31 maj 2015

Ödsmål tur och retur. Fy bubblan vad grymma vi är!


Idag var det dags att utöka distansen lite! En solig söndag, perfekt för en liten cykeltur :)
Vi bestämmer oss för att ses vid foten av Götaälvbron och när jag kommer dit inser jag att jag står "lite" i vägen medan jag väntar på tjejerna. Det är Hisingen runt och det swishar förbi cyklister som ska ta sig över bron och en runda på Hisingen. Ett lopp på 5 mil som för den delen ingår i Göteborgsklassikern. Men...för oss idag var det lite för kort. Vi hade bestämt oss för att ta oss till Ödsmål, norr om Stenungsund och säga hej till min kollega Hedvig och hennes sambo. 
Glada och peppade trampar vi över bron och på andra sidan svänger vi höger medan de som kör loppet ska fortsätta rakt fram. Funktionären i gula västen springer efter och ropar på oss att vi kör fel var på Tina ropar "Vi ska till Stenungsund!" Haha, det lät för roligt i situationen :) Några cyklister som var med i loppet hakade dock på oss så Louise fick säga till dom att vända. Tänk så tokigt det kan bli! :)

Vi fortsätter norrut genom Kungälv och tar en paus längs vägen i ett lugnt skogsparti.

Kör vidare till Stenungsund och stannar för ett kort fotostopp innan vi rullar vidare, kör lite fel, trasslar oss ut igen och vidare mot Ödsmål. 




Ca 7.7 mil från min start i Billdal trampar vi upp för backen till Hedvigs och Stefans härliga gård. Fåren med sina lamm ligger i hagen på ena sidan och hästarna betar i hagen på andra sidan. Vilken idyll! Dörren öppnas och de välkomnar oss med en kram och en fråga om vi vill ha kaffe? "Jaaaaa kaffe!" utbrister vi alla tre! Vi äter våra medhavda matlådor, dricker kaffe och äter hembakta bullar och det är så mysigt att man bara vill stanna kvar i deras trevliga kök! 


Nåja, vi får slita oss, tackar för deras gästfrihet, tre speedade tjejer som stormar in och babblar oavbrutet och sedan börjar vi resan hemåt. De tipsar om en annan väg för att slippa cykla genom Stenungsund och vi bestämmer oss för att ta den. Den är några kilometer längre men vad gör väl det? Vi samlar ju på kilometrar!
Tidigt kommer en lång härlig nerförsbacke, men sen....jösses vad uppförsbackar det kom! Efter några uppförsbackar har vi kommit strax bortom Ucklum och då ser vi ytterligare en lång, en riktigt riktigt lång och brant backe torna upp sig framför oss. Oh my....Tyckte Hedvig och Stefan att vi behövde backträning tro? :) Det var bara att växla ner till lägsta växeln och trampa på. Jag låg först, kunde inte vända mig om för att se om tjejerna var med utan trampade, trampade och trampade med fokus på toppen av backen. Jag bara skulle besegra den! Fanns inget annat alternativ! När jag kommer upp och det planar ut vänder jag mig om och där är dom! Dom starka, grymma tjejerna! "Wohooo" skriker jag och gör tummen upp! Fy bubblan så bra vi är!!!
Efter den backen var det just inga fler backar men vinden som redan var kraftig tilltog allt mer. Det blåste rejält och i vindbyarna bromsades farten och det började bli rätt kämpigt faktiskt. Milen lämnades bakom oss men timmarna gick och vi hade inte så mycket kvar att äta. Så här i efterhand hade ett stopp på en affär varit smart, men där och då vill man bara hem. 
"Man måste vara lite knäpp när man gör sånt här va?" frågade Louise när vi körde sida vid sida en stund.
"Ja nåt fel måste det vara" blev mitt svar och så trampade vi på...
Det var helt galet så det blåste nu och vi kunde senare se att vindarna varit upp mot 19m/s så det var inte konstigt att det var tungt. 
Äntligen närmade vi oss Göteborg och Götaälvbron skulle återigen besegras. För två veckor sedan var det löpandes och nu cyklandes.....frågan är om det inte var jobbigast idag. På cykel, i kraftig motvind och utan energi kvar i kroppen. Men vi kom upp och över och skiljdes sedan åt där vi träffades ett antal timmar tidigare. Då hade jag 17 km kvar hem, en sträcka som går längs kusten och vindarna var inte på något vis snällare. När jag landade hemma var 16 mil tillryggalagda men det var tuffa mil! Jag var gråtfärdig, ville bara stanna och inte cykla en meter till. Men....då kommer man ju inte hem utan det var bara att stänga av alla sinnen och köra....!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar