Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

19 april 2016

Spring Trail Österlen

Då var helgen här, den helgen då jag och min man skulle åka till Österlen med våra vänner. Vi skulle njuta av god mat, löpning och fiske och barnen var ensamma hemma. Min axel gjorde fortfarande fruktansvärt ont och att ligga ner gick inte så lite av den förväntade avkopplingen och glädjen inför helgen var något grusad. Men jag ville prova och göra det bästa av situationen. Förra året var det bara jag och min man och lillkillen var hos sin farmor men i år var hon i sitt hus i Spanien så storebror snart 22 år passade lillebror 10 år. Jag tänkte att lillebror nog ringer och längtar och är ledsen när kvällen kommer, men icke. Jag sms:ade storebror och frågade om lillen ville prata men lillebror hade frågat. "Är hon i luren?" "Nej, hon frågar på sms" "Okej...hälsa att jag ringer henne i morgon"
:) Helt underbart! Lillkillen var så stolt och nöjd att vara ensam hemma med storebror utan tjatiga mamma och pappa. 
Vi kom ner sent på fredagkväll och checkade in på det mysiga boendet Kastanjegården. Vi hade två lägenheter som satt ihop och det var hur mysigt som helst. 

På lördagen stack männen tidigt och fiskade medan jag och Anna åt en go frukost med hembakta surdegsbaguetter som värdparet gjort, yoghurt och hembygd äppelmust från några av gårdens 4000 äppleträd. 
Vi åkte sedan bort till Christinehhofs slott vid naturreservatet Christinehofs ekopark där vi fick våra nummerlappar.

Vädret var fortfarande ruggigt, det regnade lite och vi satte oss i bilen och väntade att klockan skulle bli 11 då startskottet skulle gå. Och där i bilen slog det mig...."Tänk om jag blir sist!" sa jag till Anna. Jag tänkte att axeln kanske protesterar för mycket eller att jag inte orkar för att jag inte har tränat så mycket senast tiden... Nåja, någon ska ju komma sist också men tanken var lite jobbig för jag hade en fantastisk upplevelse av detta lopp förra året så jag ville ha en fin upplevelse i år igen. Så var det då dags och lagom till starten gick upphörde regnet och solen trängde sig fram. Ett pärlband av löpare joggade ut från slottsgården och in i skogen. Första kilometrarna är det i princip flackt men sen börjar stigningarna komma. Man springer över en kulle och det är då man tror att någon skojar med en. Upp, och så ner igen fast du ser att du kan springa bredvid också. Men se det får man inte för där står en funktionär:) 


Solen värmde och det var oerhört grönt och alldeles fullt av vitsippor. När man springer uppe på en kant med Verkeån nedanför är det så vackert att man får hejda sig för att inte bara stanna och fota hela tiden. 

Det kändes riktigt bra, kilometrarna flöt på och jag försökte tänka på att släppa ner armen då och då så den inte skulle bli för ansträngd i axeln. 
Första 13-14 km var som en promenad i parken men sen började benen känna av bristen på träning senaste veckorna. Jag tog en Enervit Liquid och fick lite nya krafter som höll en bit, men som alltid när jag minskat mängden på styrketräning så kommer löparknät som ett brev på posten. Så från 18 km och hela vägen till mål var det pannbenet som drog det tyngsta lasset. Att lyfta blicken och njuta av naturen tar en också framåt i detta fantastiska lopp!

Det som kan bli lite tungt är att det står 21km+ på beskrivningen av loppet men både i år och förra året var det 22km+ enligt Runkeeper och pulsklocka. Det blir mentalt ganska tufft sista kilometern när man räknat ner till 21 och sen är det 1 km kvar. I en backe mot slutet gick jag med en kille vars vader protesterade och vi peppade varandra att det var nära nu. Vi såg slottet och när backen planade ut gick benen av sig själva med blicken på slottet. Jag visste vad som väntade på slutet, i år precis som förra året avslutades loppet med trappor upp mot slottsgården och slutspurten går över kullerstenar in genom porten. Puh....det gick ju vägen. Medaljen i trä hängdes runt min hals, jag tog ett äpple och en äpplejuice och fick syn på Anna som kommit i mål innan mig.

Anna är en grym löpare som sprungit många Göteborgsvarv men det var hennes första traillopp och hon älskade det. Vi bestämde att det får bli repris nästa år igen. Jag kom inte heller sist utan 67:a av 175 i damklassen så med tre veckors sömnbrist, i princip ingen träning och en axel med en sena som befaras vara av så är jag nöjd :)

Vi åkte tillbaka till Kastanjegården och grabbarna hade också kommit tillbaka från sitt fiske. Efter en go dusch åkte vi till Fridens pizzeria och åt deras fantastiska pizzor som inte liknar något annat. Ska ni till Kivik så missa inte den. Men boka bord för det är poppis! 

Efter maten blev det en promenad vid Stens hufvud och det är knappt man kan tro att det är Sverige. Det är så synd bara att vårt klimat gör att vi inte kan utnyttja såna här vackra stränder så långa perioder per år. 




En natt till sov vi på Kastanjegården och på söndag förmiddag blev det ytterligare lite sightseeing vid Vik där vi kollade in Prästens badkar och bara njöt av en skön promenad i solen innan vi åkte hem till barnen :) 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar