Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

09 mars 2015

Från adrenalin och lycka till besvikelse och nedstämdhet

Klockan 02.30 började det röra på sig i salen där vi bodde tillsammans med 10 andra män och kvinnor. Vi la oss runt 21 och stoppade öronproppar i öronen och försökte sova. Men ljuden från knarrande luftmadrasser och en snarkande herre trängde sig igenom öronpropparna vilket gjorde att det bara blev mellan fyra och fem timmar halvdan sömn.
Kl 4 hade vi packat ihop liggunderlag och sovsäck, satt packningen i korridoren och packat ut skidor och ombyteskläder i bussen och ätit frukost. Kl 04.15 rullade vi mot Sälen.

När vi närmade oss var det oerhört mycket trafik, SÅ mycket bilar och bussar som skulle fram till parkeringen. 
Slutligen hittar busschaufför Christer en parkering och stannar bussen så vi kan hoppa ur. Precis vid en jättestor lerig vattenpöl...oj oj så det såg ut på parkeringen. En riktigt lerig sörja!
Vi tar våra skidor och går till startfållan där man skulle ställa dom i en triangel tillsammans med stavarna och promenerar sedan runt en stund, lämnar väskan med duschgrejer och ombyteskläder i en för det avsedd container, känner på känslan och stämningen, tar en bulle och lite sportdryck som bjuds och gör ett sista toabesök innan vi drar oss till startfållan kl 07.45. Där tar vi av överdragsjackan och lägger den i påsen vi fått med vårt startnummer på och slänger den åt sidan bredvid spåret. Fantastisk logistik får jag säga! Att man får allt att fungera med så mycket människor!

I startfållan trissas stämningen upp, musik spelas och man känner det där sköna pirret som alltid finns där innan ett lopp! När kl är 8.00 börjar det röra sig framåt. Sakta sakta....Vi har kanske 15600 personer framför oss och det tar 20 minuter bara att köra över startfältet bort till den beryktade första backen. Det är blött, mycket blött och på ett ställe försvinner hela skidorna OCH hela pjäxorna ner under vatten. Gött, genomblöt från start. Kände dock inte av det så mycket då fokus var på att hålla reda på skidor och stavar, både egna och andras. Vid backen blev det ännu mer spännande och man fick hitta en rytm och ett system som funkade i kommunikation med dom runt omkring. 
Klättrade och satte i stavarna framför mellan benen för att minska risken att dom skulle knäckas. Ungefär en timme senare kom jag upp för backen och kunde äntligen börja åka skidor. Jag hade tappat bort Tina och Louise i backen och förstod senare att dom hamnat i ett snabbare spår upp för backen och var före mig iväg. 3 km på 1 tim och 20 min, redan där var det stort minus på kilometertiderna!
Nu gick det framåt i alla fall, jag hade hyfsat glid utifrån den blöta snön och spåren var rätt okej. Jag njöt, tog in allt runt omkring mig och det gick upp för mig att jag faktiskt åkte Vasaloppet! Hur coolt som helst! När jag kom till Smågan som var första kontrollen kändes det kanonbra! För sakens skull var jag tvungen att dricka lite blåbärssoppa och drog sedan en sportdryck och åt en bulle. Dom släta bullarna som serverades under hela loppet var grymt goda där ute i spåret:-)
Körde ganska snabbt vidare och fortsatte njuta, log åt en kille som muttrade och svor "Jäkla kul sport det här!" "Jaaaa vad ROLIGT det här är!" Stackarn var rätt frustrerad redan där.

Mångsbodarna passerades också utan problem och därefter började stigningarna upp mot Risberg. Strax innan hade IK Stern en av sina kontroller och jag började en stund tidigare känna att glidet försämrats markant. Dom hjälpte mig då att skrapa av lite klister så som dom gjort för många andra. Jag tyckte allt att det gled på lite bättre då men å andra sidan blev fästet i uppförsbackarna sämre. Jag trodde dock inte det skulle vara så mycket backar efter Risberg så jag tänkte att det är bättre att inte lägga på nytt fäste.
Väl framme i Risberg säger en av funktionärerna att jag har god marginal till Evertsberg så hon uppmanar mig att äta och dricka ordentligt. Det gör jag också och tar mig tiden att pausa en stund och prata lite med funktionärerna medan jag äter ännu en bulle och dricker buljong och sportdryck. Åker sedan vidare med glatt humör och trygg i att jag har gott om tid. Men.....efter Risberg fortsatte backarna! Utan fäste fick jag saxa upp, precis som många gjorde och jag tänkte att snart måste det ju börja gå nerför! Men icke, backe på backe och på de flacka partierna hade glidet helt försvunnit. Klockan gick och jag insåg att den goda marginalen jag hade på 1 tim och 45 min gällde för normala förhållanden, inte förhållanden som för det här Vasaloppet.... Började känna mig stressad att inte hinna innan repet i Evertsverg och körde på så fort jag förmådde i sörjan. Men jag kom liksom ett skär fram och ett halvt tillbaka.... Kommer så in mot Evertsberg och ser ett rep som hänger högre upp mellan två stolpar. Ropar åt en funktionär "Är det där repet?" Det blippar till och chipet har passerat tidtagningen och killen ropar "Nej det är där framme, skynda dig så hinner du!" Och jag skyndar mig och åker med full fart över linjen och rätt in bland folk som står där.....puh.....jag hann.... men det var många bakom mig som tvingades ge sig där. Jag får lite att dricka och frågar kvinnan som delar ut dryck vilken tid dom drar repet i Oxberg och utbrister "Va, det är ju en omöjlighet att hinna 14 km på drygt en timme i det här föret"
"Nejdå" säger kvinnan "det är mycket utför nu så det går bra!"
Jaha, säger hon det så tänkte jag och kör snabbt vidare. Och visst går det utför, ett tag.....men sen kommer en sjukt lång backe igen. Och den svänger....tar aldrig slut! Dom måste ju skoja med mig tänker jag! Vaddå mest utför?! Har förstått senare att Lundbäcksbackarna är kända och dom måste varit minst 1 km långa! Någonstans strax efter tar batteriet slut i min pulsklocka och jag har inte längre någon koll på tiden. Vet bara att jag har väldigt väldigt bråttom..... Jag kämpar vidare och har inte tid att stanna, borde kanske kolla skidorna, se om det hjälper att valla om, men jag har inte tid! Kör på, det är tungt, har inte någon hjälp ens när det går utför, märker skillnad på glid mot andra åkare. Det går både uppför och utför och ett par utförsbackar är rena isbanorna varav en slutade med en vattenpöl. Håll vänster, håll vänster ropade funktionärer som stod bredvid backen. Puh....blev inget bad i alla fall utan jag lyckades stå på benen hela loppet. När jag kommer in mot Oxberg känner jag på mig att det här kan aldrig ha gått bra. Och mycket riktigt så hade repet dragits 10 min tidigare. Det var SÅ tungt! Jag var ju inte slut! Jag hade åkt 62 km och hade orkat de sista 28 km också! Min kondis och min vilja hade tagit mig hela vägen fram och när någon annan stoppar ens lopp känns det så fruktansvärt surt! Jag kände mig sur på mannen som plockade av mig chipet och någon käck kör stod mitt i vägen för mig och sjöng så jag inte kom förbi. "Ursäkta, får jag bara komma förbi här" sa jag och fortsatte en bit fram, tog av mig skidorna och gick till en av de väntande bussarna som skulle ta oss resten av vägen till Mora. Bussarna var fulla av åkare som liksom jag kom försent..... Framme i Mora lämnade jag skidorna vid skidinlämningen, hämtade min väska med ombyte och påsen med överdragsjackan som jag lämnade vid starten och gick sedan till omklädningsrummet för att duscha. Där inne diskuterades loppet och folk pratade med varandra oavsett om de kände varandra eller inte. Men jag som i vanliga fall är social kände besvikelsen bränna inom mig och jag utstrålade väldigt mycket "prataintemedmigattityd". Jag orkade inte prata då, orkade inte analysera, var bara så himla besviken! Jag skulle ju klara det här! Jag hade inte hört något från Tina och Louise ännu så jag hoppades att det betydde att dom hunnit före repen. Dom kom snabbare upp för första backen än mig och kom tidigare iväg. Vid IK Sterns andra kontroll hade dom passerat en stund innan jag kom. Jag tog tid på mig i omklädningsrummet och tog sedan en buss tillbaka till skidinlämningen och sedan en annan buss tillbaka till skolan där vi bodde. Jag hade skickat ett meddelande till tjejerna och sagt att jag fått avbryta och att jag inte tänkte tvinga dom att hålla den deal vi gjorde innan loppet att om någon inte kunde starta eller inte klarade det så skulle vi köra tillsammans nästa år och stötta den eller dom. Men med de förhållanden som var tänkte jag att klarar dom detta så lär dom inte vara sugna  igen utan jag kör själv nästa år. 
Lite mer än tolv timmar kämpade dom och klarade repen precis och tog sig till mål. Så starkt kämpat!

21.45 rullade bussen så hemåt mot Göteborg och jag försökte sova så mycket som möjligt, man var ju rätt trött efter alla timmars skidåkning och efter att ha gått upp 02.30 natten innan. 05.20 var jag hemma och det var bara att sätta på kaffe, duscha, väcka familjen, äta frukost och ge mig av till jobbet. Jag var fortfarande besviken såklart, fortfarande funderade jag vad jag kunde gjort annorlunda men på vägen mot jobbet, denna soliga morgon i mars så kändes det redan lite lättare. 
Analysen är klar, hårdare skidor så jag inte tynger ner spannet, det sa man till mig redan när jag lämnade dom för vallning veckan innan. Ta sig tid att valla om, Lucas kollade skidorna när jag kom hem och det var klister under hela skidorna och fullt med barr. Fortsätta träna överkroppsstyrka och ta ett teknikpass med skidtränare! 
Nu är det bara att ladda, se fram emot skidtunneln som öppnar här i Göteborg i juli och vara på hugget 22 mars när anmälningarna för nästa års Vasalopp öppnar. 
På det igen bara! Tack alla underbara vänner för stödet, det stärker och nu kan jag säga att jag längtar galet mycket efter mina löpardojjor!! :-) 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar