Jag har varit aktiv, jag har kört styrka, yoga, intervaller på löpbandet och längdskidor i Skidome. Men jag har inte sprungit långt och länge på jättelänge. Men idag, Annandag Jul var det äntligen dags att snöra på mig skorna och sakta löpa iväg. Jag tog ett djupt andetag, kände in den friska luften och lät benen bara gå av sig själva. Lugnt och metodiskt landade jag efter ett par kilometer i ett 5.40 tempo. Det kändes underbart! Jag sprang genom vår vackra Billdals park, vidare förbi fotbollsplanerna, följde sedan vägen en bit innan jag vek in på gångbanan som leder ner till havet. När jag kom ner till havet och svängde ut på en av de vackraste gång och cykelbanor jag vet kommer en man på rullskidor och kör förbi mig. "Bra klipp i steget där" säger han och fortsätter staka. Jag blir paff, och glad. Stärkande ord när man sprungit dryga milen. "Detsamma" hann jag ropa innan han susat vidare på rullskidorna. Hmm...inte för att han sprang så han kunde ha klipp i stegen men jag hoppas han förstod att jag menade stakningen :) Jag kände själv att det kändes bra, jag slog ett öga på pulsklockan och såg att den nu pendlade mellan 5.05 och 5.15-tempo. Det kändes bra och det kändes lätt. Jag fortsatte i samma tempo och tänkte att jag skulle springa 12 km men det kändes så bra att jag inte vände så tidigt som jag tänkt. När 12 km gått stannade jag istället för en planka på klipporna. Älskar planka på klipporna! Därifrån är det kortare än en kilometer hem men jag kan inte sluta på 12,5 km så det fick bli en extra sväng en bit förbi huset, och sen hem. Grannarna är vana nu, måste stanna på en jämn kilometer..... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar