Först kände jag mig allt annat än stark!

Söndag och mina ben var trötta och tunga efter veckans träning men jag hade ju bestämt mig! Jag skulle ut på långpass och byta hav mot sjö så det var bara att dra på skorna och ge sig av. Det gick lite för lång tid att komma iväg för att energinivån skulle vara optimal men skulle jag äta något mer var jag tvungen att vänta längre så jag ignorerade det. Det är bra att träna kroppen på att gå tom också:) Så när barnen fått lunch och lite av de andra sysslorna man ska hinna med på helgen var gjorda så drog jag på mig skorna och joggade iväg lite sakta

Istället för de 500 metrarna jag har ner till havet där jag älskar att springa så drog jag iväg åt andra hållet. Det är 3 km till Oxsjöns naturområde och innan man är framme är det en låååång uppförsbacke. 

Jösses så segt det var, fick liksom inte fart på benen. Väl uppe tog jag ett djupt andetag och tog in omgivningen, den härliga doften av skog och när jag kom fram till Oxsjön tog jag inte varvet runt utan vek av bort till Sisjön. På så vis skulle jag få ihop en bra sträcka genom att runda båda sjöarna och tiden tänkte jag att jag struntar i och bara löper på. Det är skönt med kravlösa pass och långpassen ska ju gå långsamt men ofta är det svårt när man har ett tempo i benen. Det är svårt att springa både snabbare och långsammare. 

Det är rejält med upp och nerför runt sjöarna och ungefär 1,5 km däremellan, också med höjdskillnad. Man upplever det inte så när man springer men på hela min runda blev den totala stigningen 499m.

När jag sprungit några kilometer kändes benen lättare och jag märkte att jag omedvetet hade ökat farten. Och så fortsatte det, det stela och tunga löstes upp för varje kilometer och innan jag var hemma igen hade jag avverkat 17 km med ett snitt på 6,01 min/km i kuperad terräng och trötta ben. Snabbaste kilometern var den sista med 5,22 tempo och jag kände mig stark igen! Vad vill jag säga med det här då? Jo oavsett om du springer fort eller långsamt, om du inte springer alls utan promenerar så övervinn känslan av att förutsättningarna inte är optimala. Det går alltid att hitta ursäkter för att hoppa över en runda men känslan efter är inte lika skön som känslan av att besegra motstånden och ge sig ut. Långt, kort, snabbt eller sakta, oavsett så känner man sig starkare än om man inte kom iväg som man hade bestämt sig för:)