Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

05 april 2014

En kvist i ögat, en vurpa och gyttjeplums.....

.....det var lite av äventyret i Skatås mörka skogar:-)

Starten gick och 200 pers med pannlampor fullständigt rusade iväg. 
En del skulle springa korta banan som var 6,5 km och en del den långa som i slutänden visade sig vara 11 km och inte 13 km som det stod i anmälan. 
Hur som helst, efter 1 km insåg jag att jag måste lugna mig lite eftersom jag hade antagit utmaningen att springa långa banan. Det var första gången jag sprang ett trail-lopp och dessutom i becksvart mörker. Jag hade inte en aning om vad som väntade.....
Jag försökte hitta en fart där jag hade lite kvar om det blev tuffare. Och det blev det! Rejäla stigningar som sög ordentligt i benen!

Banan började på grusväg men plötsligt var man där, mitt inne i skogen. Det var mörkt, halt och snårigt och banan slingrade sig uppför och nerför. Mina skor var hala, och jag stapplade och halkade över rötter som man knappt såg. Fick hoppa över stockar, glida ner för stora stenar, ducka för grenar och.....plumsa i gyttja:-)
På ett ställe snubblade jag och föll framåt. Smalbenet ömmade men det var bara att fortsätta. En man som sprungit bakom mig länge var gullig och frågade hur det gick. Jo men det gick ju ändå bra:-) När vägarna delade sig och jag vek av för ett varv till sprang han mot mål på den korta banan och ropade "Tack för sällskapet!"
Sånt är så himla trevligt tycker jag! Den där känslan av gemenskap där ute:-)

När jag vikit av blev jag plötsligt ensam. Oj oj, det var verkligen mörkt! Jag vände mig om och såg bara mörker, åt sidorna var det också bara mörker och framåt lyste min pannlampa upp vägen. Men jag var ensam....!
En stund senare kom jag till en liten väg och en trevägskorsning. Jaha, och nu då? Var tog reflexmärkningen vägen? Blev stående en stund, vart skulle jag ta vägen?! Såg sedan en lampa komma ur mörkret. Väntade in och frågade: "Vart ska vi?"
"Rakt upp" blev svaret.
Okej.... så klart, borde jag ha förstått men jag lyfte inte blicken tillräckligt högt och där gick det verkligen rakt uppåt!
Fortsatte....uppåt...närmare målet...benen var rejält trötta nu. 
Kände att onsdagens runda hem från jobbet satt i benen också så det gjorde inte saken lättare. Måste bli starkare i benen!!!! Mer backträning! Så får det bli!!
En stund senare kom jag ikapp en tjej som förvirrat frågade om jag visste vart vi var. Tyvärr kunde jag inte hjälpa henne, hade inte en susning men jag kunde berätta att vi hade sprungit 8 km av den långa banan. Det visade sig att hon sprungit fel och skulle sprungit den korta banan. Hoppsan...
Efter några kilometer med mer klättrande, hoppande och halkande blev det öppnare och man såg civilisation igen, banan kantades av marschaller och då insåg jag att målet var där!!
Men.....det var ju 2 km tidigare än jag hade räknat med! Jag hade ju mer att ge! Som vanligt hade jag disponerat loppet lite för mycket i bekvämlighetszonen. Måste lära mig att våga mer, jag har ju oftast mycket kvar när jag kommer i mål! Får jobba på det, det och mycket mer:-) Det är verkligen en hel vetenskap att lära känna sin egen förmåga, att disponera loppen rätt, att ladda med rätt bränsle och vätska innan och rätt återhämtning efter. Men det är ju också så otroligt roligt att lära sig mer, utveckla sig själv, se framsteg! 
Att jag inte är 20 längre gör sig dock påmint då och då, men jag vill ju vara lika vältränad och orädd som då och kunna allt på en gång! Men, så ser ju inte verkligheten ut:-) 
Man får helt enkelt kämpa lite hårdare, och det är det också värt! Den belöning man får när man klarar något man tagit sig an. Den känslan är såååååå skön! 
När man kommer i mål och det dessutom står godingar som Jessica, Camilo och Homan från MIT Tough Team och väntar med high five och kramar, ja då förstärks den härliga känslan ännu mer. SÅ peppande! Vi gjorde det!
Camilo skulle också sprungit långa banan men hans pannlampa gick sönder så han fick ta sig i mål utan ljus på den korta banan. Det gjorde han ju galant och kom in som 2:a. Otroligt starkt!

Ja man kan definitivt säga att det var en annorlunda fredagskväll jämfört med att mysa hemma i soffan 
:-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar