07 februari 2015

En mara på skidor för att testa...

.....utrustning, valla, energiintag och skidåkarmusklerna....Ja jisses....vilket lopp! Det blir fokus träna triceps och axlar kommande veckor! Ryggen, benen, magen, ja absolut behöver de göra sitt också, men armar och axlar är definitivt mina svaga delar av kroppen!!

Klockan nio i morse gav vi oss av. Lucas och Alvin åkte med:-)
När jag fått ordning på nummerlapp mm så lämnade dom mig en stund för att själva åka lite skidor någonstans i närheten. Lite lång tid annars för Alvin att bara titta på. 
Jag ställde ifrån mig skidorna för att gå in och värma mig en stund och då kommer en kvinna fram och säger "Du ser ut att ha lite koll på skidor" Oj oj, hon skulle bara veta....och det var just vad jag berättade för henne också, att jag själv var under upplärning:-) Vi enades i allafall om att hon behövde bättra på en vallningsfläck på sina skidor så hon gav sig av till vallningsservicen. 
Jag fortsatte in för att värma mig lite innan start och plötsligt ser jag ett ansikte jag känner igen:-) "Stefan! Kul! Så du ska också åka?!" Vi körde inte samma distans men starten gick samtidigt och självklart var vi tvungna att ta en glad selfie innan:-)

I starten var det trångt, det gick låååångsamt framåt, uppåt....lite som man hört att det gör på Vasaloppet, även om den backen är mycket längre!
Plötsligt hör jag någon bakom mig "Kan du köra på lite här eller!" "Men vad fasen" tänkte jag och vänder mig om för att se vem som kläckte den kommentaren när det var tvärstopp framåt så det verkligen inte gick att åka. Ser en leende Stefan som kommit ikapp, tur att det bara var han. Haha:-)
Ser kort därefter en lucka i vänsterspåret och eftersom jag frös om händerna satte jag fart och drog förbi klungan som stoppade upp och så bar det iväg. Kändes bra, hyfsat glid tyckte jag och fästet kändes okej. Körde på och njöt och första milen gick ganska fort. Det visade sig dock vara ett misstag....jag borde vetat bättre och sparat på krafterna.....Efter ett tag när det blev varmare i spåren, försämrades glidet och armarna som började bli rejält trötta gjorde att det var riktigt tungt att staka. 
Efter 18 km svängde jag in vid vallaservicen som ingick i loppet och bad om hjälp. Grabbarna kollade på mina skidor och sa "Har du haft något fäste alls på dessa?" "Öööh nja...jag tror det" svarade jag "Men jag är ingen skidåkare så jag kan inte det här så bra"
"Jo men det är du ju" sa dom då "du är ju här"
:-) Go kommentar, och i och för sig sann. Jag åkte ju skidor och då är man väl skidåkare....kanske...:-)
Efter vallningshjälpen blev uppförsbackarna lättare, jag behövde inte lyfta mig upp på armarna på samma sätt som innan utan kunde småspringa upp. Glidet däremot var fortfarande trögt. Alla gled snabbare i nerförsbackarna och när backen var slut tog det stopp och jag hade ingen hjälp av farten. Började bli duktigt trött nu, och minst sagt lite disorienterad. Trodde jag åkt sex varv av sju och svänger in vid männen som supportade med antal varv. 
"Du har åkt fyra" säger dom då "tre kvar"
"Va?! Skojar du med mig nu?!" utbrast jag. "Helt galet att jag bara ska ha passerat här fyra gånger!" Jag tänkte att dom måste ju kolla helt tokigt på den där datorn.... Nåja, det var inte mycket att be för utan bara att köra på. Men oj, så nedslagen jag blev. Att ha tre varv kvar när man tror att det bara är ett, det är mentalt riktigt jobbigt. Kollade min Runkeeper, jo fasen visst stämmer det. Jaja, då var det inte mycket att göra än att kämpa vidare. Efter ytterligare ett varv ser jag två personer komma springande mot spåret. Det var Lucas och Alvin som kommit för att heja på mig. Åh så glad jag blev! "Heja mamma" ropade Alvin och jag kände hur lite energi flödade in i kroppen.

Ett varv till och vid nästa värvning bad jag varvshållarna om ursäkt att jag inte litade på dom men det var ingen fara. Dom var så glada så och när jag kom förbi på sista varvet med bara 400 m kvar till mål ropade dom leende "Nu har du bara två varv kvar!" Haha, lustigkurrar! 
Men sen kom känslan, känslan att köra in på upploppet, krama ur de sista krafterna i armarna, staka över mållinjen och få medaljen runt halsen och den var lika underbar i ett skidlopp som ett löparlopp!

Alvin och Lucas kom och kramade om mig, hjälpte mig ta skidorna medan jag fick lite blåbärssoppa och kaffe och sen åkte vi hem. Efter en varm dusch och Lucas grymt goda fisksoppa känner jag mig....tja...helt ok och överkörd av en ångvält på samma gång :-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar