Lycka! Som alltid efter...

.....ett lopp känner jag lycka! Endorfinerna rusar runt i kroppen och jag bara ler. Älskar att strosa runt efteråt, känna atmosfären och lyssna på prat kring loppet. En del ler lite samma leende som jag och en del ser lite mer plågade ut. Men här på Österlen var det mest leenden. Solen värmde och det var en av de första riktiga vårdagarna, bara det kan ju göra vem som helst lycklig! Men idag var det ändå framför allt loppet! Ett fantastiskt välordnat lopp med ekotänk. Med nummerlappen fick man en liten mjuk bägare (bredvid medaljen på bilden) som man fyllde vid vätskekontrollerna. Antingen med vatten från dunkar med kran eller sportdryck från kannor. Så ingen förbrukning av pappersmuggar som slängs i naturen alltså:)

Sportdrycken var ekologisk och god och där serverades också torkad mango och äppelklyftor. 

Banan var oerhört vacker och bitvis ganska tekniskt svår men också på många ställen som jag upplevde det lättsprungen även om den totala höjdstigningen var runt 400 m. Variationen var stor mellan mullvadshögar, hästhagar, vackra Verkeån, branta uppförs och nerförsbackar, klättra över staket och hoppa över stockar och efter ca milen var det även dags att doppa fötterna. Hör ju lite trailloppen till att bli blöt så det var ingen fara med det. Skorna var tunga och kalla en stund men man släpper snabbt tankarna på det och bara kör på.

I en go uppförsbacke vände sig en trevlig herre från löpargruppen Lonesome runners om och tog en bild och vi småpratade lite. Tackar för bilden nedan Ola Örnberg och de trevliga pratatunderna längs banan. 

Vid 14 km började jag känna mig lite trött i benen men fortsatte mata på. I ett traillopp är det mycket svårare att känna vad man håller för tempo än vad det är på ett asfaltslopp. På trail får man liksom lite go with the flow, spara på krafterna i uppförsbackarna genom att gå, springa avslappnat och släppa på utför. 

Min snitthastighet låg på 6.3 min/km och pendlade från 5.15 på snabbaste kilometern till 7.15 på den långsammaste. Den långsammaste kilometern inkluderade vätskekontrollen runt 14 km då jag kände att benen var trötta och tog mig tid att sippa lite extra sportdryck. Ett par kilometer senare kändes benen lite fräschare igen. Nu kunde jag börja räkna ner och kilometrarna minskade en efter en. När det enligt min Runkeeper var en kilometer kvar och jag var på väg att öka farten står där plötsligt en funktionär och ropar glatt "Kom igen nu! Bara 1,5 km kvar!" Eeeh vad menar han? Det är ju bara en kilometer kvar tänkte jag och sprang vidare. Såg då en skylt som också visade 1,5 km och mentalt blir dom 500 metrarna ganska jobbiga för en stund. Nåja, det blev att ställa om tankarna, lyfta blicken och njuta av omgivningen lite till, jag sprang upp för de sista små backarna och hörde hejarop och jubel på avstånd. Förstod att målet var nära och matade på. Svänger upp mot Christinehofs slott och möts av två branta trappor. Jösses, dom kändes i benen:-) Väl uppe rundade jag husknuten av slottet och sprang så fort jag vågade över kullerstenarna som avslutade detta fantastiska lopp fram till målet. Runkeepern visade 22.16 km och jag fick sedan veta att banan var runt 22 km istället för 21 km. Jag känner mig därför riktigt nöjd med tiden 2.14.00 och av 262 startande i 21 km klassen gav det mig en placering på 134:e plats av både herrar och damer i alla åldrar och en 20:e plats av 77 startande damer i alla åldrar så jag är fullt tillfreds med det. 

Traillöpning är roligt, utmanande, allsidigt,  visuellt njutningsfullt och ger mersmak. Nästa trail är Hallandsleden terräng 17 maj, någon som ska med? :)