Lika mycket som jag inte älskar.....

.....när det är segt på rundan, lika mycket älskar jag när jag ändå genomför det jag förutsatt mig innan jag ger mig ut! När jag gjort det, utan att ge upp utan bara nöta på, steg för steg med fokus på målet, då vet jag också att jag blivit starkare! Starkare fysiskt och starkare psykiskt! 

Igår var det en sån runda....Benen var trötta och jag hade alldeles för dåligt med vätska i kroppen. Vätskebalansen är för mig väldigt viktig har jag märkt. 

Inte under tiden, då behöver jag inte dricka mycket alls. Varken medan jag tränar eller springer ett lopp, men jag behöver vara förberedd med bra vätskebalans innan!

Eftersom Lucas fortfarande är på tjänsteresa kände jag att jag var tvungen att få in ett effektivt pass. Ville inte vara ute 2-3 timmar på ett långpass så jag bestämde mig för minst en mil terräng uppe vid Oxsjön och Sisjön. 

Jag tog bilen dit även om det bara är några kilometer att springa men jag behövde kunna handla på vägen hem. Som sagt, logistik, logistik i vardagspusslet :-)

Jag har sprungit runt Oxsjön innan men inte runt Sisjön så jag tänkte att det kunde vara skoj att testa den rundan först. Det var en gott kuperad slinga med goa stigningar som sög rejält i dom redan trötta benen.

När jag kom tillbaka från att ha rundat Sisjön var det verkligen lockande att springa till parkeringen. Men.....med en snabb blick på klockan såg jag att den bara visade 8,5 km. Trots att jag ändå sprang fel där vid 6 km så hade jag inte sprungit längre än så. Hmm....jag hade ju bestämt mig för minst en mil!!! 

Utan att medvetet göra valet märker jag hur jag svänger av och vips, så var jag på väg runt Oxsjön också! Det är bara 2,5 km runt den sjön men också kuperat och riktigt bra träning. Efter sjön är det 500 m spurt bort till bilen och då....äntligen kunde jag pusta ut och se att distansen mätte 11,5 km.

Gott! 1,5 km längre än dagens minimum och ett pass med nyttig backträning avklarat. Lite stretching och en stunds mindfulness bland vitsipporna som lyste så vita och vackra gjorde det till en början så jobbiga passet till en njutning :-)

En present som denna....

...........kan ju göra en glad fast mannen är på tjänsteresa i USA för fjärde veckan i rad. Han hade ett litet gästspel hemma förra helgen och hade då med sig dessa skönheter!

I lördags blev det en liten nätt provrunda på knappt 5 km. Är lite rädd att ha för bråttom med att "springa in" dom eftersom jag gjort det misstaget en gång och fick stora problem med löparknä. 

Dom kändes dock fantastiskt bra, lätta, bekväma och snygga :-)

Eftersom jag blöder på en tå när jag kommer upp i sträckor över milen med mina andra skor så gick jag upp rejält i storlek på dessa. 2 storlekar större än mina vanliga skor gör att jag själv tycker dom ser ut som Långbenskor, men för andra ser dom helt normala ut har jag fått höra så det var la bra det då:-)

Jag kommer att behöva den storleken för att minska risken för totalförstörda tår under maran.....

Det är många rön om man behöver springa in skor eller inte men jag utgår från min egna erfarenhet och väljer att ta det vackert i början. Det som så mycket annat handlar ju om en vanesak och att man belastar nya muskler, leder och ligament precis som man gör när man gör ovana rörelser och får träningsvärk eller överbelastningsskador.

Ett utdrag från www.loparhalsa.se säger så här:

Problemen uppstår när man springer i skor som foten/benet/kroppen inte är van vid. Det skapar ovana belastningar och vävnadsreaktion som kroppen försöker att läka; inflammation. Man behöver således träna in sig på nya skor. Ett annat problem uppstår om skon står i konflikt med foten; till exempel en för smal häl till en bred häl eller en sko med låg överdel till en fot med hög vrist, eller en smal skoläst till en bred fot. När man prövar skor bör dessa absolut kännas bra vid löpning redan i affären. Dagens moderna skor är oftast av syntetmaterial som inte ger med sig lika mycket som naturmaterial, något som gör att de tar längre tid att ”springa in” (det vill säga att de anpassar sig till foten), vilket ökar risken för att utveckla skador. 

Jag har kollat min fot och har ett högre fotvalv och springer något mer på utsidan foten vilket kallas supination. Dessa skor ska vara bra för att balansera upp supinationen i min fotisättning.

Är lite sugen också att testa barfotaskor, typ Vivobarefoot!

http://www.vivobarefoot.com/se

Men jag tror inte att jag ska mixtra för mycket innan Marathon. Känns bra att vänta med det och prova sen. 

Det positiva med barfotaskor är att det stärker fotens leder och muskulatur så i längden tror jag det är jättebra att träna även med den typen av skor!

Det var en kort runda men go runda där Killingsholmen fick ett litet besök. Inga båtar ilagda ännu, men det är nära nu :-)

Vilken härlig helg det har varit där man verkligen känner att våren är på väg med stormsteg :-)

Jag ska ju ändå ta mig hem så varför inte....

......springa de 17 km jag har hem från jobbet! Jag kommer hem ca 40 min senare än med bussen och då är ett långpass avklarat! Ska försöka få in minst en sådan hemresa per vecka framöver inför maran 31 maj. På köpet får jag dessutom njuta av att löpa längs en av de vackraste och mest avkopplande sträckor man kan tänka sig! Älskar dessa vyer!

Det var torsdagens träningspass som gick längs härliga banvallen från stan genom Hovås och hem till Billdal.

Resten av veckan har bestått av intervallträning på löpbandet på lunchen samt två styrkepass. Måste se till att få in styrkan också och inte bara springa. Att träna styrka gynnar ju både löpningen och vardagen. Att se till att bålpartiet är starkt underlättar både vardagssysslorna och arbetslivet oavsett vad man jobbar med. För min del är det just ryggen, och även axlarna som behöver stärkas. Med min nya kompis stakmaskinen kan dom få sig en duvning effektivt och utan att passet tar längre tid än man hinner med. Bra muskelträning inför skidåkningen också :-)

För övrigt tycker jag rodd, chins och plankan är grymma övningar som jag ska öka intensiteten på. Fick just en utmaning från goa Tina som legat i plankan 6,5 minuter. Där är inte jag än, har nog maxat på 3,5 ca innan min rygg ger vika, men klart man antar en utmaning så det är bara att köra på. Någon mer som ska utmana kanske ;-) 

Andra goa tips på övningar för rygg och axlar får ni gärna hojta till om :-)

Inte så lätt att ta bild på sig själv alla gånger så huvudet försvann visst .... haha... men ni förstår principen med stakmaskinen och nyttan den kan göra:-)

Efter träningsmatcher i fotboll för lillkillen har jag nu njutit i den tidiga underbara vårsolen på altanen och gottat mig med en fairtrade frozen yoghurt från Ben&Jerry's. Lite redigt, lite syndigt och mycket njutning. Och njutning måste man  unna sig då och då!

Nu är det dock dags att dra på mig nya löparskorna och ut på en liten provrunda :-)

Ha en fin dag!

Idag fick jag hjälpa!

(Utsikt från Bloddroppen i Nordstan)

För en månad sedan skulle jag lämna blod men fick inte göra det pga för låg puls. Dom var rädda att jag skulle tuppa av om dom tömde mig på den mängd blod man behöver. Jag har aldrig någonsin svimmat och har alltid haft lågt blodtryck och relativt låg puls. Men den gången var pulsen nere på 42! Riktgt i den formen träningsmässigt är jag ju inte, är ju ingen Gunde Svan direkt även om vi kommer från samma landskap :-)

Men dom måste ju självklart följa sina regler och riktlinjer. Jag fick rådet att äta lunch innan nästa gång. 

Så sagt och gjort, idag käkade jag rejält på förmiddagen och också lunch innan jag gick till Bloddroppen. Väl där sprang jag upp för de fyra trapporna för att få lite fart på pulsen:-)

Idag såg det bättre ut, alla värden var fina och jag fick lämna mitt blod och hjälpa någon annan. Det känns så himla bra!!

När det är ca 500m kvar hör jag en röst bakom mig:

"Tack för hjälpen!"

"Vad sa du?" frågade jag.

Fast egentligen hörde jag ju vad han sa....varför gör man så? Frågar fast man hör, för att köpa sig tid liksom:-) Visste inte riktigt vad jag skulle säga...vad menade han? 

"Tack för hjälpen!" sa han igen som svar på min fråga.

"Åh, har jag varit till hjälp? Varsegod" sa jag och kände att jag blev jätteglad. 

JAG hade varit till hjälp för någon under loppet! Kändes ju hur bra som helst:-) Han log och så gav vi järnet sista 500 metrarna i mål.

Alltid lika gött att gå i mål, få din medalj, sin banan och kexchoklad:-) Tiden landade på 50,08. Surt med åtta sekunder kände jag först men när jag såg att bansträckningen var 10,549 km så känns det bra. Det blev en kilometertid på mindre än fem minuter. Jag var inte helt slut när jag gick i mål utan hade kunnat fortsätta så några kilometer till vilket gav en bra måttstock på formen och ytterligare energi att köra på med långa intervaller i högre tempo varvat med långdistanspass. 

Lekte med tanken att springa hela vägen hem för att få till ett långdistanspass vilket skulle inneburit ytterligare 17 km men jag kände att jag längtade hem. Nöjde mig därför med en nedjoggning över Götaälvbron, stannade till och tog en bild ned mot tävlingsområdet i Frihamnen och joggade sedan vidare ca 4 km till Linnéplatsen och tog bussen hem.

När jag kom hem och visade medaljen för Alvin och hans kommentar är samma spontana som förra loppet: 

"Vann du mamma! Kom du 1:a?"

Då kände jag att ja, det gjorde jag nog banne mig! Att vinna mot sig själv, komma ett steg framåt utifrån sin egna nivå är alltid en seger! Och att ha familjens stöd i träningen och världens goaste lilla supporter känns som högsta vinst i livets lotteri. 

Efter en skön dusch, underbar ugnsbakad lax och gooooo Frölundaseger i femte kvartsfinalen är det nu dags att gotta sig i soffan med en film tillsammans med mannen. 

En stunds reflektion innan seedningsloppet.

Tveksam om det kommer göra någon skillnad för startgruppen på Varvet, men en lite roligare träningsrunda får man ju se det som i alla fall. 

Morgonen har varit härlig, solen skiner och tussilagona lyser gula i dikena. Nu kör vi! 😜

Det finns saker som är viktigare än en löparrunda!

Mobilen ringer och det står "Skolan" i displayen. Jag tittat på klockan och ser att klockan bara är 12 och dom slutar ju inte skolan förrän 13.20. 

Vad är det nu tro? Är lillkillen sjuk? 

Jag svarar och fröken berättar att Alvin ramlat och slagit i huvudet. Hoppsan! 

Ja han har alltid ramlat mycket den killen.... Totalt orädd! När han var liten och gick på dagis frågade vi honom:

"Vad har du gjort på dagis idag då?"

Och varje dag kom svaret lika självklart:

"Lamlat" :-)

Och nu var det alltså dags igen. Förutom det stora såret på knät han skrapade upp i lördags så har han nu också ett jack och en stor plåsterlapp i pannan.

När fröken ringde sa hon att det förmodligen inte var någon fara så det behövde sys men han skulle behöva komma hem i lugn och ro och dom ville inte skicka hem honom själv. 

Jag pratar med den lilla godingen som ändå är vid gott mod och han säger att det känns lite bättre. Tapper kille!

Mannen på tjänsteresa och kaos på jobbet efter två dagars Internetproblem pga ett externt orsakat fel. 

Hmm....inte riktigt läge nu....Är det någonsin läge...? Nej givetvis inte, man vill ju aldrig att barnen ska bli sjuka eller slå sig. Men....det händer saker med barn, så är det, och det är väl också så det ska vara antar jag :-)

Nu har jag turen att ha en extra man i huset i form av stora sonen, och att ställa upp för lillebror gör han alltid utan att tveka! 

Han hade precis slutat jobbet och hämtade lillebror som fick komma hem och äta glass och ta det lugnt. 

Jag kan så avsluta arbetsdagen i lugn och ro, trygg i vetskapen att lillebror har det bra med storebror.

Jag hann in och köpa ett par fina bandybollar som plåster på såret också:-)

Planen för dagen var en längre löparrunda men den får faktiskt vänta. Idag var det viktigare att mysa i soffan med den omplåstrade lilla killen och sen krypa till kojs och läsa tillsammans.

Ett stort steg taget på vägen mot En Svensk Klassiker 2015!

I söndagsmorse var det pirrigt värre! Anmälan till Vasaloppet skulle öppna kl 09.00 och en tidshets hade byggts upp! Vasaloppet skulle länka över till en tillfällig sida för att klara den belastning som skulle bli, och tanken var ju god.

Jag satt hemma på min kammare och Tina och Louise satt hos sig. Vi var alla taggade och nervösa, skulle vi lyckas knipa varsin plats?!

När klockan slog över till 08.59 satte jag på tidtagningen för att verkligen vara på hugget och ladda om sidan kl 09.00.

Tiden var inne....jag var laddad och beredd att skriva in uppgifter plus klistra in mailadressen som jag kopierat och förberett. Men....inget händer!! Sidan är bara vit! Efter en stund kommer en text som säger:

Vad tusan!!!!! Och strax efter kommer denna:

Alltså snacka om frustration! Vi ringer varandra och känner oss lite smått uppgivna, ingen av oss fick plats!

Vad gör vi nu då? Ska vi åka Öppet spår istället? Men vi vill ju åka det "riktiga" loppet!!

Tack vare Facebook lugnades vi snabbt av detta besked. Ingen hade fått plats!!!

Vi var alltså inte ensamma om frustrationen utan hade gott sällskap av ytterligare knappt 16000 människor!

Men vad händer nu då? Hur länge ska man sitta vid datorn och vänta...? 

Solen sken utanför, Tina och Louise skulle iväg och jobba och jag hade lovat lillkillen att vi skulle göra chokladbollar, sticka ner till Amundön och fika i ett träd så som vi gjorde förra våren:-)

Rätt snabbt kom dock följande info:

Puh....än var det inte kört....ladda om, kolla så mailadressen ligger kvar redo att klistras in, räkna ner....

Klockan blir 10.00 och anmälningssidan kommer upp! Med darrande fingrar och adrenalin som inför ett lopp skriver jag systematiskt in mina uppgifter, klistrar in mailadressen och klickar iväg anmälan!

En sån oerhört go känsla när bekräftelsemailet dimper ner i mailboxen! Skickat från Vasaloppet kl 10.00 så anmälan gick snabbt :-)

Tina och Louise var också snabba och vi fick alla plats!!! Wiiiii:-)) 

Och tur var väl att vi var snabba kan man säga, loppet blev tydligen fullbokat på 90 sekunder!

Pust....ska det vara så här inför varje lopp? Nervositet och tömning av energi bara i att anmäla sig! Ja, så kanske det är, och så får det också vara då. Vi gör vad som krävs och nu är första anmälan gjord! I och med att man åker Vasaloppet finns också en gräddfil in till Vätternrundan om man missar den anmälan så det känns bra att veta. 

Nöjd med morgonens prestation rörde jag ihop lite chokladbollar och cyklade ner till Amundön med godingen och resten av söndagen ägnade jag bara till att njuta :-)

Obstacletraining med proffsinstruktör, härlig utmanande träningsform!

Man får aldrig sluta vara nyfiken! Toughest tävlingar, obstacletraining, militär hinderbana! Hur galet roligt som helst! Det enda jag önskar med detta är att jag var 20 år och orädd igen! :)
Men med ålder kommer feghet, eller var det vishet.....eller.... försiktighet kanske ...eller.... ja, ja, hur som helst så var jag tuffare förr! Men man kan i alla fall mer än man tror, det gäller "bara" att våga och försöka utmana sig själv utifrån de förutsättningar man har.

För sisådär 25 år sedan var mitt dåvarande jobb med på Fältstafetten, en tävling med massa olika företag i Slottsskogen och min lott föll på hinderbanan. Springa, krypa, klättra! Ett högt plank skulle man över också. Oj, hur tar man sig över ett sådant?! Upp till Skatås och träna! Som tur var hann jag aldrig göra fel utan fick goa tekniktips direkt av några grabbar som var där. Planket gick strålande på Fältstafetten och även några år senare stod jag inför samma utmaning på en teambuilding vid Billingehus i Skövde. Gick också galant!
Och så igår möttes vi igen. Jag och planket..... 

Högt var det tyckte jag mot mina 165 cm. Försökte tänka på tipsen jag fick för 15 år sedan, tog sats och.... pang sa det! Rätt in i planket! Nytt försök....pang! 

Lite högre fart kanske, ett kraftigare avstamp och.....se där ja! Upp och över!!! Som sagt, våga och utmana och aldrig ge upp! Det är SÅ mycket som sitter i huvudet! 

Sen var det att ge sig på nästa svåra "omöjliga" hinder.

Nöta nöta och...ta da...där knäckte vi även den koden och kunde gotta oss på toppen och glatt fota lite:-)

En grymt rolig dag med MIT Tough Team på militär hinderbana där vi fick proffsinstruktioner av bäste Konstantin "Acki" Avramidis-Granlund, bäst i Sverige på militär hinderbana. 

3 maj är han med som utmanare i Gladiatorerna, missa inte det! Och vill du bli lite imponerad, kolla in denna länk! Man har en bit kvar kan man säga, men hindren är de samma vi tränade på igår:-)

http://m.youtube.com/watch?v=KGkhj_NURu0

Idag är det träningsvärk lite här och där efter dessa ovana övningar men framför allt rygg, axlar, armar och fingrar ger sig till känna. Märks vilka muskelgrupper som ska få mer fokus framöver. Vet ju att jag är klen i rygg och axlar, detta var bara ytterligare en påminnelse :)

Hoppas snart se det här goa gänget igen! Tack för en fantastisk dag!

3 mil längs sjö och hav...

....genom skog och mark över klippor och stränder. 

Ska man springa långt har man möjligheten till många naturupplevelser, i alla fall där vi bor. Är så tacksam att ha både hav och skog nästan in på husknuten. 

I mina nya grymt sköna kompressionstights från MXDC gav jag mig glatt iväg! Jag hade laddat för att vara ute länge. Laddat mentalt, men inte med så mycket proviant och med bara frukostgröten i magen. En liten energibar hade jag dock med mig så det fanns något att stoppa i sig när energin började sina. 

Eftersom jag skulle springa långt såg jag också till att hålla ett lågt tempo. Siktade på 6.30 för att hålla i 3 mil. Det är SÅ svårt att hålla ett så lågt tempo Jag lyckades i alla fall hålla nere tempot rejält mot förra helgens 21 km runda som snittade på ca 5.40 då jag nu pendlade mellan 6.00 och 6.20.

Att jag var stum i benen som tusan efter veckans träning tror jag gjorde sitt till att jag lyckades hålla ett lågt tempo. Låren ömmade från första steget och det var framför allt onsdagens MIT Fitness pass i Slottsskogen som satt i.....:-)

mit-fitness.se

Men som sagt, jag hade ju bestämt mig så det var bara att tuffa på och få ihop de där 30 km jag gav mig ut för att springa. Har man bestämt sig så har man liksom! 

Med tuffa förhållande får även psyket sin beskärda del av träningen och blir starkt vilket är nyttigt då förhållandena faktiskt inte är perfekta när man springer lopp heller! 

Oxsjön

Jag vet aldrig riktigt vart jag ska springa när jag ger mig ut....det får känslan avgöra helt enkelt. Började i goa Billdals Park. Åh vad jag längtar tills det börjar bli ljusgrönt och lummigt där! Det är nära nu! 

Fortsatte sedan bort mot Årekärr och kom på att om jag springer upp och tar ett varv runt Oxsjön så går det några kilometer. Dessutom är det en lång backe upp dit och slingan på ca 3 km runt sjön är rätt kuperad på sina ställen. Bra träning! 

Hovås

Vart skulle jag ta vägen nu då? Det blåste ju rejält, men vad tusan, jag tar en vända ner mot havet tänkte jag och sprang genom Hovås ner mot klippor och stränder. Fortsatte därifrån ut på Amundön, men istället för att springa runt ön tvingades jag vända ute på spetsen! Vindbyarna som låg på 19 m/s var inte att leka med så man stod liksom stilla och det blev helt enkelt lite too much för att det ens skulle räknas som bra träning.  

Amundön

När 23 km passerat sprang jag förbi hemma för att dricka lite snabbt. Oj oj vad lockande det var att stanna hemma då:-) Det fullkomligt värkte i låren och första stegen var minst sagt stapplande när jag gav mig iväg igen. Men 7 km till skulle jag få ihop innan det var dags för vila. Stelbent med ömmande ben, trött men lycklig kunde jag en stund senare landa hemma, dricka ett glas mjölk och veta att 3 mil var tillryggalagda. Bara 12 km till då på maran om 81 dagar :-)

Först en halvmara och sen barnkalas....

....frågan är vad som var jobbigast?! 

Skämt åsido:-) 

Den här helgen var nog lika händelserik som förra!

Lördagen fylldes av besök i leksaksaffären för presentköp till lilla kusinen med efterföljande 2-årskalas hos lilla kusinen. Alltid lika mysigt att ses även om vi bara bor 400 m från varandra! 

Jag har ju inte min familj här i Göteborg så jag är oerhört tacksam att ha en underbar svärmor och lika underbara svågrar och svägerskor. Min man har två bröder och en syster, det är hon som bor 400 m bort, och med respektive blir vi åtta vuxna som gillar att umgås med varandra. Hur vanligt är det tro, att SÅ många syskon med familjer trivs ihop? Tacksam!!!

På söndag blev det så äntligen dags för ett långpass! Jag har inte fått ihop 2 mil på flera veckor så jag har längtat efter att känna hur kroppen känns! 

Jag gav mig av ner mot havet i ett lugnt 6-minuters tempo som ganska snabbt gick ner till 5.50 och 5.45 fast jag tänkt att jag skulle hålla mig runt 6 minuter men det är svårt när man har ett tempo som liksom sitter i benen. 

Vid 9 km var det något som hände! Benen var lätta som fjädrar och fram till 18 km ungefär kändes det som jag svävade fram. Gick liksom inte att hålla igen! En underbar känsla och klockan visade på ett 5.30 tempo och strax därunder ibland. Vid 18 km lutade det lite segt uppför och kilometrarna började ta ut sin rätt. Jag höll ändå ett hyfsat tempo för att sedan sista kilometern innan halvmaran var nådd öka igen och lägga in slutspurten så klockan stannade på 2.00.58.

Visst, målet är en snabbare sluttid än jag haft på tidigare halvmaror, men för en lugn träningsrunda en söndag förmiddag precis i början av mars så kändes det som att man är med i matchen inför vårens lopp:-)

Efter en go dusch och lite mat åkte jag iväg och kompletterade godispåsar till eftermiddagens kalas medan mannen förberedde lokalen, grillen mm.

Vid 15.30 kom så 20 glada förväntansfulla barn redo för äventyrskalas med skattjakt!

Vi har en grymt bra lokal i området där vi bor som man kan hyra för kalas. Där började vi med att släppa in dom med Sean Banan och andra godingar i högtalarna. Det var som att släppa ut ett gäng kalvar på grönbete! Vilken energi! Efter ett par inomhuslekar grillade vi korv utanför lokalen, delade in dom i två lag och drog ut på skattjakt. Två skattkistor fyllda med godispåsar var nergrävda på två olika ställen. Snabba och duktiga barn hade inga problem att hitta rätt och gräva upp skatten. Bra teamwork!

Puh....ett lyckat kalas men oj så trött man blir av att hänga med i tempot på dessa härliga ungar:-)

Kvällen avrundades med ett glas vin, Salmalax och en god sallad tillsammans med mannen. 

På måndag blev det vilodag med ärenden på lunchen och tisdagen körde jag några 5-minuters intervaller i 4.30 tempo. Det känns verkligen att dom långa intervallerna är nyttiga för att få in ett nytt tempo i benen! Testa vet jag och berätta gärna vad du tycker :-)

Onsdag, ja då var det dags för nya äventyr men det förtjänar en egen story!

Hopp o hej!