Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

01 juni 2014

Nu vet jag hur det känns :-)


Det känns alldeles fantastiskt att ha klarat ett marathon! 42195 m! Jag visste innan att det skulle vara långt, och det VAR långt! Men samtidigt härligt långt! Jag visste att det skulle bli tuffare efter tre mil, för det hade andra som gjort det innan berättat. Och det stämde också väldigt bra...:-)

Morgonen började med en god hotellfrukost. Dock saknade jag min gröt, men jag blandade massor med müsli av havregryn i yoghurten. Gav mig sedan av in till Stadion. Det var galet mycket folk i tunnelbanan och ett lämmeltåg som gick mot platsen där det stora äventyret skulle börja. 

Framme vid tävlingsområdet lämnade jag in min väska, gjorde ett sista toabesök och drog mig sedan mot startfållan. Det var oerhört välorganiserat och allt flöt på.

Regnet hängde i luften och plötsligt öppnade sig himlen så många av oss tog skydd under träden. Det gav sig dock snabbt och väderförhållandena under loppet var närmast perfekta. 

När jag stod där och väntade kom min kollega Hedvig med sin pojkvän. Dom skulle springa tillsammans. Vi var fem stycken från jobbet men alla hade sina egna upplägg eftersom vi bodde så utspritt. Vädret gjorde också att vi inte lyckades sammanstråla en stund innan som vi tänkt. Så kommer dom plötsligt gående där! Så roligt! :-) Medan jag står och pratar med dom kommer härliga glada grannen Jenny framrusande med världens bamsekram. Och sen kommer nästa granne Janne gående. I detta vimmel så såg man i alla fall några man känner! Kul! 
Nu var det riktigt pirrigt, några timmars äventyr väntade! Jag kände mig riktigt laddad och förväntansfull och samtidigt spred sig ett slags lugn genom mig. Det blir vad det blir liksom, jag skulle ta det lugnt och klara mig igenom!

Startskottet gick och vi började springa. Jag rös i hela kroppen, tusan så häftigt det var! 
Kilometrarna rullade på i ett gott tempo, jag njöt och såg mig omkring på de som sprang bredvid mig och de som stod på sidorna och hejade. Efter dryga milen kom grannen Janne upp jämsides och vi småpratade lite. Sen dök Jenny upp igen och strax därefter stod hennes man och goa barn och hejade vid sidan om. 
Min familj var tyvärr inte med, jag missade Lucas på Landvetter med en timme när jag åkte på fredagen och han kom hem från sin tjänsteresa, men jag visste att dom följde mig på nätet så jag kände ändå deras närvaro:-)
Jag och Jenny fortsatte tillsammans och småpratade om allt möjligt. Två mil försvann hur lätt som helst kändes det som. Vi hade ett tempo runt 5.50/km och promenerade raskt vid vätskestationerna. Vid 21 km konstaterade vi: "Gött, då har vi gjort ett Göteborgsvarv!" 25 km var nästa milstolpe och Jenny började fantisera om den bananasplit hon skulle äta på kvällen. 
"Tyyyyyst" hör vi då från en kille bredvid. Så ler han och vi springer glatt vidare. Vid 30 km tjoar vi och "firar" att vi båda tagit distansrekord!
Härligt! Är det nu det börjar då eller? sa vi leende. Och strax därefter var det just vad det gjorde! Hälsenorna började göra ont...en ny erfarenhet, men smärta kan man uthärda....fortsätter framåt....vid Slussen böjer sig en man ut i banan och ropar på rejäl stockholmska "Heja fletan" (Jag hade ju flätor, haha) 
Förträngde smärtan i hälsenorna men när backen upp mot andra besöket på Västerbron började kände jag hur låren började snörpas samman. Å nej! Smärta är en sak, men kramp! Hur löser jag det? Vad gör jag om benen plötsligt inte lyder?! Jenny kände av höfterna men var fortfarande stark så jag sa till henne att köra. Jag behövde dra ner tempot lite och mota krampen. Vi skildes åt överens om att nu grejar vi det här! 
Riktigt jobbigt att känna hur krampen var nära när det var 9 km kvar. 9 futtiga km! Det var väl själva den om jag inte skulle kämpa mig igenom dom! Efter Västerbron gick det lite nerför innan jag kom upp på Vasagatan för andra gången. Då blev det tuff igen, jag var tvungen att stanna till utanför Clarion Hotel Sign och huka mig ner lite, försöka att på något vis sträcka ut låren. När jag står där får jag en lätt dunk i ryggen och någon ropar "Kom igen nu, inte långt kvar!" Jag tittar upp och det var min kollega Hedvigs pojkvän som pushade på när dom sprang förbi. 
Och han hade ju rätt! Det var inte långt kvar! Bara några kilometer! Jag började springa igen och varvat med promenader närmade jag mig målet. Det gick dock inte så fort! 1 km kvar....jag sprang på....såg Stadion.....det är nära nu! Det är svårt att beskriva den överväldigande känslan när jag springer in på Stadion, springer ett halvt varv där inne och korsar mållinjen! JAG GJORDE DET!  ETT HELT MARATHON!! SÅ MÄKTIGT!!!
Jag var så glad och lättad att tårarna brände i ögonen. 

När jag sedan kommit in på området, hämtat min väska och fått på mig lite kläder så kommer Jenny igen! Vad glad jag blir!:-)
Vi kramas, dricker kaffe, mumsar kanelbulle och festar t o m loss på lite folköl som det bjöds på efter loppet. 


Vi stannar en stund och njuter av vad vi just genomfört innan vi drar oss därifrån. Jenny ska möta upp familjen och jag åker ut till Arlanda för att träffa grymma kollegan Madde som också sprungit men som drog sig ut till hotellet lite snabbare än mig. Vi går och käkar och skrattar gott åt oss själva när vi stapplar ner för en trappa :-)
Det var gott med lite käk även om jag inte är särskilt hungrig direkt efter att jag sprungit. Och det var gott om grejer i goodie bagen man fick efter loppet också.

Varsitt rum på Radisson hade vi, och man kan alltid lita på Radisson och deras kuddar så det var underbart att krypa ner i sängen. 

Jag sov riktigt gott i den härliga sängen och flygplanen stod redo alldeles utanför fönstret :-)

När jag vaknade var jag rejält hungrig och efter en fantastisk frukost flög vi hem med 8.35 planet. 


Sen byttes den ena aktiviteten mot den andra, från löparfest i huvudstaden till krabbfiske vid underbara Billdalsbadet. 


Vilken helg! Vilken erfarenhet! Vilken härlig underbar känsla! Ja nu vet jag hur det känns, och jag vet också redan nu att det här vill jag göra igen :-)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar