Jag trodde verkligen att det blivit bättre...

I morgon har det gått tre veckor sedan något märkligt hände med min axel medan jag sov. Jag har kört mina rehabövningar och petat i mig piller även om jag inte gillar det. Men för att inflammationen ska dämpas och för att över huvud taget kunna sova något alls på natten så har jag varit tvungen. Tabletterna har ändå inte tagit all smärta och jag har fått sitta upp hela nätterna för att ligga ner har inte funkat alls. Börjar bli lite trött nu...

Hur som helst så avtog smärtan någon liten grad i förrgår och jag minskade tablettintaget. Igår eftermiddag åkte jag glad och förväntansfull hem till min vän ovh sjukgymnast Louise för en kontroll och kände att det här känns bra. Hon kommer säga att jag har blivit bättre! :) Louise börjar klämma och känna, vrida och vända och när jag ska trycka handen utåt mot hennes hand säger jag glatt "Jag tycker att jag har blivit lite starkare" Louise ser på mig med en lite ledsen blick och säger "Men det tycker inte jag..." Hon förklarar att hon hade velat se en större förändring även i styrkan men nu befarar hon att det kan vara ganska illa med senan så nu skickar hon mig vidare. Men....inflammationen börjar i alla fall ge sig lite, det var lite mer rörlighet i axeln då svullnaden minskat något och bara det kan jag känna är en lättnad. Jag har fortfarande oerhört ont, men vetskapen om att det blivit bättre på det planet gör att jag ser fram mot ännu mindre smärta och mera sömn. Skidsäsongen är över, det är långt till nästa och jag kommer att kunna springa och cykla framöver. Då kan jag stå ut med smärtan lite till och vad som händer sen får vi se. Först mera rehab med rätt övningar för musklerna runt axeln, sen förmodligen röntgen och om det blir operation eller inte får visa sig. En dag i taget, en sak i taget. Det blir bra till slut.