06 september 2015

Svaret på tung och klumpig som en flodhäst....

Jag kände mig verkligen så på lördagens runda. Jag var laddad för att ut långt och länge men drivet fanns inte riktigt där när det var dags. Regnet hade mer eller mindre öst ner under förmiddagen då vi var på fotbollscup med lillkillen. Det regnade fortfarande av och till och jag kände mig inte alls sugen på att ut på en längre sträcka. Ska jag tänka om funderade jag...ska jag ta en kortare snabbare runda....Nä, nu hade jag ju bestämt mig för långrunda så det var bara att göra det. Jag hade dessutom pikat min bror några dagar tidigare för att han tvekade att ut och springa i regnet :) Om sanningen ska fram så tycker jag ju det är rätt gött att springa i regnet men i det här fallet så handlade det inte om att jag skulle ut några kilometer eller en mil, nej minst två behövde jag få ihop och dessutom i skogen för att förbereda mig inför Lidingö. Men hur som helst, jag drog på mig kläderna och när jag gav mig av sken solen så det kändes ändå som en bra början.
Jag började rundan genom parken och tog den långa branta backen som kommer efter ca 1,5 km. Det här var ett pass som skulle vara långt i ett lugnt tempo och med mycket backar. Jag sökte mig vidare upp längs en ridstig som går rejält uppåt in i skogen och mynnar ut i Årekärr. Därifrån kunde jag välja att ta vägen tillbaka men det var ju som sagt backar jag sökte så jag tog samma väg tillbaka genom skogen. Det var tungt...hittade inte löpsteget alls där i terrängen. Försökte tänka på det Thomas lärde oss på löptekniken. Upp med bröstet, fram med höften, fall framåt, kort nedslag i marken, hög stegfrekvens.... Pust...varför var jag så trött? Hade jag tappat all kondis på ett par veckor då jag inte sprungit lika frekvent som i somras? Självförtroendet fick sig en rejäl törn...Lidingöloppet är ju om tre veckor!  Jag kämpade vidare och vägrade ge mig. Efter drygt en mil så kändes det ändå lite bättre, jag hade fått upp flåset lite men då började knät ömma rejält istället. Jag har känt av det lite under hösten. Det är löparknät som spökat även tidigare och jag tror att anledningen till att smärtan kommer nu är att jag inte kört lika bra benstyrka på sista tiden sedan gymet stängde i slutet av maj. Längtar verkligen till nyöppning av gymet 1 oktober!! Jag sprang ändå vidare, nonchalerade smärtan och gav mig av upp mot Oxsjön. En lång backe på ca 400m och sen var jag uppe. Ca 1 km in i skogen kommer sjön och det är 2,5 km runt. Då kom också regnet tillbaka så det blev lagom att ta ett varv runt sjön och sedan hemåt genom parken och backen som finns där en gång till fast från andra hållet. Smärtan i knät kändes mest nerför, jag kortade stegen även där och det var hanterbart. När jag var hemma igen hade jag avverkat 21 km med en snitthastighet av 6.04min/km och totala höjdstigningar på 387 m. Inte tillräckligt mycket backar ändå om man jämför med Lidingö som enligt deras kansli har höjdstigningar på 500-550 m. Jag kände mig fortfarande trött och tung men fick i alla fall ihop en ganska rejäl runda. 
Dagen efter, på söndagen sved och stack det i halsen så jag tänker att där var svaret på min trötthet. Idag när jag avslutar inlägget är det onsdag och jag har fortfarande en diffus känsla i halsen och kroppen. Inget som riktigt brutit ut men liksom ligger där och stör. Vet inte vad som är bäst ibland. Ett starkt immunförsvar som kämpar emot eller ett svagt så det bryter ut och går över:) Nåja, det är bara att på det igen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar