Belöningen efter att man tvekar.....

 ......och ändå ger sig av är värd att komma ihåg till andra dagar då man tvekar! Jag hade cyklat till och från jobbet två dagar innan och kört ett styrkepass på onsdagen som gav mig galen träningsvärk. Jag hade dessutom sovit ruskigt dåligt under natten mot torsdagen. Fotboll på TV och sent i säng, varmt på övervåningen, vaknade, öppnade fönster, fåglarna kvittrade högt i kör, slumrade till, liten kille kommer och kryper ner mellan mamma och pappa, ligger nära mamma, mysigt....men varmt igen, klockan ringer och det är dags att gå upp och åka till jobbet. Gäsp....

Skulle jag verkligen springa hem efter den nästan obefintliga sömnen? 

Arbetsdagen passerade och jag drog på mig träningskläderna, tänkte att jag börjar väl springa lite lugnt så får jag ta bussen om det inte känns bra. 

Men det kändes fantastiskt bra!

Mina distanspass ska gå i ett lugnare tempo än tidigare, hur ologiskt det än verkar så är det så träningsprogrammen är uppbyggda. Jag borde springa distanspassen i 6.10 tempo men jag lyckas inte riktigt.... Snittade 5.50 på mina 17 km hem och det var en alldeles fantastiskt skön "hemresa". SÅ glad att jag inte trängdes på en varm buss, och belöningen när jag sprungit ca 13 km och havet öppnar upp sig är helt underbar!

Stressen från dagen rinner av mig bit för bit i takt med att svetten ökar och omgivningen blir lugnare. 

Min väg hem börjar rörigt genom city, vägarbeten där man får springa i labyrinter. Springer vidare längs hamnen för att sedan vika av och kryssa mig fram på Linnégatan. Ett virrvarr av fotgängare, cyklister och andra löpare. Efter Linnéplatsen blir det något lugnare men fortfarande är det lite stökigt. Längs med Slottsskogsvallen dånar spårvagnarna förbi och cyklisterna har ökat farten. Springer vidare och passerar Marklandsgatan. Där börjar bullerplanket mot bilvägen på ena sidan och det blir ytterligare lite tystare. Benen fortsätter i ett jämnt och metodiskt tempo. Känns skönt....pulsen ligger precis där den ska. Tempot... ja..."lite" för snabbt för distanspass men jag förlitar mig till pulsen och löper på. När jag springer under vägarna som korsar varandra vid Radiomotet kommer naturen närmare. Fåglarnas kvitter som under natten höll mig vaken är nu som den ljuvaste musik. Jag har drygt 8 km kvar och det känns fortfarande grymt behagligt. Springer vidare och efter Askim kommer gång/cykelbanan längre från bilvägen och tystnaden ökar. Fortfarande en hel del som cyklar, går och springer, men det är tystare.... 

Sen öppnar havet upp sig och de sista fyra kilometrarna hem har jag havet vid min sida. Rosenbuskar på min andra sida, det doftar hav och rosor, det doftar sommar:-)

Dagen som började så sömnigt avslutas piggare med krabbfiske och tacksamhet över det jag har turen att ha i min närhet. Och jag kan lägga ytterligare 17 km löpning bakom mig :-)