alltid någon som har det värre. Eller hur? Sen ska man respektera att en stor motgång för någon kan vara en liten för någon annan. Allt beror på vilka prövningar man utsatts för i livet. Jag har prövats en del, vissa saker delvis självförvållat då jag kastat mig ut och vågat satsa. Men också prövningar jag inte kunnat påverka utan bara fått klara mig igenom. 
Den prövning jag utsätts för nu är väl lite av båda delarna. Jag kan inte hjälpa hur jag är byggd, men trots att jag har rätt bra koll på min kropp och träning över lag så har jag missat vetskapen om varför axelträning alltid känts lite knöligt och trögt för mig. Jag är inte så rörlig i axelleden och det är liksom trångt. Att göra axelpress tar t ex emot och hackar lite men jag har alltid trott att det berott på att jag varit klen i axlar och rygg. Inför Vasaloppet har jag tänjt på gränserna, jag har ökat på träningen för axlar och rygg och jag åkte ju också skidor i några timmar när jag genomförde Vasaloppet så visst har de utsatts för en del på sista tiden. 
Över Påskhelgen som var två veckor efter Vasaloppet och jag ändå hunnit vila var vi till norska fjällen dit vi åkt vid Påsk senast åren för att hälsa på underbara norska vänner och umgås med skidåkning över fjället, korvgrillning, lekar och allmänt mys. 


I år var vädret inte på topp så det blev inte jättemycket skidåkning och alltså ingen större ansträngning där. Men tredje natten vaknar jag av att jag har så frukansvärt ont! Jag har hög smärtgräns men det gjorde så ont så jag grät. Jag låg bredvid lillkillen i en liten säng med hård madrass och låg lite klämd mot väggen vilket jag fått förklarat för mig gjorde att det blev syrebrist och inflammation i muskelfästen och senor. 
Mina underbara vänner är sjukgymnaster och de har undersökt mig, tejpat mig och gjort akupunktur. Jag har fått rehab övningar och nu är det tålamod tålamod tålamod! Det har jag mycket av men INTE när det gäller sånt här! Jag ska vara i rörelse men får inte provocera smärtan. Jag har ingen kraft utåt och kan exempelvis inte ens putta upp duschdörren med utsidan av handen i den rörelse det blir då. Diagnosen som ställts är Impingement/inklämning med mycket nedsatt kraft vid statiskt test av m.infrapinatus och m.subscapularis. Vid första undersökningen blev Louise rädd att senan var av....Den hade varit fin! Nu hoppas vi att så inte är fallet så jag klarar mig med BARA rehab och slipper operation. Bara den värsta smärtan kan ge sig snart.... Jag gillar inte att ta tabletter men har tagit en till kvällen, dock hjälper det inte helt och hållet ändå. På dagarna står jag ut men det är omöjligt att ligga ner så jag sitter och sover på nätterna sedan 1,5 vecka tillbaka och börjar bli lite trött nu.......
Jag tänker ändå, det finns de som har det värre, som har kronisk värk och som aldrig blir bra. Jag lever fortfarande i tron att detta blir bra och att det handlar om att lyssna till de som vet hur och vad jag ska göra, följa råden och tänka positivt. Min inställning har räddat mig förut och hållit mig uppe och den kommer att göra det igen!
Everything will be okay in the end. If it´s not okay, it´s not the end!