Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

20 september 2015

Ett knäckande och ett stärkande pass....


I torsdag snörade jag på mig skorna när jag slutade jobbet och gav mig av hemåt. Minst ett halvlångt pass till tänkte jag klämma in innan Lidingö. Jag kände mig pigg i kroppen och fokuserade på att njuta när jag kryssade mig fram bland folket i stan på väg ut mot lugnet. Redan efter fem kilometer började dock knät att kännas rätt rejält. Jag tänkte vara förnuftig så jag stannade och stretchade, det lättare lite och jag fortsatte. Vinden var stygg, upp mot 19 m/s i byarna och sydlig vilket innebar att jag hade den rakt emot mig så det bromsade rejält emellanåt. Bättre träning intalade jag mig och fortsatte.....

Efter ytterligare åtta kilometer fick jag stretcha igen, återigen lättade det något och jag fortsatte hemåt. När jag hade en kilometer kvar mötte jag min väninna Anna som också var ute och sprang så det blev ett bra tillfälle för ytterligare lite stretch innan jag spurtade hem sista kilometern i ett högre tempo. Att kunna öka sista kilometern är alltid gött, det bygger självförtroende :) När jag kom hem ömmade knät rejält och stelnade ytterligare under kvällen. Kunde inte gå ordentligt nerför trappan och under natten vaknade jag av att det gjorde ont. Kände mig riktigt ledsen......ville ju känna mig stark med bara lite mer än en vecka kvar till Lidingöloppet. 

Fredagen gick och det gjorde fortfarande ordentligt ont. På lördagen hade det lättat något och jag fick upp hoppet om att kunna springa lite på söndagen. 

Idag är det söndag och det var en underbar solig och varm höstdag. Jag sprang ner till havet och bort till parken. Tänkte undvika asfalten och planen var att tuffa runt i ett gott tempo i parken och få ihop runt milen. Jag tog ett varv runt parken och valde sen den 150 m långa backen, fortsatte genom skogen och nerför på andra sidan, totalt är det drygt 500 m. Vände om, sprang uppför igen och nerför den långa backen tillbaka in i parken. Vände igen och fortsatte så tills jag gjort det fyra gånger. 


För att få ihop en mil behövde jag ett och ett halvt varv till i parken och sedan hem. Även idag kunde jag öka sista dryga kilometern och det kändes grymt skönt! Visst kände jag i knät, men inte lika mycket och lika tidigt på rundan som i torsdags. Det har stelnat till lite nu men det känns hanterbart och jag har ett gott hopp om att kunna mota smärtan en bit in i loppet på lördag. Det kommer att göra ont, det vet jag redan nu men frågan är hur ont, och hur länge...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar