Klockan ringer 03.30 och jag kryper huttrande ur sovsäcken. Ca 3,5 timmes halvdan sömn frysande i tält kanske inte är bästa uppladdningen, men när jag fått på mig cykelkläderna och ätit gröten som min man lagat under tiden så kändes det genast bättre! Lucas körde oss till Motala för att vi skulle kunna åka hem efter loppet och inte behöva stanna en natt till. Man får nämligen inte köra på sex timmar efter att man avslutat loppet och vi tyckte det kändes skönt att komma hem.
Runt kl 05 på lördag morgon står vi redo på torget i Motala och klockan 05.10 rullar vår startgrupp iväg.
Det pirrar i kroppen, adrenalinet rusar runt, det är glädje och spänning och solen skiner. En underbar morgon helt enkelt!
Första 3-4 milen ligger vi gott i en liten klunga av motionärer som har ett för oss perfekt tempo. Vi glider med, småpratar med en kille som kör själv och som också kör för första gången. Milen rullar på utan att man tänker så mycket på det.
Sen blir de två herrarna som dragit mest lite trötta och klungan splittras. En ny klunga bildas men har ett "lite" för snabbt tempo för oss och den bakre klungan gick lite för långsamt så vi blev ensamma under några mil. Gjorde inte så mycket, vi var glada, ropade god morgon till funktionärer och hejande människor längs vägen. Vi hade ändå ett bra tempo, ett riktigt bra tempo till och med, nybörjare som vi är på det här med cykel. Vi har ju bara cyklat i 1,5 månad med fötterna fastknipsade! Solen fortsatte att skina på oss men det var lite mer vind än vad vi trott och dessutom motvind. Men i jämförelse med hur mycket det blåst under våren så var det ju ingenting :)
När vi cyklade genom Gränna gick det rysningar i hela kroppen av lycka. Människor kom ut från de fina små husen med morgonkaffet och ropade uppmuntrande till oss. Vi log, ropade glatt go' morron och fick goa leenden tillbaka! Heeeeelt underbart!
Mil efter mil passerade, vi stannade till för toabesök och påfyllning av vatten och sportdryck, mumsade lite bullar och kaffe och rullade vidare.
I depån innan Jönköping hade vi hunnit bli ordentligt varma så där rök skoöverdragen och andra överdragskläder och när vi kom till Jönköping körde vi bara förbi. Vi hade med oss bars och gel så vi behövde inte in i varje depå. Ungefär var 30:e minut stoppade vi nåt i munnen, ett par tuggor från en bar, sportdryck, en Enervit GT-tablett eller bulle i en depå. Att inte gå tom på energi hade vi stort fokus på och lyckades också väldigt bra med det. Inga mentala eller fysiska dippar på grund av maten i alla fall. Och i Hjo åt vi riktigt mat, lasagne och sallad i solen.
Mätta och belåtna tar vi våra cyklar och går mot vägen för att köra vidare. Passerar en man i ett tält för Vitargo energiprodukter, han ser på oss och säger "Ja då har ni en bra bit kvar nu då tjejer!" Nästan i en mun utbrister vi "Vad är det du säger?! Det har vi väl inte alls! Det är ju bara 12 mil kvar!"
Alltså vilken kommentar att klämma av en som står med energiprodukter, sådär peppande liksom..... Ungefär 20m längre fram står en funktionär och när vi passerar honom säger han "Nu har ni inte långt kvar tjejer!"
"Så ska det låta" säger vi och går glatt vidare mot vägen.
Louise hade börjat få känningar i ett knä och i sjukvårdstältet fick hon liniment innan vi rullade vidare.
En bit innan Hjo låg vi och drog en klunga av motionärer när en man cyklade fram till oss och sa på rungande dalmål: "Jag tänkte att jag kan hjälpa er att dra lite tjejer!"
På hans tröja stod det Rättvik så givetvis började vi prata om Dalarna och han visste vem min mans farbror är som varit lärare på skolan där uppe. Vi låg jämsides en bra stund och pratade och han berättade att det dagen innan blev bestämt att han skulle köra eftersom hans dotters kompis blivit sjuk så han körde med sin dotter Malin. Han själv var en duktig cyklist visade det sig och när vi lämnade Hjo körde Malin med oss medan han stannade och tog en öl innan han cyklade ikapp oss. Helt underbart! Pappa Jan var grym!
Vi hade sällskap med Malin och pappa Jan upp till Karlsborg där vi åter pausade för att fylla på vatten och pyssla om Louise knä. Hon började få riktigt rejält ont nu....
När vi kör ut från Karlsborg bildas en lång kö av cyklister....vad är det som händer tro...? Det visade sig vara broöppning!
Vi blir stående en stund och när vi kommer iväg har vi en klunga på runt 10 personer en bit framför oss. Malin som fortfarande kör med oss visste att dom höll ett behagligt tempo då hon och pappa Jan kört med dom en bit i början av loppet. "Ska vi se om vi kan ta oss fram och haka på?" sa hon. Vi började trampa på lite men märkte att vi tappade Louise. Belastningen blev för stor, hon hade fruktansvärt ont. Vi sa hej då till Malin som drog vidare med klungan medan vi saktade in lite för att hitta en hyfsat fungerande nivå för Louise. Att trampa med ett ben kräver sin vilja, hon var SÅ stark! Smärtan gav dock inte med sig utan det blev sjukvårdstält i nästa depå där hon fick massage och blev tejpad. Det gjorde så ont att hon låg och skrek på massagebänken. Ge upp var det inte tal om dock, hon skulle i mål! Vi körde vidare några mil till nästa depå då det blev ny massage för att hålla benet fungerande. Nu var det inte många mil kvar. En motorcykel kom plötsligt och banade väg för vilka vi förstod var något av gängen som skulle försöka sig på att ta rekord. Swosch swosch swosch lät det när dom körde förbi! Jösses så det gick undan! Hur många var dom? Hann inte ens räkna! Senare fick vi veta att visst klarade dom rekordet! Det var Team Tre Berg som körde 30 mil på 6 tim och 33 min! Helt otroligt att man kan cykla så fort :) Dom snittade 45km/tim och låg i 60km/tim på raksträckorna! Jag var uppe i 50km/tim en gång i en nedförsbacke och tyckte det gick fort. Såg på cykeldatorn att den stod på 48km/tim så jag trampade järnet för att komma upp i 50. Ville känna hur det kändes :)
Nu återstod en depå och vi frågade Louise om hon ville in. "Nej vi kör" blev svaret. Och det gjorde vi! Värktabletter hade kickat in och hennes vilja av stål gjorde att sista 2-3 milen blev en rejäl spurt! Tårna som på min högra fot började krampa efter 13 mil drog ihop sig rejält men det var ju ingenting mot Louise knä så det var bara att nonchalera. Det hade släppt varje gång jag klivit av cykeln under loppet så jag tänkte att det släpper väl i mål också! Men det var en märklig känsla, som att tårna brann liksom...
Det hade mulnat på och under ett par mil hade vi regn. Men det berörde oss inte, vi bara körde! Känslan när vi rullade in i Motala, när folk stod och hejade längs vägen och vi kom in i målområdet som man tidigare bara sett på TV, den känslan är obeskrivlig. Obeskrivlig lycka! Och vi gjorde det tillsammans :)
Vi kramade om varandra och sen åkte jag fram och kramade min man som stod och väntade på oss med en bukett rosor i handen. Vad glad jag blev!
Han tyckte att vi var grymma, och faktiskt...nybörjare som vi är så är en tid på 14 tim och 51 min med ett rejält ont knä riktigt bra gjort! Och efter halva loppet, innan smärta hindrade oss så nosade vi på en sluttid på runt 12.15. Vi är nöjda, vi var grymma och vi kommer definitivt att cykla igen! Cykla långt alltså :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar