Första milen var dock lugn, den flöt på i ett snitt på 5.45 tempo, lite uppför, lite nerför men inga extrema backar.
Jag märkte att det var någon som låg väldigt nära mig hela tiden och när jag tittde åt sidan var där en tjej som log och bad om ursäkt för att hon följde mig. Hon frågade om det var okej för hon tyckte jag höll ett så jämnt och bra tempo. Det är alltid roligt om man kan hjälpa någon att nå sitt mål så självklart var det okej :-) Jag sa dock att det inte är säkert att jag kommer att hålla tempot hela vägen för jag kände att jag var sliten i benen. Förra helgens tuffa träning med killarna i MMX-fitness satt fortfarande i benen. Suck....mera styrketräning på agendan för mig framöver! Måste bli starkare!!!
För mycket riktigt, vid partiet över Ugglemossen var det omöjligt att hålla tempot. Och även om jag kunnat springa fortare så var det folk framför som inte gjorde det och på de smala steniga, gyttjiga stigarna och hala spångarna var det omöjligt att ta sig förbi. Men som sagt, mina ben var ändå trötta. Så frustrerande när flåset är med men musklerna inte orkar lyda.
Tjejen som följde mig orkade inte heller och jag lämnade henne bakom mig någonstans där då det handlade om att fokusera på att ta sig uppåt och sätta fötterna rätt för att inte snubbla.
När det slutligen gick nerför mynnade banan plötsligt ut i ett område med asfalt och oj så jobbigt det blev! Då hade ca 15-16 km av banans 19 km klarats av men även om jag springer mycket och långt på asfalt i vanliga fall blev det psykologiskt helt fel! Dryga kilometern sprang vi på asfalt med svag uppförslutning innan banan vek in i skogen igen. "Sista backen nu!" stod en funktionär och ropade och jag slet, benen ville knappt lyda men att gå sitter så långt inne. Det gick inte fort men jag segade mig förbi ett par trötta män som gick uppför backen. Men....när backen svängde och fortsatte uppför var jag tvungen att kapitulera. Jag började gå....men efter bara några meter kom en man upp jämsides med mig och ropade "Kom igen nu! Mindre än 2 km kvar! Det sitter i huvudet! Det sitter i huvudet!" Han illustrerade genom att peka på sitt huvud samtidigt som han fortsatte springa uppför backen.
Och visst hade han rätt! SÅ rätt! Det är oerhört mycket som sitter i huvudet och det är därför det oftast är svårt för mig att börja gå, men här hade jag veknat! Påmind av denne man började jag springa igen, definitivt tidigare än jag hade gjort om han inte skrikit på mig och hade jag sett honom efter målgång hade jag tackat honom!
När det var lite mindre än en kilometer kvar lutade det tacksamt smått nerför förutom en liten liten uppförslutning strax innan upploppet. Där stod Janne vars grymma fru också sprungit, han höjde sin kamera och det var med äkta glädje jag höjde armarna och log mot kameran:-)
Nu var det bara att köra, kräma ur det sista och upp bredvid mig kom Jenny springande. Hon hade redan gått i mål och nu peppade hon mig hela vägen in i målet! "Heja Anna-Karin, heja Anna-Karin! Spurta, spurta!" Och jag spurtade! Älskar att känna att hur trött man än varit utmed banan så finns det alltid lite kvar! Slutade på tiden 1.54.57 vilket ger en snittid på 6.03. Det kan definitivt bli bättre men bestämmer mig för att det är helt okej första gången på detta lopp och med slitna ben. Nu finns det något att klå nästa år:-) Känslan som följer sen är nästan ännu bättre än när man går i mål. Känslan att kroppen fortsätter att jobba länge efter ett långt lopp! Jag är inte så hungrig timmarna efter men som oftast efter ett tufft lopp så vaknade jag även i morse runt kl 04.00 och var hungrig! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar