Fyll i din mailadress för mail vid nya inlägg :)

23 mars 2014

När det är ca 500m kvar hör jag en röst bakom mig:

"Tack för hjälpen!"
"Vad sa du?" frågade jag.
Fast egentligen hörde jag ju vad han sa....varför gör man så? Frågar fast man hör, för att köpa sig tid liksom:-) Visste inte riktigt vad jag skulle säga...vad menade han? 
"Tack för hjälpen!" sa han igen som svar på min fråga.
"Åh, har jag varit till hjälp? Varsegod" sa jag och kände att jag blev jätteglad. 
JAG hade varit till hjälp för någon under loppet! Kändes ju hur bra som helst:-) Han log och så gav vi järnet sista 500 metrarna i mål.

Alltid lika gött att gå i mål, få din medalj, sin banan och kexchoklad:-) Tiden landade på 50,08. Surt med åtta sekunder kände jag först men när jag såg att bansträckningen var 10,549 km så känns det bra. Det blev en kilometertid på mindre än fem minuter. Jag var inte helt slut när jag gick i mål utan hade kunnat fortsätta så några kilometer till vilket gav en bra måttstock på formen och ytterligare energi att köra på med långa intervaller i högre tempo varvat med långdistanspass. 


Lekte med tanken att springa hela vägen hem för att få till ett långdistanspass vilket skulle inneburit ytterligare 17 km men jag kände att jag längtade hem. Nöjde mig därför med en nedjoggning över Götaälvbron, stannade till och tog en bild ned mot tävlingsområdet i Frihamnen och joggade sedan vidare ca 4 km till Linnéplatsen och tog bussen hem.
När jag kom hem och visade medaljen för Alvin och hans kommentar är samma spontana som förra loppet: 
"Vann du mamma! Kom du 1:a?"
Då kände jag att ja, det gjorde jag nog banne mig! Att vinna mot sig själv, komma ett steg framåt utifrån sin egna nivå är alltid en seger! Och att ha familjens stöd i träningen och världens goaste lilla supporter känns som högsta vinst i livets lotteri. 
Efter en skön dusch, underbar ugnsbakad lax och gooooo Frölundaseger i femte kvartsfinalen är det nu dags att gotta sig i soffan med en film tillsammans med mannen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar